Sanningssägare i rädslans förnekelsens och tid

Vi lever i de dubbla budskapens tidsålder. Å ena sidan den kommersiella hetsen; problemet ligger hos Dig, bara Du kan ändra Ditt liv, bara Du kan unna Dig själv de upplevelser Du förtjänar. Å andra sidan den konstant malande skräcken för den andre. Försvarshetsarna maler ständigt på om hotet från ryssen. ”Sverigevännerna” försöker mobilisera kring hotet om kulturens och genpoolens utarmning. Att den verkliga systemkollapsen – den ekonomisk-ekologiska – redan är i full rullning förnekas med alla till buds stående medel. Ändå är det svårt att inte dra slutsatsen att det är just detta förtigna hot som skapar den oro som är så grundläggande för klimatet.

Att ropen om hotet från det ”främmande” står sig så bra är logiskt. Kapitalismen klarar sig fint bakom stängda gränser (så länge pengarna får flöda fritt) och marknaden mår fantastiskt när krig och upprustning står på agendan.

Dessutom verkar rysshotet sälja bra. Natoivrare ser ryssinvasioner överallt och har nu lyckats sudda ut gränsen mellan militär- och civil verksamhet. Med begreppet ”hybridkrig” förs striderna på varenda digital bakgata. Fienden finns mitt ibland oss och varje gång det visar sig att en organiserad nätattack förmodligen inte var organiserad och att en u-båt var något helt annat, så försvinner plötsligt ämnet från dagordningen – varför motbevisa sin egen tes? Media jagar vidare efter nästa hybridattack. Kvar blir läsaren med en obestämbar känsla av fara.

Berättelserna om de yttre hoten mot en i grunden harmonisk samhällsordning rimmar illa med all form av systemkritik, men de går också dåligt ihop med insikten om att inhemska högerextremister är ett större hot för gemene man än både ­islamister och ryssar. Statens medieråd konstaterar att de högerextrema websidorna besöks 144?000 gånger, per dag. Ändå tycks frågan om huruvida det överhuvudtaget finns några rasister mer angelägen att diskutera än den rasism som de facto sprids i befolkningen hela tiden.
Det är förstås frågan om krassa klassintressen. Starka krafter vill se Sverige med i Nato och allt fler borgare vill se en allians med Sverigedemokraterna. Så länge svängdörrarna mellan SD och de renodlade rashatarna är vidöppna vill man gärna inte prata om problemen. Lättare då att ta på skygglapparna. Samma fenomen uppstår inom offentligt ägd media, som nu försöker hantera SD som ett etablerat parti, vilket bland annat gjorde att Ali Esbati inför sitt framträdande på årsdagen av Utøyamassakern uttryckligen ombads tiga om SD och Fremskritspartiet. De är ju etablerade partier nu! – den som hävdar något annat blir mordhotad av deras anhängare.

Ända upp i almedalstalen tar sig konstruktionen om ett Sverige som ett harmoniskt samhälle där allt vore bra om vi bara fick slå vakt om ”svenskheten” med lite hårda tag. Det är förstås en lögn och att  etablissemangets företrädare själva tycks ha svalt sina egna berättelser gör dem inte mindre falska.

Uppgiften att avslöja lögnerna och lyfta fram kopplingarna är ständig, men endast med förändrade styrkeförhållanden kommer samtidens berättelse att kunna ta en annan riktning. Den insikten är svår  att ta till sig när inget tycks gå i rätt riktning, men den är helt avgörande för vänsterns möjligheter.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Sebbe Persson

    ”Berättelserna om de yttre hoten mot en i grunden harmonisk samhällsordning rimmar illa med all form av systemkritik, men de går också dåligt ihop med insikten om att inhemska högerextremister är ett större hot för gemene man än både ­islamister och ryssar. ”

    Putins regim i Ryssland är i grunden en fascistoid högerregim varför detta resonemanget blir alldeles för enkelt och svart-vitt, vilket de ibland väl ”svulstiga” ledarna i Internationalen tyvärr tenderar att vara. Högerkrafterna är inte inhemska utan måste ses från ett mycket större och vidare perspektiv. Putins fascistoida regim kan inte utelämnas.