Inkastaten ingen ”indiansocialism”

Boknytt
Riket på världens tak
Patricia Temoche Cortez
Natur och Kultur

Inkastaten ingen ”indiansocialism”

Bra initiativ med en bok på svenska om det fascinerande inkariket. Den peruanska historiedocenten Paricia Temoche Cortez hittar dessutom en föredömligt neutral ton i sin debutbok ”Riket på världens tak – En kort historik över inkariket”. Varken skönmålar dess goda sidor eller svartmålar dess onda sidor.

Och inte minst ondskefulla sidor fanns det i detta jordbruksbaserade sydamerikanska jätteimperium som sträckte sig 400 mil längs Anderna, från sydligaste Colombia via Ecuador, Peru och Bolivia till mellersta Chile/nordvästliga Argentina – mellan Amazonasdjungeln och Stilla havet:

Ständiga erövringskrig, massakrer på fiender och upproriska folk, fasansfull tortyr av människor och djur, ockupation av andra etniska folkgrupper, brutala tvångsförflyttningar av familjer och ”illojala” befolkningsgrupper, kollektiva bestraffningar, dödsstraff, elitdiktatur, överklasstyre, samt feodalliknande ”halvslaveri” som bestraffning.

Och vidrigast av allt – människooffer! Att man till gudarnas och inkahärskarnas ära offrade hundratals, kanske tusentals, oskuldsfulla oskyldiga barn och unga kvinnor! Arkeologerna har hittat bevis för detta oförlåtliga brott mot de mänskliga rättigheterna på isiga bergstoppar runt den gamla inkahuvudstaden Cuzco.

Västliga vänstermänniskor och många indianer i dagens tre indianländer Bolivia, Peru och Ecuador idealiserar inte sällan felaktigt inkariket Tawantinsuyo (de fyra provinsernas rike) som ”andinsk indiansocialism”. Som ett förmodernt välfärdssamhälle (det senare ligger det dock något i – jag återkommer till det).

När jag under några år arbetade som volontär för den bolivianska bonde/indianrörelsen CSUTCB (slagord ”Klass och Nation”) var romantiseringen av inkariket och det förkoloniala indianska samhället vanligt – men inte enhälligt. Exempelvis de ursprungliga bolivianska aymara-indianerna hade ju sitt eget högkultursarv (Tiwanaku) som underordnades de nya inkahärskarna från Peru.

Man pratade i Bolivia om att det i indianernas kollektiva (motstånds)medvetande fanns ”det korta minnet” från den folkliga arbetar-bonde-intellektuella revolutionen 1952, som gav indianerna egen jord. Och ”det långa minnet” från inkatiden före de vita minoriteternas 500-åriga ockupation och utsugning av indianernas samhälle.

Men över till de positiva och imponerande sidorna som inkastaten ändå uppvisade: snillrika terassodlingar längs bergssidorna, öppna och även underjordiska bevattningskanaler, utnyttjande av många olika ekologiska nischer och mängder av grödor de lämnat i arv till världen, skicklig och vacker stadsarkitektur, ett långt rikssträckande vägsystem med rast- och förrådshus med en dagsmarsch mellanrum, hela nyanlagda städer, monumentala administrationsbyggnader och försvarsanläggningar, ”postsystem” med löpare (man hade ett slags ”knutsnöresystem” – ”quipu” – som informationsbärare i avsaknad av skriftspråk), statliga inspektörer av lokala och regionala ämbetsmäns arbete, acceptans av de över hundra etniska folkgruppernas och hövdingadömenas lokala språk – och delvisa självstyrelse inom ramen för ett enat rike (drag av federation alltså), lagring av livsmedel för att vid missväxt och hungersnöd kunna delas ut till folket. Det senare var som jag förstår det inkakejsardömets dominerande nationella välfärdsstatliga dimension.

Inkafolket byggde vidare på många aspekter av tidigare andinska hövdingadömen och småriken. På lokal nivå fanns det sålunda sedan tiden före inkahärskarnas ankomst demokratiska, solidariska, välfärdsliga och socialismliknande samhällsinslag. Hövdingar kunde exempelvis länge väljas – även kvinnor vet boken att berätta.

