Tre medelklassers revolution i Etiopien

Class and revolution in EthiopiaBoknytt
Class and Revolution in Ethiopia
John Markakis & Nega Ayele
The Red Sea Press

Tre medelklassers revolution i Etiopien

Modern privatkapitalism uppstod i Västerlandet (Europa & USA) och spred sig till Tredje världen (Afrika & Asien & Latinamerika) via rasism, kolonialism och imperialism. Vid Syds självständighet framstod därför den nya inhemskastaten (politikerna, byråkratin, militären) som en patriotisk motmakt av många.

Denna nationella (”småborgerliga”) medelklass efterträdde de vita som härskare. En ny färgad statsdominerad borgarklass (överklass) tog sin plats på samhällstoppen i många u-länder.

Inte sällan skedde detta under de ideologiska slagordsbeteckningarna nationalism och socialism. Som afrikansk, arabisk, indisk och burmesisk ”socialism”. Liksom kollegorna socialdemokratin och ”kommunismen” misslyckades denna tredje (Tredjevärlden)socialism med att bygga äkta demokratisk folkmaktssocialism.

Denna mycket initierade bok beskriver fallet Etiopien, den etiopiska revolutionen 1974, och det ”revolutionära” militärstyre som följde. En verklig ulv (brutal militärdiktatur) i fårakläder (marxistisk jargong). En ”röd” kontrarevolution.

Den etiopiska bondesonen och vänsteraktivisten Nega Ayele mördades 1977 av den påstått socialistiska militärregim som tog makten över och efterträdde folkrevolutionen – en av många i den verkliga vänstern att drabbas av detta öde. Hans amerikanske medförfattare till denna intressanta bok – John Markakis – fullföljde deras gemensamma analys av den ”etiopiska socialismen” (vilken bland annat stöddes av kubanska soldater).

I det relativt glesbefolkade subsahariska Afrika (”Svarta Afrika”) var kontrollen av arbetskraft ”klassviktigare” än kontrollen av jord (en orsak till det inhemska slaveriet i det förkoloniala afrikanska samhället, min kommentar). Men i det tättbefolkade etiopiska höglandet i den kristna norra delen av landet var det kontrollen av jord som avgjorde ens plats i den sociala hierarkin.

Det officiellt kristna kejsardömet Etiopien under Haile Selassie var statsdiktatoriskt och ”medeltidsfeodalt”. Men i de nordliga högländerna var på sjuttiotalet (en försvagad) feodalism kombinerad med ett gammalt kollektivt släktkommunitärt jordägande.

Det fanns därför ofta personliga och vertikala band mellan herrar, präster och bönder. Och i detta regionala samhällsystem höll de nordliga kristna bönderna fast vid ett traditionalistiskt och provinsialistiskt motstånd mot centralregeringen – och mot nya idéer om jordreform och revolution (”man vet vad man har, men inte vad man får”).

I den på sent 1800-tal i Etiopien införlivade (ockuperade) södra lägre belägna muslimsk-animistiska regionen av landet var situationen helt annorlunda. Där rådde en renodlad feodalism sedan de nya maktägande nordliga jordägarna hade lagt beslag på stora delar av de besegrade sydliga böndernas jordar.

Godsägarklassen från norr och bondeklassen (inklusive lantarbetare) i det södra nyerövrade Etiopien hade alltså olika regionalt ursprung, vilket sammanföll med klanmässiga, etniska, språkliga och religiösa samhällsklyftor. Etnicitet och klass konvergerade alltså i de sociala motsättningarna, vilket nästan alltid är en explosiv blandning.

Tillsammans med återkommande hungersnöd – ignorerad av kejsaren och kyrkan – förvandlade denna sociala och nationella splittring de etiopiska sydbönderna till den etiopiska revolutionens stora sociala bas, med krav på jordreform som drivkraft. Sydbönderna bara väntade på en chans att återfå sina gamla marker.

Fast de utspridda bondemassorna i världen – som mestadels är lokalt begränsade i sin världsbild – har ju oftast haft svårt att själva leda revoltförsök. För det har de inte sällan fått förlita sig på ledare med annan bakgrund och vidgade vyer – och allmänt på urbana klasskrafter. Så även i Etiopien.

