Håkan Blomqvist skjuter över målet om fredsmöte i Degerfors

I tidningen Internationalen nr 34 publicerades en artikel av Tord Björk om ett fredsmöte i Degerfors. Den fick en hel del kritik på facebook som kulminerade med ett debattinlägg av Håkan Blomqvist i samma tidnings nummer 36.

Håkan Blomqvist avfärdar mötet med att det var fel folk som var där. Folk som stöder Assad i Syrien, folk som stöder Putin, folks som ser världen i svart och vitt, som ser världen i först hand som en kamp mellan Ryssland och USA samt tolkar allt utifrån detta. Denna politiska inriktning kallas numera campism.  Håkan Blomqvist har helt rätt i detta. Många av de som verkar ha varit på mötet var sådana personer.

Men samtidigt är Håkans kritiks av Internationalens redaktion och Tord Björks artikel lite märklig. Artikeln handlar inte om campisternas syn på världen, den försvarar inte campismen, den tar inte upp kriget i Syrien, synen på Ryssland eller läget i Ukraina. Den tar i första hand upp NATO-kritik, och risken för kärnvapenkrig. Kritik mot NATO och Sveriges närmande till NATO som jag tror att även Håkan Blomqvist håller med om framfördes enligt artikeln på fredsmötet liksom många andra saker som jag inte kan se nåt större problem med inklusive skrivningarna om kriget i Afghanistan. Artikeln platsar enligt vad jag kan se alldeles utmärkt i Internationalen. Blomqvists kritik handlar inte om artikeln och inte om mötet utan om vilka som var på mötet.

Politiskt är jag överens med Håkan Blomqvist, men artikeln av Tord Björk försvarar inget av det han kritiserar. Den handlar inte ens om det som Blomqvist skriver om. Blomqvist gör sig skyldig just till det som han inledningsvis kritiserar i sin artikel, han går på folk på grund av vilka de umgås med. Jag kan inte se något fel i att rapportera om fredsmötet i Degerfors trots att en hel del av dem som var där har politiskt problematiska åsikter som jag inte har någon förståelse för.

Artikeln av Tord Björk var som jag ser det helt rimlig att publicera i Internationalen och redaktionen borde istället för att be om ursäkt ha försvarat artikeln. Som kritik av Tord Björks artikel och Internationalens publicering av densamma är Håkan Blomqvists debattinlägg utan relevans. Den skjuter långt över målet. Som kritik av campismen är debattinlägget däremot mycket relevant.

Mer: Lindelöf (som iofs inte har många rätt, men är intressant att läsa ändå och naturligtvis stöder Socialistiska Partiet vapenvila i Syrien), Pål Steigan (som berörs i Tords artikel), Romelsjö1 (känd Assad- och Putin-anhängare), Romelsjö2,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Aromelsjo

    Det är lätt att instämma i mycket av Svenssons kritik av Håkan Blomqvists artikel och ursäkten av tidningen Internationals redaktion. Vid mötet deltog en brokig skara fredsvänner, bl.a. riksdagens förre talman och regeringsledamoten Tage G Peterson, regissören Stina Oscarson, V:s försvarspolitiske talesman Stig Henriksson, samt en massa mindre kända personer. Det är väl utmärkt att människor från olika bakgrund och olika uppfattningar i andra politiska frågor kan samlas för att diskutera hur man ska kunna utveckla arbetet för freden och mot NATO. Man skulle vilja ha mött fler fredsvänner från borgerliga partier, vet inte hur många sådana som fanns. Vet inte heller hur många från Socialistpartiet och Internationalens redaktion som var där.

    Bakgrund: Nordiska fredssamtal ordnades för femte året i rad av Folket i Bild Kulturfronts Stockholmsavdelning. Läsaren kan vara intresserad av att veta att av inbjudan framgick:
    “Frågor som kommer …att tas upp är bland andra:
    • Vad innebär Natos framflyttade positioner och aktiviteter – däribland utökad aktiv militär verksamhet och ett svenskt värdlandsavtal – för freden och säkerheten i regionen?
    • Vilken betydelse har den väststödda statskuppen i Kiev, Ukraina, inbördeskriget i Donbass, västmakternas respektive Rysslands agerande och den ryska annekteringen av Krim för säkerheten och stabiliteten i Europa och Norden?
    • Hur bör de nordiska länderna förhålla sig till den USA-ledda insatsen i Irak och Syrien, som sägs syfta till att ”förebygga och besegra terrorism och bekämpa ISIS”?
    • Hur kan vi bidra till ett stopp för de nordiska ländernas deltagande i kriget i Afghanistan?
    • Hur ska man folkrättsligt se ingripandet i Mali, som de nordiska länderna stödjer med roterande system för transportflygplan?
    • Vilken roll spelar FN i pågående konflikter?
    • Hur kan Nordens folk och länder försvara FN-stadgans och folkrättens principer, särskilt förbudet mot angreppskrig?”

