Höga hus – varken bra eller dåligt?

Var på en debatt om höga hus på Bokmässan i torsdags. En märklig panel i huvudsak bestående av folk som ansåg att höga hus kunde ha ett värde i sig själva om de bara byggdes på rätt sätt. De måste enligt några vara inpassad i en miljö där de fungerar, en höghusstad.

Enligt andra måste de vara multifunktionella i sig själva. Som exempel på lyckade sådan projekt verkade flera vara överens om Le Corbusiers Unité d’Habitation som byggdes kring 1950. Det var och är hus som skapade en total död miljö runt sig. Långa monster i parker. Byggda för att inte skapa liv i gatuplanet utan inuti. Stående på pelare. Stadsdödare. Det folkliga namnet på det hus som byggdes i Marseille är ”Knäppskallens hus”. Då var husen tänkta för låginkomsttagare, numera bebodda av rika som vill bo isolerat. Då tänkta att vara fulla med affärer, skola, bibliotek, kapell, verksamheter, kontor och lägenheter. Numera enbart lägenheter för folk med gott om pengar. Husen har idag inget liv inuti och utanför är staden död. Jag tycker nog inte det är så lyckat.

Det är vanligt att höga hus dödar gatulivet och staden nedanför. Så är det på 5:e Avenyn i New York med de fyrkantiga indragna skyskraporna som helt förstört gaturummet. Så är det också på Södra Manhattan där det är totalt stendött efter kontorstid. Så måste det kanske inte vara för så är det inte helt och hållet vid Times Square i samma stad där skyskraporna har affärer och verksamheter längst ner och ligger i en miljö där det också finns små hus ett kvarter bort. Hus där folk bor och lever. Så torts höghusen blir det levande vid Times Square.

Att höga hus leder till en stendöd stad runtomkring tycks vara det vanliga. Speciellt moderna skyskrapor som tar upp ett helst kvarter. Tänkta att skapa liv inuti, men dödar livet utanför och skapar inget inuti. Så fungerar nya skyskrapor i Hong Kong där gamla delar av staden med höga hus fungerar bra. De gamla höghusen har små tomter och står bland andra liknande hus i olika höjder invid trånga gator. De är höga vanliga hus. Sådant rivs för att bygga höghus som tar upp ett helt kvarter med gallerior inuti och några få ingångar eller bara en på hela kvarterets länge. De ligger också vid breda gator som varken ger skydd för solen eller vinden.

Det som var en av världens mest levande stadsmiljöer, Kowloon Walled City i Hong Kong, revs för att ge plats åt ”en modern stad”. Kowloon Walled City hade växt fram organiskt, skapats av fattiga människor själva. Ett problem som skapats på grund av områdets administrativa historia var dock att kriminella gäng under stora delar av områdets existens hade mycket makt där. Men till slut revs det, och de fattiga kördes bort. Den levande vibrerande staden försvann. Kowloon Walled City var förmodligen världen enda fullt integrerade stadsmiljö i tre dimensioner med allt från bostäder till kontor, fabriker, affärer och restauranger. Det skapades utan planering, av de boende själva. En slags höghusfavela.

En av deltagarna i paneldebatten, Juan Velasquez, pratade om hur tänkta kontorskomplex i Caracas Venezuela efter att byggena stannat av har ockuperats av fattiga stadsinvånare som bygget levande samhällen där (det verkar som om de flesta senare vräkts igen och placerats i områden i utkanten av staden). Kanske är det en början på en utveckling som den i Kowloon Walled City. Utvecklingen i Venezuela åskådliggör också det Catharina Thörn sa i  debatten. Vi lever i en tid när de rika har alldeles för mycket pengar skvalpande runt. Pengar som inte används produktivt utan i allmänhet bara investeras i olika spekulationsobjekt. Överskottet på pengar hos de rika och underskottet på bostäder har lett till att bostäder och fastigheter har blivit bra objekt för att placera pengar i för de rika. Bostadshöghus byggs idag nästan enbart i detta syfte. Ren spekulation där lägenheter säljs på spekulation till mycket rika människor. Det är de rikas behov av att placera sitt kapital som styr byggandet. Inte behoven av bostäder och liv.

I det planerade Karlatornet i Göteborg ska det på toppen finas några lägenheter som bolaget planerar att sälja för omkring 40 miljoner kronor. De kommer sannolikt att köpas av nån rik kapitalist från Saudiarabien eller Ryssland för att sen bara stå där utan att användas. För att skapa detta kapitalplaceringsobjekt planeras rivning av ett område som idag är fullt av småföretag, konstnärliga verksamheter, författare, konstnärer, föreningar. Ett levande område som skulle bli ännu mer levande med småskalig förtätning som kunde äga rum på samma sätt som utvecklingen av Kowloon Walled City eller de ockuperade höghusen i Caracas. Detta levande område förstörs för att bygga ett område för rika som med all sannolikhet kommer att bli precis lika dött som resten av det nya Lindholmen. Med öde gator, kvartersstora hus som suger livet ur gatan istället för at skapa liv. En död tråkig stad som enbart byggts för spekulation i fastigheter och kapital. En stad för de med mycket pengar som ändå aldrig använder staden. Vi andra förpassa till ingen stans eller till utkanten av staden.

Och en dag står vi där med hus som byggts på spekulation (höga eller inte spelar egentligen ingen roll), med tomma lägenheter ägda av frånvarande miljardärer och så kommer en av kapitalismens återkommande. Då får vi tomma ofärdiga hus, tomma hus helt utan liv. Eller färdiga hus helt utan liv där ingen vanlig dödlig har råd att bo. Plus mängder av bostadslösa, folk som inte har pengar nog att bo i de nya husen. För hus för vanligt folk byggs ju inte. Då är det dags för folk att göra som de gjorde i Caracas. Eller kanske borde vi göra så redan innan hela staden förstörs. Innan Polstjärnegatans gamla industriområde blir den helt sterila Karlastaden. Innan Ringön blir nåt hipsterparadis. Innan Frihamnen blir en fortsättning på den öken som breder ut sig från Eriksberg i väster till Lundbyvass i väster.

Men åter till panelen på debatten på Bokmässan. Jag undrar om nån av de andra förstod vad Thörn sa. Jag tror inte det. De var upptagna med att fundera på hur höga hus kan vara fräcka eller inte, vad som krävs för att de ska sätta staden på kartan (nåt all förkastade iofs) och hur de byggs på ett kul, intressant och levande sätt. Men ingen hade nåt exempel på en levande modernistisk planerad och byggd höghusstad. Det som de alla (Gert Wingårdh, Martin Rörby, Mari Ferring, Björn Siesjö) verkade vara förespråkare för utom Thörn och möjligtvis Gabriella Olshammar samt Juan Velasquez som var den som talade om Caracas. Trots att ingen lyckats bygga en levande sådan stad i hela världen var de övertygade om att det skulle gå. Bara det gjordes rätt.

Men världens enda någonsin existerande tredimensionella multifunktionsstad skapades spontant av fattiga människor. Den revs av modernistiska planerare. För att hänvisa till Science-Fiction vilket Olshammar gjorde flera gånger under debatten så är Kowloon Walled City sannolikt den enda Arcology som någonsin existerat och fungerat.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , Björn Siesjö, , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!