Men även den lilla etiopiska arbetarklassen var svag fackligt och politisk, i medvetenhet och i organisering. Den var i stort sett uppkommen efter andra världskriget och begränsad till huvudstaden Addis Abeba och Asmara (senare Eritreas huvudstad sedan provinsen brutit sig loss från Etiopien).

Industrin var ny och modern privatkapitalism en begränsad del av näringslivet. Fattigdom, arbetslöshet och ekonomiska kriser drev dock den etiopiska arbetaren i revolutionär riktning. Om än mest materialiserad i spontana protester.

Försämrad ekonomi och svårigheter att få jobb – inte minst för det växande antalet utbildade studenter – radikaliserade också andra grupper på sjuttiotalet: tre medelklassgrupper. Dels (1) de folkliga småföretagarna som affärsmän och handlare. Dels (2) anställda tjänstemän, främst i den offentliga förvaltningen. Dels (3) utbildade tjänstemän, lärare, studenter, akademiker, intellektuella.

Dessutom fanns inledningsvis en fjärde medelklassfraktion med i den tilltagande radikaliseringen, vilken 1974 utvecklade sig till en folklig revolution: De lägre officerarna och en del vanliga soldater i krigsmakten. Till skillnad från andra grupper hade de tillgång till vapen…

Den klassmässiga situationen i det fattiga förrevolutionära bondelandet Etiopien var alltså följande:

De nordliga bönderna var passiva och avvaktande, och i en del fall kontrarevolutionärt utnyttjade av de nordliga och sydliga godsägarna som stödde kejsar Selassie regim för närmast status quo i jordfrågan. De sydliga i stort sett jordlösa bönderna stödde helhjärtat den etiopiska revolutionen som kom att ge dem deras åkrar tillbaka.

Arbetarklassen var också en del av den antifeodala demokratiska revolutionens sociala bas, men sällan ledande. Samma gällde till en början även militären.

Utbildade tjänstemän/akademiker (speciellt radikala intellektuella) stod i spetsen för den folkdemokratiska revolutionen, ihop med småföretagare, och vanliga tjänstemän. Understödda av sydbönder och urbana arbetare.

Grovt kan man (jag) tala om en tre medelklassfraktioners revolution med stöd av folket i bred mening.

Haile Selassies stats-feodala klasskoalition av den gamla jordägande aristokratin och den nya framväxande byråkratisk-militära borgarklassen (bokens ordval) störtades i den sociala omvälvningen 1974 av den ovan nämnda spontana koalitionen av medelklass, arbetare och sydbönder.

Målet för den folkdemokratiska revolutionen var att krossa feodalregimen och kejsardiktaturen, och uppnå självständighet från feodalism, byråkrati, utländsk kapitalism och imperialism, skriver författarna.

Men den breda folkliga revolutionens organisatoriska (och ideologiska) ”luddighet” blev dess fall. De inledningsvis radikala (militära) delarna av statsapparaten (läs lägre officerare och vanliga soldater) tog med sina vapens hjälp kontrollen över revolutionen och förvanskade den.

Detta med stöd av vissa intellektuella. Och i brist på en egen ideologi adopterade de makthavande militärradikalerna en del av de marxistiska intellektuellas program och språkbruk.

Jordreformen genomfördes i södra Etiopien, och många studenter for till landsbygden för att hjälpa bönder och lantarbetare att organisera sig i kollektiva former (plus allmän ”revolutionär medvetandegörning”). En hel del industrier nationaliserades och fick direktörer från militärvänliga delar av medelklassen.

Denna nya stats-militär-byråkratiska överklassregim (författarnas kategorisering) bildade också ett ”kommunistiskt” arbetarparti, och blev accepterade som socialistisk regim (och enpartistat) av Sovjetunionen och östblocket (inklusive Kuba). Och av vänstermänniskor i många länder (inspirerade av den radikala våg som verkade gå över världen på sjuttiotalet).

