Sverige har kommit att bli en nyliberal verkstad för privata intressen att stoppa skattepengar i egen ficka. Efter att Alliansen slutligen förlorade regeringsmakten i valet 2014 fanns stora förhoppningar på att vi skulle få se ett slut på utplundringen och regeringen kom, tillsammans med Vänsterpartiet, också överens om att tillsätta en utredning om vinster i välfärden.
Ilmar Reepalu, tidigare under många år socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, utnämndes till dess ordförande och det uttalade syftet sades vara att lägga fram förslag om att ”stoppa vinstjakten i välfärden”. Den första november 2016 fastställdes som det datum när utredningen skulle komma med sitt betänkande, men förra veckan läckte en rapport ut.
Pappa till rapporten är Joachim Landström, doktor i företagsekonomi. Vad Landström säger sig ha gjort är att han analyserat hur mycket vinstuttaget från välfärden kan begränsas med bibehållet intresse från investerare. Den siffra han kommit fram till är åtta procent på insatt kapital, vilket han kallar för ”normal avkastning”.
Utredningens egentliga uppdrag, att visa fram vägar som leder till ett stopp för vinstjakten i välfärden, har alltså i grunden förkastats. Utredningens ordförande Reepalu visar i en intervju i Svenska Dagbladet 2/9 – under rubriken ”Övervinster stoppas” – att han är på samma våglängd som Landström:
– Principerna måste vara att företag får en riskpremie på insatt kapital och att de kan få en marknadsmässig avkastning.
Och denna avkastning konkretiserar Reepalu ”bör vara under tio procent”. Därtill tillägger han att ”huvuddelen av skattemedlen” bör användas i välfärdssektorn. Det är tydligt att något slut på vinstjakten minst av allt finns i hans kikare. Kapitalisterna skall alltså få finnas kvar i välfärden och göra vinster. Den gamle socialministern Gustav Möllers myntade uttryck att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” tycks helt ha lämnat den socialdemokratiska tankevärlden.
Självklart är dock inte Svenskt Näringsliv nöjt utan man talar om ”angrepp på den privata äganderätten”, ”slag mot företagsamheten” och ”återinförd planekonomi”. Lika tydliga är motsatt negativa reaktioner från vänsterhåll – och märkligt vore väl annat; möjligen kommer en del oseriösa småaktörer att drabbas av en vinstbegränsning, men de stora bolag som dominerar välfärdsbranschen kommer att trassla sig ur alla begränsningar.
Förslaget kommer bara att ge fler jobb åt bolagsjurister, men framför allt innebär detta att marknadsprinciperna fortsätter råda och dominera över det som är offentligt ägt.
Vad bör då vi som kämpar för en vinstfri välfärd dra för slutsatser av denna som det verkar havererade utredning? Ja, det är uppenbart att mobiliseringarna för våra målsättningar måste fortsätta för att sätta tryck på ansvariga politiker.
Vi bör även bli än tydligare med att det inte handlar om några vinstbegränsningar och att inga profitbolag under några omständigheter ska få stanna kvar i välfärden. Det som måste gälla är vinstförbud och att profitbolagen tilldelas rött kort. Välfärden behöver inga profitörer!
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ilmar Reepalu, Joachim Landström, Välfärdsutredning, Vinststyrning, Profitjakt, Svenskt Näringsliv, Privatisering, Välfärd, Rättvisa, Ekonomi, Politik, Samhälle, Vänsterpartiet, Regeringen, Socialdemokraterna
”Efter att Alliansen slutligen förlorade regeringsmakten i valet 2014 fanns stora förhoppningar på att vi skulle få se ett slut på utplundringen och regeringen kom, tillsammans med Vänsterpartiet, också överens om att tillsätta en utredning om vinster i välfärden.”
Förhoppningar förvisso men förhoppningar utan någon som helst substans. I riksdagen har regeringen stöd av 159 mandat medan oppositionen har 190 mandat. Såvitt jag vet finns det inom oppositionen ingen som helst vilja att avskaffa eller kraftigt begränsa möjligheterna för de så kallade välfärdsföretagen. Uppenbarligen har dock regering och dess stödparti, vänsterpartiet, varit framgångsrika i att upprätthålla illusionen att det – inom ramen för nuvarande mandatperiod – skulle vara möjligt att göra något substantiellt i frågan om välfärdsföretag. Utifrån riksdagsmajoriteten och med tanke på att det är frågan om lagstiftning borde man från dag ett ha insett omöjligheten.
