En nordisk union – varför inte?

För en gångs skull håller jag med en av Göteborgs-Postens usla ledarskribenter. En nordisk union är inte dumt tänkt. I tre länder pratar vi nästan identiska språk (även om de har svårt att uttala på ett förståeligt sätt i ett av dessa tre länder), vi har en gemensam kulturell och politisk historia även om den mellan Danmark och Sverige främst handlat om krig. Förutom språket så är dock de socio-kulturellt mest lika länderna Sverige och Finland å ena sidan samt Danmark, Norge, Island och Färöarna å andra sidan.

Mathias Bred som skrivit uppskattande om en nordisk union ser dock inte problemen som kan uppstå (eller vill inte se problemen. I ett fall gör han till och med ett rejält felslut. Han tror att det vore bra med en nordisk union med tanke på Ryssland och Putin-regimens aggressivitet. Det är nog något tveksamt då det nog snarare är så att en nordisk union skulle reta upp Ryssland. Sannolikt skulle ju även Estland och Lettland vilja vara med i en nordisk union. Idag är ju de två länderna som en slags svenska kolonier. Om något så skulle det reta upp Ryssland rejält.

Dessutom skulle det vara krångligt. Tre nordiska länder samt Estland och Lettland är med i EU, fyra vill inte vara det (Norge, Island, Färöarna och Grönland). Sen har vi Åland och Svalbard (Spetsbergen). Länder som styrs i enlighet med internationella traktat. Skulle det funka ihop med en nordisk union. Flertalet länder i norden är med i NATO, men alla är det inte. Skulle fler gå med i NATO är det ytterligare en sak som skulle reta upp Ryssland. Skulle Norden göras till nån slags union som också omfattade gemensamt försvar skulle NATO krångla till det och Ryssland bli ännu mer uppretade.

Jag tycker en nordisk union vore nåt bra, men det finns en massa svåra och krångliga problem. Försvarsfrågan har jag nämnt förhållandet till Ryssland och EU likaså. En annan fråga som också skulle ställa till det är fisket. Viktigaste näringen i Norge (vid sidan av oljan), Island, Färöarna och Grönland och inte lika viktig i de andra länderna. En nordisk union skulle kanske på sikt göra fisket gemensamt vilket skulle vara bra för framförallt svenska och danska fiskare medan norska fiskare och hela norska fiskerinäringen skulle motsätta sig det liksom motsvarande grupper på Island, Färöarna och Grönland. Men det skulle onekligen lösa de negativa problem Brexit kan innebära för fisket.

Sen påstår Bred att den fria rörligheten satts ur spel på grund av passkontrollen vid Öresund. Det är ju bara dumheter och det är ett tecken på det som är så kännetecknande för GP:s ledarskribenter. Bristande verklighetsuppfattning. Det har funnits fri rörlighet i Norden sen innan min födelse. Jag föddes på 1950-talet. Större delen av den tiden har det funnits pass- och tullkontroller mellan länderna. Men fri rörlighet för nordbor har det varit ändå och så är det fortfarande.

En nordisk union skulle förstås skapa en ekonomiskt stark enhet, skog och malm i Sverige och Finland, fiske och olja i Norge, jordbruk i södra Sverige och Danmark. Dessutom skulle en nordisk union vara bara för Göteborg som skulle hamna mitt i Norden och vara den lämpligaste platsen för ett nordiskt parlament och lämpligaste sätet för en federal nordisk regering.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Olof Larsson

    ”En nordisk union är inte dumt tänkt. I tre länder pratar vi nästan identiska språk (även om de har svårt att uttala på ett förståeligt sätt i ett av dessa tre länder), vi har en gemensam kulturell och politisk historia även om den mellan Danmark och Sverige främst handlat om krig. Förutom språket så är dock de socio-kulturellt mest lika länderna Sverige och Finland å ena sidan samt Danmark, Norge, Island och Färöarna å andra sidan.”

    Vi har en förmåga att se – ofta på rationella grunder – strukturer och sammanhang där vi tror oss kunna samordna genom skapande av större organisatoriska enheter. I detta är risken stor att visionerna – som kan vara hur bra som helst – tar överhanden och att det verklighetsnära försummas. Avståndet mellan vision och verklighet ökar. Historien har visat att detta bringat både stora statsbildningar och stora företag på fall. Ett färskt exempel är sammanslagningen av de svenska och danska postverken, en ”nordisk union” i miniatyr, som gått allt annat än bra.

    Det finns en rad goda och rationella skäl för EU, det finns en rad goda och rationella skäl för storregioner men samtidigt vet vi att stora organisationer av detta slag kräver omfattande koordination. En koordination, som ofelbart leder både till omfattande byråkratiska överbyggnader (som ibland urartar till ”självspelande pianon”) och till politiska strukturer med heltidspolitiker (som ibland urartar till nya ”frälsen”) där avståndet till väljarna blir allt större . Att en nordisk union skulle hamna i samma fällor tror jag är högst sannolikt.

    Utifrån detta känns en nordisk union – för mig – som en mindre lyckad idé.

  • super_leggera

    Anledningen till att det inte blir någon nordisk union är att dess gemensamma marknad är för liten, och ländernas näringsliv har för olika intressen. Den kulturell/språkliga aspekten räcker inte för att motivera kostnaderna.

    En skandinavisk tamkatt är inte farligare för ryssen än en svensk. Den springande punkten i ryskt säkerhetsperspektiv är USA´s allians med västeuropa. Hela Kreml ställer sig upp och hurrar om danskar och norrmän dumpar USA för att förlita sig på de muskel-lösa svenskarna. Rysslands primära offensiva strategi är inte längre lydiga enpartistater i Afrika och Asien, utan att bryta ”North Atlantic Treaty Organisation”, dvs USA´s förpliktigande att försvara västeuropa mot ett ryskt angrepp som Ryssland inte har haft råd med på länge, och inte har så mycket nytta av. Sovjetunionens jordbruk födde inte sovjeterna, de är beroende av västvärlden för att äta sig mätta. Ett ryskt angrepp är osannolikt, men balterna är förstås rädda. En skandinavisk union skulle inbegripa balterna på rysk nåder, dvs om vi är tillräckligt undergivna. Förutsättningarna för det finns förstås. Vi är inte modiga, på goda grunder. Ur rysk strategisk synvinkel är förstås taktiskt bortbyte av Baltikum mot strategiskt amerikanskt fallisemang i Skandinavien ren jackpot. Norge/Danmark överger Nato, slår sig ihop med likaledes glesbebyggda och obeväpnade Sverige/Finland/Baltikum, en liten munsbit. Ryska mungipor skulle nå öronen.

    Därför kommer det heller inte att ske. Nordismen var inaktuell redan 1950. Alla vet att Sverige är en pappers-katt. Till och med svenskarna?