I verkligheten var militärjuntan en ny statsborgerlig regim, som vägrade lämna över makt till bönder, arbetare, tjänstemän, småföretagare och intellektuella (även om de lyckades locka över en del småborgerliga intellektuella med sitt på ytan radikala språkbruk (och de radikala reformer de inledningsvis genomdrev – främst jordreformen).

Den folkdemokratiska revolutionen stelnade till en auktoritär militärdiktatur med en röd beklädnad (= en rädisa – röd på ytan vit på insidan – kontrarevolutionens färg i Sovjet var vit, min kommentar).

Denna välinformerade och intressanta bok publicerades 1977, men i ett förord till andra upplagan 1985 menar sig John Markakis inte ha någon anledning att ändra på analysen av den etiopiska samhällsomstörtningen och dess tragiskt urartade slutspel i förtryckets och terrorns tecken.

1991 störtades den nya ”röda” förtryckarregimen, dominerad av militärofficeren Mengistu Haile Mariam via folkmordliknande terror. Etiopiska demokrater och eritreanska nationalister-separatister tog makten, och landet delades. Senare urartade även dessa två nya regimer i förtryck, men det är en annan historia.

Hans Norebrink

# För några år sedan tillbringade jag ett antal dagar i Etiopiens huvudstad Addis Abeba (ny blomma), där jag köpte denna bok. Bland annat besökte jag ”Röd terror-museet” med skakande åskådliggörande av den ”röda”militärregimens brott mot oppositionen och de mänskliga rättigheterna.

En hel del symboler från ”kommunisttiden” fanns fortfarande kvar som historiska minnesmärken i miljonstaden. Inklusive minnesmärket över de kubanska soldater som meningslöst dog i kampen för ”försvara socialismen” (läs den toppstyrda militärdiktatur som kallades derguen).

# För att behålla makten skaffade sig militären en klassbas (främst sydbönderna) och en ideologisk överbyggnad till sin regim (marxism i språkbruk och delvis i praxis). En del intellektuella och annan medelklass fick arbete inom den offentliga sektorn (varav vissa gjorde karriär, andra trodde på regimens förment revolutionära karaktär).

# Bonde(klass)solidaritet var svår att uppnå i det mångkulturella Etiopien. Främst splittrades landsbygden i det bergiga afrikanska landet av etniska, språkliga, religiösa och socioekonomiska klyftor mellan södra och norra delen av landet.

Det kristna amharafolkets historiska och traditionella dominans och huvudroll i det sedan århundraden kristna kejsardömet var också ett irritationsmoment för andra perifera folkslag och religioner (inte minst muslimer som kände sig ignorerade och diskriminerade).

# Varken boken eller min recension nämner mycket om de många etnonationella rörelserna i landets ytterområden. Eller den etiopiska koptisk-ortodoxa kristna kyrkans reaktionära samhällsbevarande roll. Eller kriget mot granlandet Somalia (som ville erövra Etiopiens somaliska provins Ogaden).

# Militärregimen övertog det gamla kejsardömets auktoritära centralism, medan den folkliga demokratiska oppositionen var mer öppna för en decentraliserad federal lösning av problemet med Etiopiens söndrande ”mångetnicitet”.

Kanske kan man jämföra mellan Sovjetunionens bolsjevikiska centralistiska leninistpart, och den maktdecentraliserande arbetar-bonde-soldat-rådsrörelsen?

# Boken säger följande om den utbildade medelklassens (educated petty bourgeoisie) uppstigande till överhet:

”It has become obvious by now in the Third World, that nationalization is the safest and quickest, i not the only, way for this class to to gain control of the national economy and, thereby, rise to social and political predominance.”

Socialisering/nationalisering behöver alltså på intet sätt innebära varken socialism eller nationalism. Utan kan vara ett sätt för medelklassen att konstituera sig som ny överklass via kontroll över statsapparaten. Som här medelklasselement som militärofficerare – och de tjänstemän och intellektuella som slöt sig till dem.

# På den sjuttiotalsmarxistiska, som denna bok använder, säger man gärna småborgare för alla mellan/medelklassgrupper (småföretagare, tjänstemän, byråkrater, intellektuella, studenter, politiker etcetera). Vänsterspråket hindrar dock inte boken från att vara en skarpsinnig politisk analys av utvecklingen i Etiopien.