    I Svenssons artikel nämns jag som “, Romelsjö1 (känd Assad- och Putin-anhängare), Romelsjö2,”. Kan dementera att jag är ingen generell Assad- och Putinanhängare. Däremot stödjer jag Syriens kamp för nationellt oberoende och dess demokratiska initiativ, i kamp mot angrepp från USA & Co och i kamp mot den internationella terrorismen. Jag stödjer också Rysslands kraftfulla insatser mot terrorismen, i legalt samarbete med Syriens regering. Stödjer också beslut från FN-ledda fredsförhandlingar förra hösten om att syrierna själva i FN-övervakade val ska få bestämma själva om sin framtid. Detta är en demokratisk´markering, i kontrast med krav från olika håll att “Assad måste bort”. Möjligheterna till demokratisk utveckling I Syrien torde vara mycket större I ett sekulärt Syrien under Assad – eller annan antiterrorist – än i kalifat med sharialagar. Svensson har referenser till två föredrag från Nordiska fredssamtalen på min blogg. Jag publicerar, liksom andra, gradvis alla föredragen. Gå in, läs och skaffa Dig en egen uppfattning på http://jinge.se. Jag har där också 14/9 publicerat en kommentar till Håkan Blomqvists artikel, innan jag nu läste detta blogginlägg. (http://jinge.se/allmant/kritik-mot-nordiska-fredssamtalen-i-degerfors.htm)

    • Tack för din kommentar Anders. Vi är som vi vet inte överens om Syrien men det ska inte hindra att vi i andra sammanhang kan samarbeta. Troligen är vi inte heller överens om Ukraina-frågan och vad jag kan bedöma inte heller om FN. Däremot troligen om Afghanistan och NATO.

      Vad jag vet var ingen från mitt parti där även om Ukrainafrågan brode varit mycket intressant för oss med tanke på Putiolv-affären och våra kontakter med Borotba och andra delar av vänstern i Ukraina och Ryssland.

  • Sebbe Persson

    Fredsmöten borde det vara fler av i en tid då vapensmedjorna åter börjar gå för högtryck. Sedan går det inte att komma ifrån att det blir problematiskt när företrädare för gammalvänstern, som av någon outgrundlig anledning uttalar stöd för de mest obskyra och minst av allt fredsvänliga och ibland rent fascitoida (t.ex. Putin) regimer, tar stor plats på dessa möten. Trovärdigheten i fredsfrågan försvinner samtidigt som gammalvänstern fortsätter att bli ett sänke för progressiva vänsterkrafter. Vänstern är svag nog och behöver minst av allt gammalvänsterns argumentation. Argumentation, som är mumma för de nyliberala högerkrafter vilka har makten i sina händer och som tar varje tillfälle att svartmåla all vänster.

    • Jaga håller helt med. Men det är vi andra som måste ta mer plats så vi kan tränga ut gammelvänstern innan de dör bort av naturliga skäl.

      • Sebbe Persson

        Ja verkligen, det är otroligt viktigt att en modern progress vänster med substans etableras. Tyvärr är det just nu svårt att ske hur det skall ske.

    • Från Romelsjö som inte kunde lägga in kommentaren själv av oklara men tekniska skäl:

      Jag har diskuterat frågan vidare i en artikel ”Debatten om Nordiska fredssamtal rasar inom Socialistpartiet och hos andra” http://jinge.se/allmant/debatten-om-nordiska-fredssamtal-rasar-inom-socialistpartiet-och-hos-andra.htm.. Där summerar jag de olika faserna i debatten.

