Franska borgar-bonde-arbetar-revolutionen

The French RevolutionBoknytt
A People´s History of the French Revolution
Eric Hazan
Verso

Franska borgar-bonde-arbetar-revolutionen

Tidigmoderna tiden sammanföll med tyska revolutionen på 1500-talet (de radikalreligiösa bondekrigen) och engelska revolutionen på 1600-talet (med dess inslag av jämlikhetsivrande ”levellers”). Men det stora steget framåt för egalitär folkmakt skedde när senmodern tid inleddes med den stora demokratiserande franska revolutionen 1789.

Som framgår av författaren och Parisbon Eric Hazans läsvärda bok finns många tolkningar av den franska revolutionen. Själv verkar han mena att denna omvälvande händelse i västlig och världshistoria var en antifeodal, folkdemokratisk, frihetlig och jämlikhetssträvande revolt.

Den inspirerade genom att lyfta fram de fattiga, och sätta folkets lycka som samhällets mål. Och genom att essensen i den republikanska demokratin var jämlikhet. Men i boken förnekar han att revolutionen i grunden var borgerlig (och därmed vägröjare för egendomsskyddande liberal kapitalistisk frihandlande marknadsekonomi).

Han menar att det knappt fanns någon dåtida borgarklass eller arbetarklass – men jag får av hans noggranna sociala beskrivningar precis motsatt intryck. Det fanns redan på denna tid många franska borgare och arbetare – speciellt om man tar begreppen i vid bemärkelse (som typ borgerliga köpmän och proletära hantverkare).

Dessutom har ju medelklassintellektuella alltid representerat andra klassers intressen. Vilket de definitivt gjorde i den franska revolutionen där dessa var de individer genom vilka klasskampen i stor utsträckning utspelade sig. Förvånande i det sammanhanget är den stora dominansen av advokater i den nya revolutionära nationalförsamlingen.

Som författaren framhåller fanns det hela tiden motsättningar mellan personer, maktkamp mellan fraktioner (höger, vänster och Robespierres center), olika strategier, centralister och decentralister, disciplin eller ultrarevolution inför den utländska (krig) och inhemska (konspiration) kontrarevolutionen.

Men jag tycker bokens noggranna kronologiska genomgång av revolutionsåren klart visar att det i grunden handlade om en borgerlig revolution. Men att den stora bondeklassen (genom landsbygdsuppror) och den lilla arbetarklassen (genom långtgående radikalism, främst i Paris) tidvis överskred den borgerliga revolution de samarbetade med underifrån.

Arbetarna, sanscullotterna, lönearbetarna och de enkla hantverkarna, och inte minst dess kvinnor drev på för högre löner och lägre priser i sin revolutionära överlevnadskamp. De kämpade för radikal demokrati, för politikens överhöghet över ekonomin, och för sociala regleringar före anarkistisk marknadsekonomi.

Ska man uttrycka det försiktigare kan man kanske säga att det efter den kunglig-aristokratiska feodalismens fall fanns en proto-bourgeoisie, ett proto-proletariat, en proto-kapitalism och en proto-socialism. Ja, även de första moderna kommunistiska tankarna dök ju upp under stridsåren.

Tyvärr kom den utländska interventionen och det ständiga hotet från feodal kontrarevolution, och moderatborgerlig kamp mot revolutionens folkradikalism, att föda rädsla och paranoia. Till det kom det tidvisa hotet om hunger i de lägre klasserna. Allt detta ledde fram till en terror mot ”folkets fiender” (vi mot dom) som dels urartade, dels drabbade oskyldiga, och dels blev en del i olika maktkamper.

Detta ledde till att såväl vänster- som högertendensen i den nationella folkförsamlingen eliminerades, som ett sätt att nå effektiv enhet i kampen mot de yttre och inre fienderna. Robespierre stoppade på så vis de radikala vänsterkrafterna i de djupa folkleden, i Pariskommunen och i folkförsamlingen.

Robespierre ”frös” därmed revolutionen, enligt författaren, vilket Eric Hazan – själv på vänstersidan – ser som historiens dom över denne ledande franska revolutionär. Robespierre drabbades under den senare kontrarevolutionen av samma giljotin han sänt andra medrevolutionärer till. De rädda ägande klasserna slog tillbaka med motterror.

Senare kom borgarklassen till makten för gott i Frankrike. Var då det folkdemokratiska bonde-proletära inslaget så att säga för tidigt ute i den franska revolutionen? Ja, de folkliga gräsrotskraven var kanske ofta för visionära för att realistiskt kunna genomföras vid denna tid, menar Eric Hazan i sin prisade bok.

Samtidigt vänder han sig mot stalinistiska stadietorier. Skulle bönderna och arbetarklassen ha väntat med att för sin överlevnad ställa ”objektivt reaktionära” anti-liberala frihandelskritiska krav?

Så att den ”historiskt progressiva” kapitalismen kunde utvecklas. Så att ett modernt industrisamhälle kunde uppstå. Så att detta kunde övertas via en mogen proletär socialistisk revolution?

Självklart inte. Folket kunde inte vänta på att en historiedeterministisk marxist-leninistisk förklaring av revolutionen skulle uppstå kommande århundraden. De kämpade bokstavligen för bröd för dagen, samtidigt som de bidrog till att driva fram den moderna demokratiska tanken.

Det är – sammanfattningsvis – inte terrorn uppifrån utan denna, den nyskapande massmobiliserande demokratin nerifrån som tacksamt bör lyftas fram av dagens kämpar för jämlikhet, folkmakt och socialism.

Hans Norebrink

PS. Boken är fruktansvärt snårig och detaljrik, man ser knappt skogen för träden. Den innehåller för många svåra franska och engelska ord och begrepp. De olika namnen på vänster, höger- och centristfraktioner är omöjliga att hålla reda på. Namn och begrepp dyker upp, som inte förklaras förrän senare i boken. Författaren gör generalfelet i sin stora kunnighet om franska revolutionen, att han inte anpassar texten till oss läsare.

Läs mer: Guardian, RiH, Goodreads, Irish Times, Spectator, Counterfire,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads

  • Olof Larsson

    ”Men det stora steget framåt för egalitär folkmakt skedde när senmodern tid inleddes med den stora demokratiserande franska revolutionen 1789.”

    Mycket av grunden låg i upplysningens idéer, som bröt mot den härskande ordningen där världsliga härskares makt grundades på ett gudomligt mandat. En konsekvens av tron på det mänskliga förnuftet var en annan syn på människan med en begynnade insikt om människors lika värde. Detta var, som jag ser det, grunden.

    En gång uppfylld av tron på den revolutionära förändringens (i meningen en i det närmaste momentan förändring av ett samhälle, inte i meningen avlägsnande av makthavare som gjort sig omöjliga) möjligheter har min skepsis mot revolutionen, som förändringsverktyg, ökat. Historien känner knappast några över tiden beständiga revolutioner – det som förr eller senare inträffar är en reaktion. Från detta perspektiv har jag också börjat fundera över om inte den franska revolutionens betydelse till viss del är överskattad.

    Revolutionen urartade ganska snart och slutade såsmåningom i Napoleons kejsardöme. När Napoleon besegrats blev det en reaktion. Genom Wienkongressen 1815, återställdes i princip den gamla ordningen runt om i Europa. En ordning, som i huvudsak, kom att gälla till första världskriget.

    Gör tankeexperimentet att upplysningens idéer i stället fått utvecklas mer organiskt, och utan revolution med påföljande reaktion. Självfallet kan vi inte veta men kanske hade då idéerna om människovärdet till och med fått ett tidigare genombrott.

    • Vad du säger r att revolutionens undergång finns i revolutionen självt. Det finns mycket som ger underlag för en sådan tes. Ryska revolutionen är ju ett paradexempel på många sätt. Jag har aldrig tänkt på franska revolutionen i de banorna dock. Det finns dock några ganska framgångsrika revolutioner, exempelvis Portugal 1975 som väl dock inte syftade till en omedelbar och total omvälvning av hela samhället. Island när bankerna gick omkull är kanske ett annat exempel.

      • Olof Larsson

        ”Vad du säger är att revolutionens undergång finns i revolutionen självt.”

        Ja, det är en bra sammanfattning av det jag tycker mig se. Ryska revolutionen är absolut ett exempel. En annan revolution, som jag tror snart kommer att få uppleva sina dödsryckningar är den kubanska. Denna lär knappast överleva Castros, mänskligt att döma, inte allt för avlägsna bortgång.

        En intressant fråga är vad man lägger i begreppet revolution. Svaret på denna är givetvis inte svart eller vitt. För mig innefattar begreppet revolution något mer än att avlägsna en misshaglig makthavare. I min tolkning av begreppet ligger också snabba, närmast momentana, omvandlingar av grundläggande samhällsstrukturer (ryska revolutionen är ett typexempel). Utifrån min ”definition” ser jag inte riktigt omvälvningen i Portugal som en revolution. Däremot skulle störtandet av Ceau?escu i Rumänen 1989 kunna vara ett exempel på revolution då avlägsnandet av makthavaren också förenades med en relativt snabb förändring av grundläggande strukturer. Även de arabiska revolutionerna tål att reflektera över. Om strukturerna i Egypten och Tunisien förändrades i någon större omfattning är tveksamt, detta skedde dock i Libyen.

        • Naturligtvis beror det på hur vi definierar en revolution. Även med din definition tycker jag nog Portugal kan platsa. I stora delar av Portugal togs marken över av lantarbetarna och blev kooperativt ägd osv. Men samtidigt skedde ju ingen annan förändring slutändan än från borgerlig diktatur till borgerlig demokrati så kanske du har rätt ändå.

          • Olof Larsson

            Du har rätt i att lantarbetarnas övertagande av mark är en ”komponent”, som hamnar i den ”revolutionära vågskålen”. Absolut fanns här ”sant” revolutionära delar.

            Dock, landfrågan gällde enbart en del av ekonomin och förändringarna blev inte beständiga. Redan 1978 förklarades närmare en tredjedel övertagandet för illegalt. De kooperativa jordbruken blev, som jag förstår det, en parentes. Av de omkring 450 kooperativa jordbruk, som skapades, lär endast ett fåtal om ens något finnas kvar.

          • Du har rätt. De blev en parentes. Jag känner själv en kvinna uppvuxen på ett av kooperativen. och enligt henne finns det bara nåt enstaka kvar, men det finns fortfarande, enligt henne, en politiskt radikal tradition i området hon kommer från.

  • Vad som hände var att staten kollapsade pga en föråldrad skatteindrivning som helt vilade på jord när alltmer av samhällets rikedom skapades på annat vis. Så när olika grupperingar slogs för sina intressen klarade staten varken av att slå ner dem eller kooptera dem.
    Privilegierade skikt kämpade sen för att återvinna kontrollen, vilket inte helt lyckades förrän med Bonapartes militärdiktatur. Under tiden fanns stort politiskt utrymme även för vanligt folk, som också tvingades utnyttja detta pga dåliga skördar och allmänt elände. Men att sätta stämpeln borgerlig eller vad som helst på skeendet blir alltför ensidigt. Det fanns ingen enighet mellan de olika intressena, och teleologiska resonemang är det väl bäst att undvika?