Hövdingen och bygemensamt arbete sörjde för att föräldralösa barn, änkor, invalidiserade, gamla och andra utsatta fick sina jordar skötta, och klarade sig. Man byggde vidare hus och gav jord till nygifta. Eftersom detta gamla traditionella sociala arbete inkluderades i inkafolkets överordnade styre kan som jag ser det inkaväldet i viss mening uppfattas som en tidig välfärdsstat. Inkan kallades ”de fattigas välgörare” (men han byggde således ”bara” vidare på ett socialt tänkande som redan fanns bland indianfolken i Anderna).

Det andinska samhället före, under och efter de 254 åren av växande inkamakt (1280-1534) präglades av reciprocitet (reciprok ömsesidig altruism & osjälviskhet, min kommentar) – ett ömsesidigt gynnsamt utbyte av varor, tjänster och arbete mellan familjer, släkten (ayllu), byar, olika ekologiska regioner, mellan hövdingar/ledare och byfolket (pengar fanns inte).

Inkanationen byggde vidare på den indianandinska reciprociteten i ett ömsesidigt utbyte mellan inkastaten och hövdingadömena (integrerade, allierade och nyerövrade sådana). Och mellan de centrala inkasläktena, ”riksadeln”, och de lokala hövdingadömenas ”lokaladel” (mina uttryck). Samt mellan det elitära inkastyret och vanligt folk på gräsrotsnivå. Vad gäller överheten och bondemassorna skriver författaren att:

”Det handlade naturligtvis om en asymmetrisk variant av reciprocitet, eftersom det framför allt gynnade inkastaten. De praktfulla byggnadsverk som vi än idag kan beundra var möjliga att uppföra endaste genom de arbetspliktigas – böndernas – insats.” (min kursivering)

Men så är det ju (bakom de ideologiska dimridåerna) i alla klassamhällen, att klassamarbetet mellan rika och fattiga klasser gynnar de välbärgade mest (min kommentar förstås). I detta fall gynnades inkasläkten, adeln, prästerna, de statliga byråkreterna, och de lokala härskarna som samarbetade med inkariket, mer än hantverkarna och bondemajoriteten gynnades.

Uppskattningsvis 95 procent av de 8-12 miljonerna invånare i inkariket bodde på landsbygden i detta den nya världens (den amerikanska dubbelkontinentens) största land och jordbruksimperium. Där det också fanns hantverkare, konstnärer, handelsmän, och utfördes arbete i gruvor, på vägar, reparationer av broar, påfyllnad av riksförråden, arbetades på egna och överhetens jordar, gjordes militär manlig värnplikt, byggdes kultplatser och tempel.

Att inkaväldet var ett imperialistiskt (mitt uttryck) klassuppdelat samhälle visades sig i de talrika upproren från underordnade folk, som ville ”återvinna sin politiska och ekonomiska frihet” (som boken uttrycker det). Speciellt skedde revolterna vid de många maktintriger och inbördesstrider (upp till inbördeskrig) som präglade valet/övergången till en ny inka.

Dessa uppenbara svagheter i inkasystemet ledde till att inkariket så lätt kunde krossas av de destruktiva rasistiska vita erövrarna från Spanien. Som dessutom hade överlägsna vapen och dödliga sjukdomar i bagaget under erövringskriget. Och tillika hade den osannolika turen att anlända under ett tronföljdskrig mellan halvbröderna Huáscar och Atahualpa.

Inkariket var ett kastsamhälle där olika köns- och åldersgrupper kompletterande användes för olika specificerade arbetsuppgifter. Det rådde en allmän arbetsplikt för olika typer av samhällsarbeten. Det var kontrollen över mer och mer arbetskraft som möjliggjorde inkarikets maktuppgång.

De vanliga arbetspliktiga byborna kallades in för viktiga riksarbeten. Upproriska individer och folk kunde också bli tjänare på livstid för inkan, adeln och ämbetsmännen – som typ feodalbönder med egna jordar vid sidan av. Som boken konstaterar var inkalandet i grunden ett klassamhälle. Exempelvis bars inkan och andra högdjur i bärstol, och inkan fick nya kläder varje dag!

Dessutom var det ett utpräglat könssamhälle. Inkornas hustrur (inkan och adeln tilläts mångifte) kunde visserligen som rådgivare till sina härskande män utöva en viss makt – likaledes via sina söner om dessa blev inkor. Men kvinnor användes dessutom som ”simpla varugåvor” (mitt uttryck) för att vinna över nya hövdingadömen. Det fanns till och med speciella hus där utvalda vackra kvinnor utbildades i väntan på att skänkas bort till någon underordnad man ville belöna, eller till någon ny allierad hövding.

