Polisens roll är att upprätthålla ordningen – inte lagen

Dan Korn skriver i en ledare i dagens GP att polisen roll är att upprätthålla lagen. Han har fel. Polisens roll är att upprätthålla ordningen och lagen är bara ett verktyg för att uppnå detta mål. Lagstiftning är tillsammans med indoktrinering, propaganda, information, social kontroll, utbildning och annat verktyg för att se till att ordningen består.

Med ordningen menas då flera saker, dels ordningen som i det vardagliga ordning motsatt oro, orolighet eller oreda, men också ordningen i samhällelig bemärkelse. Dvs det nuvarande statsskicket, den parlamentariska demokratin, kapitalismen etc.

Polisen är den del av statsapparatens många grenar för att bevara ordningen och det bestående som har rätt att använda våld. Därvidlag skiljer polisens sig från andra statliga myndigheter förutom militären som ju också får använda våld (Numera också i Sverige mot den egna befolkningen).

Att polisens viktigaste uppdrag är att upprätthålla ordningen i samhället understryks av det faktum att polisen får blunda för brott mot en lag om ett ingripande skulle medföra att allvarligare brott kommer att begås.

Sen har Dan Korn också fel om våldsmonopol. Polisen har inte våldsmonopol i Sverige, inte ens om vi bortser från militären. Alla människor i Sverige har rätt att använda våld om så krävs.  Alla människor har rätt att använda våld i självförsvar. Faktiskt också mot poliser fats det är svårt att bevisa självförsvar om det handlar om våld mot polisen. men formellt har varje människa rätt att försvara sig mot våld med våld. Oavsett vem det är som står för det våld en person behöver försvara sig mot.

Dan Korn borde läsa på. Han kan exempelvis läsa avhandlingen Lag eller ordning som skrevs av polisens Mikael Oskarsson år 2005. Den handlar specifikt om polisen och Göteborgshändelserna 2001, men är i mångt och mycket allmängiltig när det gäller polisens arbete och uppgifter.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp Lag eller ordning från Adlibris

Köp Lag eller ordning från Bokus

About these ads

  • Olof Larsson

    ”Med ordningen menas då flera saker, dels ordningen som i det vardagliga ordning motsatt oro, orolighet eller oreda, men också ordningen i samhällelig bemärkelse. Dvs det nuvarande statsskicket, den parlamentariska demokratin, kapitalismen etc”

    Dock, mycket av ”samhällsordningen” är kodifierad i lag. Kapitalismen är ett exempel. Denna har stöd i en mängd lagar och förordningar och är i princip skyddad i regeringsformen, som både stipulerar egendomsskydd och näringsfrihet.

    För upprätthållandet av ”samhällsordningen” svarar ytterst det politiska systemet (vår parlamentariska demokrati) men i vardagen är det – precis som det sägs i artikeln – en mängd myndigheter och dess motsvarigheter på regional och lokal nivå, som har ansvaret. Länken mellan det politiska systemet och myndigheterna utgörs av lagar och förordningar. Myndigheterna är – enligt den ordning som ytterst har sin grund i Axel Oxenstiernas ordnande av statsapparaten på 1600-talet – ansvariga inför lagar och förordningar och därigenom endast indirekt ansvariga mot den politiska makten. Den politiker, som utmanar detta, brukar anklagas för ”politikerstyre”.

    I veckan hörde jag på radio en minister, vill minnas det var Morgan Johansson, som kommenderade de nya reglerna för familjeåterförening. Ställd inför några exempel, utifrån vilka de nya reglerna inte ställdes i sin bästa dager, förklarade ministern att lagar inte kunde utformas på denna detaljnivå (vilket säkert är sant) och att domstolarna (d.v.s. en myndighet) får utforma en ”praxis” för tillämpningen. Visst, frågan är kanske inte alldeles enkel, men det är ett exempel på hur det politiska systemet lämnar det till myndigheten att inte bara ”upprätthålla” utan också att utforma ”ordningen”.

    En ytterligare komplexitet är de byråkratier, som utvecklas inom ramen för myndigheterna. Denna blir ofta svårstyrd och ogenomskådlig. Egna agendor och egen tolkning av de lagar och förordningar, som spänner upp ramverket, får ofta stor vikt.

    • Det är klart att mycket kodifieras i lag. Det är vi överens om. Men typiskt för svensk lagstiftning är att lagar alltid är vaga och måste tolkas i rättsväsendet. Det ger en flexibilitet som ger samhället tålighet vid förändringar, en plasticitet kan vi säga. Mycket smart. Typexempel, ett enkelt och vardagligt sådant, är sådant som jag skrev om att polisen i Sverige kan blunda för brott. De måste inte ingripa. I Danmark är de tvungna att ingripa.

      • Olof Larsson

        ”Men typiskt för svensk lagstiftning är att lagar alltid är vaga och måste tolkas i rättsväsendet.”

        Rättsväsendets uppgift är att säkerställa en likformad tolkning av lagar – så långt inte så mycket att säga om. Problemet uppkommer när den slutgiltiga tolkningen, i högsta instans (brottmålsrättsligt, civilrättsligt eller förvaltningsrättsligt), inte är i överensstämmelse med lagens politiska intention. Att ändra lagar är en långsam process, som inte sällan tar flera år.

        Självklart ökar vagheten hos lagen risken att tolkningen blir en annan än dess politiska intention. Samtidigt kan en lag omöjligt adressera varje tänkbart scenario. Gör den det kommer det med naturlighet att uppstå luckor och man missar intentionen även i detta fall. Detta är ett dilemma, men lämnar lagen för stora frihetsgrader flyttas inte enbart tolkning utan också makt från politisk nivå till rättslig nivå (eller myndighetsnivå om lagen inte prövas) varvid ett demokratiskt problem uppstår.

        • Ja. så kan det också bli. Den risken finns och det är uppenbart att det blir så ibland. Men jag tror det är bättre än att försöka få till mycket detaljerade lagar. Alltför detaljerade lagar och lagar om saker som inte går att kontrollera eller att följa gör att folk får minskat förtroende för lagstiftningen, samhället och demokratin. Det är mer problematiskt än att lagtolkningar inte blir i enlighet med den politiska intentionen. Ett typexempel på lagar som är alltför detaljerade är fiskerilagstiftningen. Lagarna är omöjliga att följa och leder till att yrkesfiskare måste fuska för att kunna fortsätta fiska och att i stort sett alal yrkesfiskare får böter någon eller några gånger per månad. Ett exempel på en okontrollorerbar lag är den relattivt nya nedskräpningslagen.

          • Olof Larsson

            ”Men jag tror det är bättre än att försöka få till mycket detaljerade lagar.”

            Det är nog en balans utan något riktigt ”svart-vitt” svar, jag tror det skiljer från område till område. I första kommentaren nämnde jag familjeåterföreningsfrågan. Här fick jag, av intervjun med Morgan Johansson, bilden av att politiken försöker föra över en ”jobbig” fråga till rättsväsendet. Hur det skall vara med familjeåterförening är en i allra högsta grad politisk fråga, som den politiska nivån inte kan skjuta ifrån sig och förvänta sig att rättssystemet löser. Här kändes det som att den lagstiftning som är på gång inte är så tydlig, som borde förväntas.

          • Du här not helt rätt om familjeåterföreningsfrågan. Det är i första hand en politisk fråga.