Utifrån de faktiska majoritetsförhållandena är det väl därför ganska logiskt att utredningen förskjutits från ”stopp av vinster” till ”begränsning av övervinster”. Sannolikt när regeringen någon form av hopp att utifrån detta kunna hitta någon sorts överenskommelse med oppositionen eller del av denna. Om regeringen – i ett läge där oppositionen inte missar minsta tillfälle att utdela ”tjuvnyp” – kommer att lyckas i ett sådant uppsåt är nog mer tveksamt.
”Förslaget kommer bara att ge fler jobb åt bolagsjurister, …”
Inte enbart åt bolagsjurister. Skall vinstbegränsningssystemet kunna upprätthållas kommer det också att krävas en omfattande byråkratisk överbyggnad med komplicerade och därav dyra system (IT-konsulterna kan glädja sig, här finns ingen vinstbegränsning). Dessutom kommer regelverken med all sannolikhet att bli komplexa vilket med nödvändighet leder till att kryphålen kommer att vara många. Om detta vid slutet av dagen kommer att resultera i faktiskt minskade vinster och mer resurser till välfärden är på inget sätt garanterat.
Problemet med hela frågan är att man söker lösningar som adresserar symptomen och bortser ifrån de grundläggande orsakssambanden. Någon gång gick det snett när våra gemensamma välfärdssystem inte längre uppfattades kunna ge det som förväntades. Detta var grogrunden för den marknadsinriktning, som accelererar varje dag. Som jag skrivit i några andra kommentarer tror jag mycket av svaret på frågan finns i bristen av underifrånperspektivet.
Så länge man inte söker svar på grundfrågan så länge kommer försök att stoppa välfärdsföretag och skattefinansierade vinster att bli slag i luften.
Vi ä helt överens om det du skriver. Det går inte att få igenom förändringar eftersom vi har en minoritetsregering.
”Lika tydliga är motsatt negativa reaktioner från vänsterhåll…”
Jag kan inte påstå att jag märkt några större protester från vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Sjöstedt är mest upptagen i att slå sig för bröstet och skryta om hur oändligt framgångsrik han varit i budgetförhandlingarna – visserligen ingen förmögenhetsskatt men väl promillemässiga förändringar i skatteskalor och diverse mer eller mindre disparata budgetförstärkningar här och där. Tänk vad duktiga de varit … fast jag tycker nog mest vänsterpartiet agerar ”duktiga idioter”…
Nu närmar sig ändå sanningens minut för Sjöstedt. För visst måste det väl ändå snart även för honom, trots alla ”budgetframgångar”, bli uppenbart att man lurat skjortan av honom och att han nu även håller på att bli av med undertröjan. Det vinststopp, som Sjöstedt påstått vara heligt, finns det inte ett spår av i utredningen och ändå kommer vänsterpartiet snällt att rösta igenom den i allt väsentligt nyliberala regeringens budget. jag blir så j-a trött på detta parti och min röst kan de glömma.
Vi är överens om beskrivningen av Vänsterpartiet och möjligheterna att få igenom nåt som helst radikalt i riksdagen. Men när det gäller röstande har vi ju inget annat alternativ än att rösta på dem. Det får vi göra trots att vi är helt förvissade om att det inte förändrar något.
”Men när det gäller röstande har vi ju inget annat alternativ än att rösta på dem. Det får vi göra trots att vi är helt förvissade om att det inte förändrar något.”
Så har jag också tänkt tidigare men har tänkt om. Motivet för att ändå rösta på vänsterpartiet är att en rödgrön regering är bättre än en alliansregering. Här har jag kommit till insikten att skillnaden i praktiken är marginell. Realpolitiskt, om ideologiska floskler sorteras bort, är de två stora partierna socialdemokrater och moderater mycket mer lika än vad man kan tro.
Att föra en nyliberal politik under ”rödgrön täckmantel”, vilket är precis vad som sker, kan över tiden vara skadligare än en alliansregering. I nuvarande upplägg – med vänsterpartiet som stödparti åt en i praktiken nyliberal regering – kommer aldrig tydliga vänsteralternativ att kunna utformas. Skall den nyliberala utvecklingen kunna brytas – och visst jag inser att jag kanske är naiv då vänstern som helhet är svagare än någonsin – måste verkliga alternativ skapas.
Med detta i ryggen röstar jag hellre blankt än på ett parti, som genom sitt stöd till en i praktiken nyliberal regering försvårar utvecklingen av ett tydligt vänsteralternativ.
Det finns små skillnader. Nivåer på sjukersättningar och liknande som är helt avgörande för mångas försörjning. Detta är tillräckligt för att rösta på Vänsterpartiet för att få en regering som inte är höger. I nästa val – en regering som inte innehåller SD.
”Det finns små skillnader. Nivåer på sjukersättningar och liknande som är helt avgörande för mångas försörjning.”
Min bild är inte att den rödgröna regeringen på något avgörande sätt förbättrat trygghetssystemen. Jag träffar många, som just är beroende av dessa system och det finns bland dessa knappast någon som gör ”vågen” för att deras försörjningsförmåga förbättrats sedan valet. Visst har det gjorts justeringar men samtidigt har det trixats mellan systemen och ”återställare” dras ut över långa tidsperioder. Den faktiska skillnaden är liten.
”…rösta på Vänsterpartiet för att få en regering som inte är höger”
För mig är den rödgröna regeringen höger.
En regering, som inte lägger fram ett enda fördelningspolitiskt förslag är höger.
En regering, som inte förmår att återta kontrollen över den gemensamma välfärden utan förirrar sig i utredningar där välfärdsföretag visst skall få finnas och dessutom gå med 8 procent vinst är höger. Att bygga socialförsäkringssystem, som sådana, är inte unikt för vänster. Den förste att bygga sådana system (förmodligen med minimala ersättningar men ändå system) var den stockkonservative tyske rikskanslern Bismarck.
En regering, som smygvägen och under diverse illusionsnummer och trollerikonster gör oss till de facto medlemmar av NATO och som för oss allt djupare in i militärt samarbete med USA är höger.
Vänster handlar om jämlikhet och jämlikhet kan endast uppnås genom att ojämnt fördelade resurser fördelas på ett mer rättvist sätt. I detta är skattepolitiken ett avgörande verktyg, ett verktyg som socialdemokraterna avsade sig i och med skatteuppgörelsen med borgarna på 90-talet.
”I nästa val – en regering som inte innehåller SD.”
Jag ser inga egentliga scenarios där detta kommer att hända. Blir alliansen större än de rödgröna blir det alliansregering. I annat fall (främst i scenariot att kd åker ur och mp lyckas hålla sig kvar) är nog sannolikheten ganska stor att vi får se en blocköverskridande koalitionsregering (vänsterpartiet kommer åter att dra kortaste strået). Att fortsätta rödgrönt minoritetsregerande skulle bara försvaga en redan svag socialdemokrati – det är man knappast intresserad av.
Vi har uppenbart olika syn i denna fråga. Du kommer att lägga din röst på vänsterpartiet, jag kommer att rösta blankt – två olika strategier i ett läge då den svenska vänstern är svagare än någonsin. Alldeles oavsett är diskussionen intressant.
I det stora hela inte på nåt avgörande sätt. I det lilla så gynnar den rödgröna regeringen såna som lever på exempelvis försörjningsstöd. På grund av sjukdom eller annat handikapp. Skillnaderna är helt livsavgörande ur ekonomisk synpunkt för flera bekanta, vänner och släktingar som lever på existensminimum. Att det inte gör nån skillnad i det stor är för mig oväsentligt i det läget. Det är ungefär som att säga att jag inte ger pengar till tiggare för det förändrar ingenting. Men det gör tiggarens liv bättre. Det är nog för att jag ska ge pengar. Samma skillnad är nog för att jag ska rösta på vänsterpartiet.