Liksom kungarna i Europa (min kommentar) ville inkapolitikerna också via äktenskapsallianser skapa lojalitet och politiska allianser genom gemensamma blodsband. Det var ett sätt att aktivera den andra formen av mänsklig ömsesidighet; släktskapsaltruism – den första var ju som jag redan sagt reciprokaltruism – ”jag kliar din rygg så kliar du min” (mina utvikande kommentarer om den mänskliga naturens påverkan på den ”inkaianska” samhällsorganiseringen).

Arbetsinsatser och jordägande bland indianerna i Anderna (och resten av Sydamerika tror jag) var övervägande dominerat av kollektivt arbete ­ ochkollektivt ägande – från lokal via regional till nationell riksnivå. Ägandeförhållandena finner jag dock ganska oklart beskrivna i boken.

Liksom exakt vilka olika klasser/sociala grupper som fanns, hur stora dessa var, och hur de relaterade till varandra. I Sverige och i många andra länder världen runt (exempelvis i det gamla Kina) fanns en treklassindelning i kungamakt, adel och bönder som kunde forma olika allianser. I inkariket verkar det bara ha funnits två klasser – elit och folk. Kanske man därför hade etniska uppror, men inga sociala klassuppror?

Men skriftliga inkakällor saknas ju, och det västliga ägandebegreppet kanske inte är helt tillämpligt? Liksom i det förkoloniala subsahariska Afrika var det troligen kontrollen av arbetskraft snarare än kontrollen av mark och jordar som avgjorde de samhälleliga status-, makt-, klass- och resursfördelningsförhållandena (min slutledning).

Men som jag förstår det ”ägdes” marken och arbetskraften i grunden och formellt av gudarna, staten, inkan, inkasläkten, hövdingadömena, eliten. Men lägre ner förvaltades de ofta i praktiken av hövdingadömen, byar, släkten, familjer, folket.

Det var (som jag utläser det) staten som var den starkaste aktören i inkanationen. Det var staten som i grunden kontrollerade jord och människor, mark och arbetskraft. Det var staten och statsapparaten som utgjorde den härskande klassen. Äkta privat egendom och individuell frihet var som jag förstår det sällsynt.

Men att kalla detta statliga samhälle – där produktionsmedlen och de arbetande massorna kontrollerades av staten – för ”socialistiskt” är att falla för den historiskt överspelade definitionen av statligt ägande som varande socialistiskt.

En verklig socialism kan kanske ibland använda statligt ägande som medelför målet socialism. Men socialismens innehåll är folkmakt – en vardaglig politisk och ekonomisk demokrati. Ett framtidssamhälle det fortfarande kvarstår att förverkliga.

Att efter murens och realsocialismens fall fortsätta att kalla statsägande för socialistiskt är att blunda för verkligheten. Lika lite kan det statliga inkariket kallas socialistiskt. Även om inkanationen var bättre än många andra jordbruksimperier världen runt i förmodern tid genom den underordnadelokala indiansocialism man hade övertagit och integrerat från tidigare generationer (mina resonemang och mitt uttryck).

Jag skulle idag snarare vilja jämför inkariket Tawantinsuyo med det gamla östblocket. Även om detta troligen skulle såra mina gamla indiankamrater i indianbondefacket CSUTCB, med vilka även jag delade romantiseringen av inkariket som motbild till västlig kapitalism, kolonialism och imperialism – samt till östligt statsbyråkratiskt klassamhälle. Boken gör mig slutligt och definitivt en illusion fattigare…

Se på det verkliga Tawantinsuyo: Statligt ägande och klassamhälle, diktatur och social välfärd. Inkariket var i stora drag ett förmodernt Jordbruks-Sovjet!

Hans Norebrink

# Som specialintresserad av klassförtryck och indiansamhällen skulle jag vilja ha tydligare, mer klarläggande, mindre rörigare svar av boken. Var i princip all mark kollektivt-statligt ägd oavsett vem som förvaltade den eller tjänade på den? Var adel och ämbetsmän/byråkrater i princip samma sak; inkasläktingar och hövdingasläktingar på central respektive regional och lokal administrativ nivå? Var alltså statsapparaten överklassen? Kan man således kalla inkariket för en toppstyrd statsfeodalism?

Vad, om något, fanns av (äkta) privat ägande? Är överhuvudtaget det moderna västerländska ägandebegreppet relevant? Skiljer sig inkariket i avgörande mån från andra hierarkiska statsdominerade jordbruksimperier i världen, i det historiska skedet mellan jägarsamlarsamhället och industrisamhället?

# Boken hänvisar till en debatt om inkariket var ett imperium eller inte ­ men svarar inte på frågan? Säger bara kryptiskt att inkaexpansionen hade andra drivkrafter än den västerländska dito ­ – vilka? Själv tycker jag det verkar uppenbart att inkariket var ett av många liknande expansiva imperialistiska jordbruksimperier jorden runt i förmodern tid.

Vilka oberoende av varandra separat utvecklades i såväl den Gamla som den Nya världen – i båda fallen ur jägarsamlarsamhällen. Vilket tyder på att den gemensamma mänskliga naturen på något grundläggande sätt låg bakom denna parallella utveckling av klassamhällen.

# De lokala nivåerna av inkariket med dess by/släktkommunitära kollektivistiska styr- och ägandeformer (många lever kvar på den andinska landsbygden än idag) kan väl i mycket betecknas som indiansk eller andinsk (lokal och småskalig) socialism. Som man skulle kunna bygga vidare på för en indiannationell socialism med regionala rötter.

Den tanken fanns/finns i den moderna indianrörelsen i indianländerna Ecuador, Peru och Bolivia. Liksom (sedan 2005) i den förste indianpresidenten i Amerika, indiansocialisten Evo Morales politik i Bolivia – mest retorik säger dock vissa (det har funnits en indianpresident även i Mexico, Benito Juárez, men han var inte det som representant för just indianerna).

En gång fanns tanken att den ryska bondegemenskapen, miren, skulle kunna utgöra lantbruksbasen i en socialism med inhemska ryska rötter. Det hade i alla fall varit bättre än den brutala ovanifrånkommande stalinistiska tvångskollektiviseringen av de ryska bönderna.

Det finns och har funnits andra liknande tankar att använda lokala gemenskapstraditioner i världen som delmedel för att skapa en dagens socialism. En del tyvärr med i olika avseenden avskräckande resultat på landsbygden, när ibland intellektuella idealister påtvingar folket sina visioner ovanifrån.

Som i exempelvis Tanzania (tvångskollektiva afrikansksocialistiska ujamaa-byar). Israel (kibbutzer på palestinsk mark). Och Kambodja (ett antiurbant skräckinjagande extremnationalistiskt ultramaoistiskt tvångsåtervändande till ett romantiserat khmerrikes rurala, föreställt egalitära bondekollektivism – liknande drömmarna om inkariket)

# Romantiseringen av inkariket påminner också om dagens idealisering av det muslimska kalifatet – ett tänkt återvändande till en falsk guldålder. Å andra sidan påminner det tidiga islams ideal av rättvisa och jämlikhet om indianrörelsens förhoppningar idag om en slags indiankommunitär socialism.

# Tibet är ju allmänt känt som världens tak. Boken borde därför ha hetat ”Riket på Nya världens tak”, anser jag. Både högplatån i Tibet och den i Bolivia-Peru ligger på 4000 meters höjd, men Tibet är större.

Det finns förresten en organisation som organiserar jordbruks- och boskapsutbyte mellan dessa två liknande ekologiska miljöer; Himalandes. De har sänt tibetanska yakar till Peru och om jag kommer ihåg rätt andinska lamadjur till Himalaya. Som en kuriositet kan jag berätta att CSUTCB på mitt initiativ fick rätt till en besöksresa till Tibet, Kina, men indianbönderna hade inte råd med resan dit ­– bara uppehållet i Tibet skulle ha betalats av Kina.

# Boken antyder att inkafolket via båtar kanske nådde Centralamerika och öar i Oceanien (det senare ville ju Tor Heyerdahl med flotten Kontiki bevisa var möjligt). Möjligen fanns ett visst handelsutbyte mellan Anderna och Centralamerika har jag läst på annat håll. Om ovan är sant skulle alltså inkariket ha haft kontakt med två andra kontinenter. Ändå – inkarikets relativa isolering i Sydamerika måste rimligen ha påverkat utvecklingen negativt. Högkulturerna i Gamla världen kunde ju alla lära av varandra.

# Boken har tyvärr en för svenska läsare gammaldags historieskrivning och språkbruk. Många fältslag och svepande karakteriseringar av folk och individer.  Som: ”Inkan krävde stolt att den besegrade hövdingen skulle underordna sig hans makt”. De första spanjorerna som mötte kvinnliga hövdingar ”vittnar om hur hänförda de blev av dessa kvinnors utstrålning och orubbliga karaktär”. Vidare: ”Men som historien ofta har visat dyker de verkliga hjältarna upp när ett folk genomlever sina svåraste stunder.”

Alla omnämningar i boken av fältslag, orter, och olika folkslags territorier och dess förflyttningar kräver också mer av kartor på inkariket under olika tidsepoker. Överhuvudtaget borde författaren ha tänkt på att alla inte kan så mycket om Anderna och inka (till exempel borde utnyttjandet av de olika ekologiska nischerna ha förklarats närmare) – men hon hade väl inte räknat med att boken skulle översättas till svenska. I litteraturförteckningen finns mest spanska böcker och knappt ens någon på engelska. Men bilderna i boken är fina – inte minst på Machu Picchu.

# Det känns oklart i boken vilket det ursprungliga inkafolket var, ­och de borde väl rimligen ha pratat (och etniskt varit) quechua som blev det samlande överordnade administrativa och elitära riksspråket (landets lingua franca). Quechua betecknar idag såväl ett språk som en etnisk indiangrupp.

Så då förstår jag inte när det antyds att inkafolket kanske hade aymara- indianska rötter (aymara som folk och språk dominerar idag i höglänta nordvästliga Bolivia och i huvudstaden La Paz). I alla de tre andinska höglandsindianska länderna Ecuador, Peru och Bolivia, pratar ju ursprungsbefolkningen quechua – utom i just aymara-områdena i Bolivia och små delar av Peru och Chile? Varför skulle aymarainkas ha bytt till quechua i Cuzco och aymarabönder behållit språket i Bolivia?

Inkariket var flerspråkigt men idag talar man i Anderna spanska och i höglandsområdena dessutom quechua (och lite aymara). Bokens påståenden att denna språkövergång till ett idag dominerande andinskt indianspråk (alltså quechua) kom till som initiativ av spanjorerna för att indianerna skulle förstå varandra verkar inte övertygande.

Det var väl snarare så att quechua växte eftersom det var riks- kommunikations-, administrativt- och karriärspråk under inkatiden. Samt på grund av de folkomflyttningar som inkahärskarna genomförde. Till exempel flyttades quechuatalande från Peru till den mellersta daldelen av Bolivia (runt Cochabamba) – och än idag är det importerade quechua det största indianspråket i Bolivia.

# En sydamerikansk översikt hade varit bra. Mapucheindianerna i Chile var väl ett jordbruksfolk, medan resten av Sydkonen (södra Sydamerika) dominerades av jägarsamlarfolk? Amazonasområdet då och idag rymmer jägaresamlare, men det kan ha funnits glömda (gömda) högkulturer. I varje fall en djungelkultur fanns i östra Bolivia – Mojos (jag har själv sett resterna av det låglandsriket). Dessutom fanns i Colombia det jordbrukande chibcha-folket (inka, chibcha, maya och azteker var de fyra ledande indianska civilisationerna i Amerika enligt min uppslagsboksinventering).

# Religiositeten var allestädes närvarande i alla klasser i inkariket – som i resten av världen innan den västerländska sekulariseringsprocessen började. Boken skildrar också präster, tempel, religiösa ceremonier och trossystem – synen på verkligheten. Det har jag valt att inte behandla i en redan för lång recension.

Även idag är religiositeten i form av en blandning av katolicism och indiansk ursprungsreligion ständigt närvarande i Bolivia. Under mina sex år där träffade jag endast en boliviansk ateist – dåvarande fackliga central- och landsorganisationen COBs ordförande Oscar Salas.

Men i indianreligionen och i folkliga seder (första ölklunken ska hällas på jorden) var jordgudinnan Pachamama ständigt närvarande – men i denna bok saknas hon helt?

Jag själv blev påverkad av indiankollegorna och den progressiva delen av den katolska kyrkan, och är än idag religiös i någon slags mening. Jag ser det som ett misstag av den västliga vänstern att omfamna ateism, som den inte sällan gör. Speciellt som socialismens rötter är religiösa – med ursprung i den judisk-kristna traditionen.