      Jag noterar att ”Sebbe Persson” skriver ”uttalar stöd för de mest obskyra och minst av allt fredsvänliga och ibland rent fascitoida (t.ex. Putin) regimer”. Kan informera om detta inte skedde vid Nordiska fredssamtal. Vad menar du med ”fascitoida (t.ex. Putin) regimer”. Tacksam fakta.
      Det är mycket mera fruktbart än att skriva om ”Gammelvänstern”. Säger knappast något.

      Anders Romelsjö

      • Sebbe Persson

        Låt mig först, för att Romelsjö ska förstå sammanhanget och för att ge en bakgrund, beskriva vad jag lägger i begreppet gammalvänster. Detta är för mig den vänster som inte dragit slutsatsen att de socialistiska resor, som sjösattes under förra seklet med den ryska revolutionen, som flaggskepp, och med den kinesiska revolutionen, som andra ordningens linjeskepp var sjöexpeditioner vilka från början var dömda till undergång. Befälhavarna på dessa resor (Lenin, Stalin, Mao, m.fl., gestalter som fortfarande, var och en för sig, aktas av gammalvänsterns olika delar) och deras efterföljare var förfärande oskickliga (eller om vi vill vara lite snällare förfärande naiva) och valde fel farleder. Skeppen gick – efter långa långa ofta stormiga resor, där många föll överbord – på grund och sjönk tvärt – saknade och sörjda av få. Allt, som skapats under decennier av ”socialistiskt samhällsbygge” raserades näst intill momentant. Det som byggts visade sig inte vara det minsta hållbart. Med blixtens hastighet ersattes byggena av rå kapitalism och nyliberalism.

        Historien har tydligt, vid resornas slut, visat oss att förra seklets ”socialistiska samhällsbyggen” föga bidrog till kampen för mer demokratiska, rättvisa och jämlika samhällen. Min slutsats är därför att vi måste söka helt andra vägar – än de som provades under förra seklet – för att nå dessa mål.

        Visserligen finns i gammalvänsterns argumentation en del kritik av de gamla socialistiska banerförarna men kritiken får ofta formen av att ”det gjordes en del misstag”. Tanken att dessa odemokratiska och centralistiska samt från all flexibilitet befriade skapelser var fulla av grundläggande systemfel verkar inte ha föresvävat gammalvänstern, som vi i vårt land hittar organiserade i t.ex. Kommunistiska partiet (kp), Sveriges kommunistiska parti (skp) och en del andra organisationer. Gammalvänstern drar inte slutsatserna utan försöker istället skapa en något redigerad repris där de värsta ”misstagen” retuscherats bort.

        En av grunderna i dessa fatala och gigantiska misslyckanden var bristen på demokrati och därav följande mänskliga rättigheter. Den bristande respekten för demokratin är en av de egenskaper, som gammalvänstern ärvt från sina fäder, vilket visas i stödet för odemokratiska regimer i Ryssland, i Syrien med flera länder (Romelsjös blogg är full av exempel). Delar av gammalvänstern prisar till och med den absoluta monarkin Nordkorea (om Romelsjö gör det vet jag inte).

        ”Vad menar du med ”fascistoida (t.ex. Putin) regimer”
        Titta på fascismens attribut – t.ex. stark ledare, fanatisk nationalism, militarism, rättsosäkerhet och bakomliggande starka ekonomiska intressen. Jämför med dagens Ryssland har jag har inga som helst problem med att beteckna regimen fascistoid. Läs hur människorättsorganisationer, som t.ex. Amnesty och Human Watch, beskriver situationen i Ryssland. Det är ingen uppmuntrande läsning.

        ”Kan informera om detta inte skedde vid Nordiska fredssamtal.”
        Om Romelsjö läser min kommentar inser han att jag inte alls påstått detta. Det jag beklagar är att företrädare för gammalvänstern, som uttryckligen stödjer odemokratiska regimer (Ryssland, Syrien, … ), genom sin närvaro – vilken leder till stora trovärdighetsproblem – förstör relevanta fredsaktioner som t.ex. Nordiska fredssamtal. Om jag förstått det rätt var Jan Myrdal en av deltagarna, såvitt jag vet har han ännu inte uttryckligen tagit avstånd från Pol Pots obskyra regim i Kambodja, för att ta ännu ett konkret exempel.

  • Pingback: Debatten om Nordiska fredssamtal rasar inom Socialistpartiet och hos andra | Anders Romelsjö på jinge.se()

  • Pingback: Rysk och syrisk militär bombade FN-konvoj | Svensson()