# Vänsteroppositionen i Etiopien kritiserade militärregimen för att ha övertagit kejsardömets statscentralism, för tilltagande avradikalisering, och för avsaknad av en verklig aktiv klassbas bland arbetarna och bönderna. Militärjuntan var ointresserad av arbetarklassens fackliga krav, och krav på politisk makt. De avvisade också bestämt vänsteroppositionens förslag att beväpna bondeorganisationerna.

Den fristående etiopiska vänstern anklagade därför militärregimen (trots jordreform och nationaliseringar av företag) för ”småborgerlig socialism” – att den bakom sin frasradikalism i grunden representerade en makthungrig fraktion av medelklassen.

Senare koncentrerades statsmakten i Etiopien ytterligare i militärofficeren Mengistus personliga diktatur.  Man påminns om utvecklingen franska-revolutionen-till-Napoleon och ryska-revolutionen-till-Stalin. Den kontrarevolution med radikal yta som har kallats termidor.

# Förtydligande: Det inledande folkiga upproret i Etiopien 1974 var spontant och desorganiserat – speciellt vad gäller de arbetande klasserna (lantbrukarna och proletärerna). Den ”röda” revolutionen leddes av medelklassen – småföretagarna, tjänstemännen och de utbildade akademikerna (särskilt radikala intellektuella och studenter).

Den påföljande ”röda” militära kontrarevolutionen var också medelklassledd – av lägre officerare ur krigsmakten, en del tjänstemän och vissa sektorer av den utbildade radikala intelligentian.

Hela det maktpolitiska spelet och efterspelet till den etiopiska revolutionen utspelade sig alltså huvudsakligen inom medelklassen (”småborgerligheten”).

Tre medelklassfraktioner var verkliga revolutionärer (den civila medelklassen) och en medelklassfraktion var kontrarevolutionär under en radikal yta (den militära medelklassen).

I början av det etiopiska dramat utspelade sig alltså ett triangeldrama mellan (1) de öppet kontrarevolutionära anhängarna till den störtade kejsarregimen, (2) den folkliga revolutionens anhängare, och (3) de frasradikala kontrarevolutionärerna i den så kallade socialistiska militärregimen.

# Sammanfattning: Kejsardömet Etiopien på Afrikas horn styrdes av en klasskoalition mellan den gamla feodala jordägande aristokratin och den nya framväxande byråkrat-militära borgarklassen (bokens ordval).

En svagt organiserad klasskoalition av sydbönder, arbetare och (ledande) medelklass gjorde revolution 1974. Denna revolution togs över av en fraktion inom medelklassen (lägre officerare i krigsmakten), vilka falskeligen kallade sin diktatur socialistisk.

Slutligen urartade militärjuntan i militärofficeren Mengistus brutala terroristiska diktatur. Vilken omfamnades av det realsocialistiska blocket. Bland annat kom själve Fidel Castro på besök för att ge sitt stöd till den ”socialistiska” militärdiktaturen

# En pessimistisk fundering: I slutändan kan man se hela maktspelet i Etiopien och i alla andra länder som ett utslag av den mänskliga naturens – av däggdjuren ärvda – tendens att bilda sociala hierarkier. Bara att våra klasskamper även utspelar sig via de för stunden rådande ideologiska tendenserna. Alla alfahannar som vill göra karriär till toppen måste göra det inom det rådande historiskt givna tankeparadigmet, vare sig detta är politiskt eller religiöst.

Jag hörde exempelvis om det socialistiska Angola efter befrielsen från den portugisiska kolonialismen. Bakom den trendkänsliga kommunistiska politiska jargongen dolde sig att det makthavande partiet MPLA i själva verket representerade den blandrasiga mulattmedelklassens intressen i Angola (privatsamtal med Afrikaexpert på Global studies i Göteborg).

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Olof Larsson

    Historien har visat att revolution i dess vidare mening – att snabbt omvandla hela samhällsstrukturer (inte att enbart avlägsna makthavare som gjort sig mer eller mindre omöjliga) – verkar vara en i det närmaste omöjlig uppgift.