# Finge jag förbättra boken skulle jag först mycket kortfattat beskriva indianernas invandring, utbredning och kulturbildning i hela Amerika. Sedan mycket kortfattat ta upp de stora indianska högkulturerna i Latinamerika (azteker, maya, chibcha, inka). Sedan kortfattat ta upp alla kulturer inklusive jägarsamlarna i Sydamerika. Sedan kortfattat de andra andinska kulturerna före och samtidigt med inkariket.

Till huvuddelen (den nuvarande boken) skulle jag mycket tydligare förklara och reda ut ägande- och klassförhållandena i inkariket, samt hur ”indiansocialismen” på lokal nivå fungerade. Lite mer om den bolivinska och aymaradelen av inkariket också. Samt etniska kartor från då och nu. Och reda ut de ekologiska nischernas snillrika funktion. En fullständig kungalängd över alla inkas vore bra. Hade man inte solkulten på riksnivå, och accepterade normalt lokala gudar på gräsrotsnivå? Den gemensamma solkultstron och quechuaspråket var väl båda samlande och integrerande nationsbildande?

Lite längre skulle jag ha tagit upp kampen mot spanjorerna i Peru och Bolivia, hur indianerna var de första självständighetskämparna. Jag skulle ha tagit upp indianernas situation under den spanska kolonialismen, och under den vita rasistiska minoritetssjälvständighetens apartheid, dagens andinska indianrörelser och deras politik för indianerna och relation till inkariket.

Som jag förstår det är indianerna runt 65 procent i Bolivia, 50 procent i Peru och 40 procent i Ecuador. Men därtill tillkommer mestiserna, den stora blandbefolkningen som är hälften vita, hälften indianer. Då blir det samlade indianska befolkningsinslaget i de tre andinska länderna en överväldigande majoritet av befolkningen. Det borde man framhålla. Paraguay är ett specialfall där nästan alla kallar sig mestiser, men folkspråket är guaraní-indianska – så troligen är det indianska ”blodsinslaget” i befolkningen i överväldigande majoritet.

Jag skulle döpa boken till ”Riket på Nya världens tak ­­– inkarikets historia och Andernas indianer”.

# ”Ras”kategoriseringen i Latinamerika är ett omstritt, känsligt och luddigt ämne. Därför finns det många olika procentsiffror angående procenten indianer, vita, svarta, samt blandgrupperna mulatt (svart-vit), mestis (indian-vit), zambo (indian-svart, men andra förklaringar till ordet finns).

Den rasistiska diskrimineringen och de vitas brutala 500-åriga herravälde som härskande ras och klass i Latinamerika har gjort att många människor där försöker att passera (accepteras) som vitare än de är. Detta är fallet såväl i det indianska Anderna som i det svart-vita Brasilien (där man har många ”ras-kategorier mellan svart och vitt).

Konstigt nog har under indianpresidenten Evo Morales elva år i Bolivia plötsligt fler börjat kalla sig mestiser. Rimligen kan inte på denna korta tid en massa indianer plösligt ha förvandlat sig till blandrasiga mestiser? Men kanske för att indianerna har tagit makten, det har blivit mer statusfyllt att vara indian, och därmed lättare att ”ta nästa steg” och bli accepterad som mestis?

Problemet med begreppet mestis är nämligen att det har tre betydelser: (1) raslig blandning av vita och indianer, (2) indian som flyttar till staden och antar spanska som språk, anlägger ”vita” kläder och allmänt avkulturaliseras som indian, (3) en allmänt rasblandning – som fenomen kallad ”mestizaje”.

Att uppge de exakta procenten indianer i Ecuador, Peru och Bolivia är därför vanskligt. Men om man räknar med hälften av mestiserna (den indianska halvan i dem) tillsammans med indianerna får man säkert ett dominerande ”rasligt” indianelement i Anderna. Därför är också indianrörelsen stark i de tre andinska indianländerna Ecuador, Peru och Bolivia.

Läs också: Inkaimperialism

Mer: NSD,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tawantinsuyo, Riket på världens tak, Patricia Temoche Cortez, Inka, Inkariket, Cuzco, Kultur, Böcker, Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Chile, Historia, Samhälle, Politik

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus