Den övervägande delen av de stadsdelar som polisen kallar utsatta områden byggdes mellan 1965 och 1975 i samband med det som kom att kallas miljonprogrammet.
Bostadsområden som byggdes under denna tid planerades med kommersiell och samhällelig service. Service av olika slag fanns i en centrumanläggning med ett utbud av butiker och samlingslokaler. Utformningen av områdena skedde i nära samarbete med Chalmers tekniska högskola som utformade den så kallade SCAFT-planeringen vilken i många fall präglade miljonprogramsområdena.
Planen innebar att områdena skulle förses med en inre grön zon och en bostadszon utan trafik. Till områdets parkeringsplatser leder återvändsgator, så kallade matargator och runt hela området följer en ringväg som leder ut till en närliggande motorväg så att de boende så snabbt som möjligt ska kunna ta sig till sina arbeten i den närliggande staden.
För att de gående inte skulle möta bilar placerades skolor och andra funktioner centralt i området och för att de ska kunna ta sig ut ur området lades gångtunnlar under ringvägen. Resultatet blev att stadsdelarna uppfattas som slutna och socialt exkluderande för de som inte bor där. De som kommer utifrån, som exempelvis polis, ambulanser, brandkår etc är lätta att betrakta som inkräktare.
Konstruktionen av stadsdelarna har inneburit problem med social kontroll då de inneslutna områden är för stora till ytan och till stor del består av områden där ingen insyn finns från bostäderna. Bristande social kontroll är en av de saker som bidrar till existens av brottslighet i ett område. Konstruktionen har också gjort det lätt att angripa de som ses som inkräktare. Dessa kan ofta bara komma till området på en väg. Över den går gångbanor och under den gångtunnlar. Det är lätt att ligga i bakhåll för anländande poliser och lätt att försvinna.
Polisen menar också att områdena ur en polisiär synvinkel är svåra att arbeta i då reträttvägar saknas. Dessutom gör vägarnas placering att bilar lätt kan hindras att köra in eller ut ur området. Områdena är även svårspanade eftersom husen är placerade så att de boende har uppsikt över sina egna ingångar och området framför dessa. Det är därmed lätt för kriminella att övervaka polisen rörelser och upptäcka spanare.
Konstruktionen med separata gångvägar genom grönområden och biltrafik ringleder eller liknande konstruktioner gör också att områdena upplevs otrygga genom att det ger färre människor i omlopp. Den fysiska åtskillnaden av allmänna byggnader, affärer och liknande ger samma effekt. Färre människor i rörelse på varje enskild plats vilket ger känslor av otrygghet.
Läs mer om SCAFT:
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SCAFT, Chalmers, Brottslighet, Kriminalitet, Brott, Våld, Polisen, Stadsplanering, Stadsbyggnad, Samhälle, Politik
