Vem har inte gjort hemmagjorda bomber?

Sannolikt har de flesta faktiskt inte det. Men jag har gjort det när jag var ung. Ihop med flera av mina dåvarande vänner. De flest sprängde vi på en grusplan i närheten av där vi bodde, men några sprängde vi på skolgården på Stenungskolan i Stenungsund. En var så kraftig att vi höll på att blåsa ur alla fönster mot skolgården, men riktigt så illa blev det inte. En av de som ägande sig åt dessa övningar, faktiskt den som var ledande i dessa kemiska sprängexperiment, blev sedan yrkesmilitär och det är han än idag.

En av mina bröder gjorde också kemiska experiment med sprängämne. Han höll på att tända eld på lägenheten men lyckade s hiva ut allt genom fönstret innan brasan satte fart. Tyvärr träffade en väns bil av de utkastade och brinnande grejerna. Bilen var inte så fräsch sen. Det var tur det inte var den gången vännen hade dynamit i bilen. Dynamit som han använde för att spränga delar av polisstationen i Stenungsund som då låg i en slags barack.

På den tiden var det dock ingen som hetsade upp sig alltför mycket över sånt här. Varken skolbomberna, bomberna vi sprängde på grusplanen eller min brors eldfängda övningar ledde till några polisutredningar. Polisstationssprängningen gjorde det säkert men det har jag faktiskt ingen närmare kunskap om.

Men inget av det vi gjorde uppmärksammades tillnärmelsevis på samma sätt som en pojkes experiment på Cybergymnasiet i Göteborg idag. Det hela behandlades i princip som ett terroristdåd. Det känns som om samhället är lite väl överspänt idag. Fast å andra sidan, kanske inte. Då när jag var ung, fanns ingen terrorism ännu. I alla fall inte som var aktuell att uppmärksamma i Sverige. Det var i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Idag är läget ett annat så kanske de radikalt olika reaktionerna från samhället ändå är förklarliga.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads