Varning för chicken race i svenskhet

Almedalsveckans chicken race i svenskhet signalerar ett olycksbådande politiskt samtidsskifte. Den nationalistiska högerframryckningen i Europa och USA knäcker nyliberalismens gränslösa frihetslöften som torra kvistar. Och de politiska etablissemangen, nyss så globaliseringsivriga, famlar i nationalismernas förråd efter populärare utbud. Att höstens brutala lappkast i flyktingfrågan för svensk del, inte ska ses som en tillfällig reträtt framstår övertydligt. Nationen som ideologisk samlingspunkt ska uppvärderas, “svenskhet” och “svenska värderingar” gälla.

Moderater, kristdemokrater och socialdemokrater tävlar i grenen “mesta svensk”. Kinberg-Batra lanserar hårdare asylregler än Sverigedemokraterna och Stefan Löfvén deklarerar sig som “nationalist”. Det senare faktiskt ganska sensationellt för en S-ledare. Hur nationalistisk kurs historiska S-företrädare som Tage Erlander, Per Albin Hansson och Hjalmar Branting än i praktiken kunde följa, brukade nationalism ses som en högerideologi, främmande för arbetarrörelsen. Men i dessa liberalismens yttersta tider späckade av signalpolitik, yta och historielöshet gäller att man tager vad man haver. Och här finns outsinliga tillgångar att ösa ur.

För moderaterna och konservativa kristdemokrater förstås den överhetsnationalism som historiskt brukade stämpla folkligt motstånd och strejker, antimilitarism och jämlikhetsreformer som något onationellt, på gränsen till landsförräderi. Vänta bara tills nymornad moderatnationalism börjar gräva i arvedelarna då även demokratiska självklarheter riskerar att ifrågasättas “i nationens intresse”.

Men också socialdemokratin ruvar på en tidigare fosterländskhet som inte bara handlade om folket mot herrarna. Som replik till borgerlighetens “punschpatriotism” och överklassnationalism kunde socialdemokratin odla en liberal folklig nationalism som visserligen inbegrep kamp för medborgerliga rättigheter, jämlikhet och fredsinriktad internationalism. Men också den typen av mer demokratisk nationalism inbegrep avgränsningar med mörka skuggsidor. Historiskt, förstås, med 1914 som mest förödande exempel då den europeiska socialdemokratin, i fosterlandets namn, bröt sitt internationalistiska löfte och slöt upp i första världskrigets nationella blodbad. Men också genom stora delar av 1900-talet med försvar av eller ursäktande av europeisk imperialism, med rasism och nedvärdering av “främmande folk” både utom och inom landet, med repressiv “försvenskning” av minoriteter och uppblåsta föreställningar om det unikt framstegsvänliga i svensk egenart och just “svenska värderingar”.

Att termen “svenska värderingar” är en slipprig tvål som slinker omkring precis hur som helst demonstreras nu dagligen. “Demokrati” och “jämställdhet”? “Flit” och “konkurrenskraft”? Ordning och reda? Handskakning? Folkdanslag..?

Visst existerar någonting “svenskt” i kulturell mening, det är bara slarvigt att förneka. Det räcker med att nämna den svenska språkgemenskap som utgörs av det lilla svårforcerade idiomet i Europas nordliga utkant. Historiska traditioner och erfarenheter, politiska och juridiska förhållanden, kulturella säregenheter formade av levnadsvillkor, natur och klimat… tillsammans med avsiktlig och målmedveten skolning i “svenskhet” inom ett avgränsat statligt territorium under hundrafemtio år, har format den föreställda gemenskapen Sverige. Här återfinns både ganska unika eller ovanliga fenomen gärna klassade som svenska – typ surströmming och hög grad av förtroende för statliga myndigheter – och mer allmänna europeiska och internationella företeelser konfigurerade utifrån specifika territoriella förhållanden – som industriproduktion och skolsystem.

“Svenska värderingar” eller “svenskhet” är sällan särskilt unika och än mindre framvuxna ur enbart säregna lokala förhållanden. “Endast barbariet var en gång fosterländskt”, skaldade en gång insiktsfullt Esaias Tegnér med innebörden att “nationell” kulturell och samhällelig utveckling utgör en mix av de mest olika inflytelser från när och fjärran. Redan Ture Nermans “Kina åt kineserna – tankar om nationalism och nationella värden”, författad efter utbrottet av första världskriget 1914, klädde grundligt av dåtida föreställningar om svensk egenart och nationella myter. Det gällde det mesta från nationalsångernas försäkringar om det egna landet som “frihetens stamort på jorden” till vardagsnationalisten själv, som med engelska kalsonger och strumpor plus tyska strumphållare och nytvättad med Pears tvål spankulerade ut på ‘esplanaden’ i byxor av engelsk cheviot, brittisk ulster, italiensk tangohatt och spanska rör… Idag i kläder från Kambodja och Bangladesh och beväpnad med den senaste digitala tekniken från… just Kina.

Nerman och många av den tidens socialister varnade arbetarrörelsen och vänstern för att “med hjärnorna omtöcknade av trumvirvlar och fosterlandsfraser” glömma sina ideal och istället följa “förtryckets nationella klutar”. De befann sig ändå bara på tröskeln till 1900-talets megadöd då bortåt hundra miljoner människoliv offrades i nationalismernas namn. De upplevde in på bara skinnet – och ofta från fängelseceller – hur nationella värden och “svenskhet” kunde inbegripa allt mellan himmel och jord… och helvete. Under den “goda” fosterländskhetens stolta värden ruvade en magma av gräsligheter som kunde pressa sig upp genom samhällssprickorna.

I vår tid av högernationalistisk renässans, militära rustningar och hårdnande sociala motsättningar, tillsammans med storkrig och terrorism vid stugknuten, är kapplöpningen i blågulhet ett lika riskfyllt företag som då. Försöken att trumma ut “svenskhet” som demokrati, jämlikhet och andra godheter slår upp dörrarna också för andra teman. När nationell identitet görs till överordnad storhet kommer det mesta att forsa tillbaka när olika politiska krafter fiskar upp gamla – och nygamla – favoriter ur sumpen.

Utan hånleenden eller nonchalans åt människors upplevda traditioner, hemkänslor och tillhörigheter gäller för vänstern och arbetarrörelsen att gentemot denna historiska rekyl stå upp för de universella demokratiska och sociala jämlikhetssträvanden som inte känner några gränser eller utestängande och rangordnande strukturer bestämda av klass, kön eller nationalitet.

Mänsklighet och universella värden är våra ledstjärnor även när vi dansar runt midsommarstången eller firar Eid.

Håkan Blomqvist

Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Sebbe Persson

    ”Svenskhetsstrategin” verkar för etablerade partier vara det enklaste svaret att möta Sverigedemokraternas populistiska nationalromantiska argumentation. Av någon anledning verkar det vara jobbigt att försöka sig på en något djupare analys, vilket är tragiskt. För socialdemokraterna är det ytterligare ett steg i den borgerliga normaliseringen d.v.s. ännu en spik i kistan för ett parti som börjar kännas allt mer onödigt. För visst borde det väl räcka med 5 borgerliga riksdagspartier?