Rysk och syrisk militär bombade FN-konvoj

Med anledning av att tidningen Internationalen publicerade en artikel om en Nordisk Fredskonferens som fick skarp kritik publicerade jag ett inlägg som kritiserade kritiken. I samband med det inlägg utbröt en viss diskussion som också kom in på Putins och Assads regimer och roll. Därför skriver jag nu om denna fråga även om det ligger lite utanför det jag vanligtvis skriver om.

Det finns tidigare vänstergrupper och  individer som i alla väder försvarar och berömmer Assad och Putin. I ett slags inverterad US-amerikansk logik berömmer de Assad och Putin för ”kampen mot terrorismen”. Men lika lite som USA kämpar mot terrorismen av ideella skäl gör Ryssland det. Ryssland och Assads del av Syrien är dessutom allt annat än demokratier men ändå försvarar många tidigare vänstermänniskor och organisationer dem. Exempelvis Romelsjö på sin blogg, Lindelöf på sin och många av de som skriver på hans blogg, Kommunistiska Partiet, Folket i Bild och Jan Myrdal (som så vitt jag vet dessutom fortfarande försvarar Pol Pot). Det är en helt orimlig inställning de har. Assads regim och Ryssland har vista det med eftertryck när de (rysk eller syriskt flyg, alternativt båda två)  nu bombat en FN-konvoj.

Min inställning är densamma som Peter Widén uttrycker i ett inlägg på bloggen Rödgrönt pepprat:

det är naturligtvis av egna geopolitiska och andra intressen som USA och Ryssland gjort denna överenskommelse. Låt oss inte ha några andra illusioner.

Men den öppnar en möjlighet. FN-sändebudet Staffan DiMistura konstaterar just att ”det öppnar ett fönster till möjligheter”. HNC:s taleskvinna Bassma Kodmani ”välkomnar överenskommelsen om den kommer att bli verklighet”.

Sanningen är att de demokratiska krafterna i Syrien enbart har en chans om skjutandet upphör. Den militära kampen är till avgörande del en strid mellan reaktionära förtryckande krafter. Assadregimen med sina uppbackare och islamistiska jihadistiska miliser på den andra.

Assadregimen har genom 5 års hänsynslöst krig visat sin fullständigt brutala karaktär. Och de av Saudiarabien, Qatar och Emiraten beväpnade islamistiska miliserna har visat sin. Det är inte bara al Qaidagruppen (som nu byt namn från Jabhat al Nusra till Jabat Fateh al Sham) som (naturligvis vid sidan av IS) står för reaktionär islamism. Det finns ingen kinesisk mur mellan Fateh al Sham och flera av de andra miliserna.

Vid tidigare temporära vapenvilor har den icke väpnade demokratiska oppositionen kunnat leva upp och visat att den trots sin försvagning kan utgöra ett hopp. Förutsatt att skjutandet upphör.

De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör.

De amerikanska och ryska imperialisterna har utifrån sina konkreta intressen i den givna situationen kastat fram sitt förslag. Låt oss utan illusioner om dessa makter hoppas att det ändå kan leda till en situation där demokratiska vänsterkrafter kan göra sej gällande och ge det plågade syriska folket hopp.

Det finns verkligen ingen anledning att försvara Assad-regimen eller Putin-regimens imperialism. Det handlar om en diktator, en fascistoid regim och om ständiga övergrepp i Syrien-konflikten liksom på många andra håll. Världen är inte så enkel att min fiendes (USA-imperialismen) fiende (Putin-regimen) är min vän. En sådan hållning är inte socialistisk, den är inte vänster, men det är den hållning som delar av det som en gång vara Sveriges stalinistiska/maoistiska vänster har. En intill dumhet förenklad världsbild.

Sedan missar Peter Widén (eller utelämnar) att det faktiskt finns en grupp stridande i Syrien som inte är en reaktionär kraft, nämligen kurderna. Det är dessa som i stor utsträckning levererat segrar mot Islamiska staten (Daesh). De bitarna i Peter Widéns inlägg är jag därför inte helt överens med honom om.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads