Har kulturvänstern glömt arbetarklassen?

Jag tycker inte att solidaritetsfrågor ska vara tidsriktiga modefenomen. På 60-talet dominerade internationell solidaritet med Vietnam, Sydafrika och andra. På 70-talet dominerade klass. Idag är det mest identitet, hbtq, anti-rasism och feminism. Varför inte alla samtidigt?

När en pratar om ”vita heterosexuella cismän med normal funktionsuppsättning” (som jag) då förolämpar en arbetarklassen (som jag) genom att påstå att vi har del i makten i samhället. Vanliga ”cis-arbetare” har ingen makt på jobbet, men det kan medelklassare som är icke-vita, kvinnor, homosexuella och de med funktionsvariationer ha.

Går det verkligen att vara så blind, faktaresistent och omedveten om vanliga människors livsvillkor – att en missar att vi lever i ett ekonomiskt ojämlikt kapitalistiskt samhälle där ekonomi och arbetsplatser drivs som diktaturer?

Där en liten klass människor (borgar-medelklassen) har makt och rikedom samt äger och kontrollerar näringslivet. Och en stor klass människor (arbetarklassen) lyder och verkställer, säljer sin arbetskraft, men inte har makt över viktiga frågor på sin arbetsplats?

Hans Norebrink, maktlös lågbetald vårdarbetare sedan 30 år

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • super_leggera

    ”Kulturvänstern” är borgerlig, röstar på miljöpartiet, och är definitivt inte solidarisk. Tvärtom, den lägger sten på börda i alla lägen. Vita, medelålders, lågbetalda män i glesbygd föraktar den.

    Det var en lång process när ”kulturarbetarna” vandrade från FNL-grupperna till miljöpartiet, men jag tror den började med att kulturarbetarna var borgerliga till ursprunget, och sen gjorde den ena inställsamma verklighetsrundningen efter den andra.

    Varför? En önskan om att vara ”god” inför tvivlet på att den egna produktionen verkligen är behövd av andra; kanske är man ”kulturarbetare” av egoistiska skäl? Då gäller det att vara ”solidarisk”. Höj skatten på andra, lyder stridsropet.

  • Olof Larsson

    ”Jag tycker inte att solidaritetsfrågor ska vara tidsriktiga modefenomen. På 60-talet dominerade internationell solidaritet med Vietnam, Sydafrika och andra. På 70-talet dominerade klass. Idag är det mest identitet, hbtq, anti-rasism och feminism. Varför inte alla samtidigt?”

    Problemet är väl snarast att vänstern totalt misslyckats med att formulera maktförhållandena i det sena industrisamhället med politisk demokrati och en stor del människor anställda i den gemensamma sektorn. Formuleringsproblematiken blir inte enklare i det postindustriella samhället med dess flexibla tjänsteorienterade arbetsmarknad, där den traditionelle industriarbetaren snart är lika sällsynt som småbonden, i en allt mer ”uppkopplad” värld där innehavet av ”informationskapital” måste ingå i modellen för beskrivning av makt och maktstrukturer.

    Självklart är också dagens samhälle också ett klassamhälle men det krävs mer än Marx glasögon från 1848 för att genomskåda. Vi kan beskriva och använda begreppet ”arbetarklass” utifrån marxistisk teori men dilemmat är att människor i allmänhet, även om många faller inom teorins ramar, inte identifierar sig med begreppet. Det blir för svårt och komplext i dagens samhälle. Då är det mycket enklare att ”flumma” iväg in i identitetspolitikens idébygge, ett bygge som till många delar är ganska underligt. Problemet är nog mycket större än ”kulturvänstern”.

  • De förhärskande tankarna i varje epok är de härskande klassernas tankar. Att underklasser inte lyckas påverka diskursen i någon högre grad är ju en del av det problem som ska lösas. Det lönar sig inte att bara klaga, organisera, som Joe Hill skulle ha sagt.

    Och där görs det förtvivlat lite. Är det någon mer än Frances Tuuloskorpi (med medhjälpare, för all del) som fokuserar på att skaffa underklassen en röst, utan att låta den dränkas i olika ideologiska partibyggarprojekt?

    • Många har försökt gör det Tuuloskorpi vill göra. Det har aldrig lyckats. Jag ser det inte som en framkomlig väg. I de länder i Europa där det lyckats bäst att organisera arbetarklass för en annan framtid, exempelvis Grekland, Spanien och Portugal, bygger det på att det skapats trovärdiga breda politiska alternativ.

      • I Sverige eller generellt?

        Sverige har ju en unikt slaviskt partistyrd fackföreningsrörelse. Man behöver inte gå längre än till Norge för att hitta fackföreningar som står mycket självständigare, mer fokuserade på medlemmarnas intressen (jfr Trondheim, men den modellen har kopierats på sina håll).

        Egentligen syftar jag inte längre än så (i det här sammanhanget). Med lite självständigare fack skulle man få en bättre röst för underklassen, en som skulle tas på mer allvar i debatten. Men för att få det tror jag det krävs mer liv underifrån – som inte kan viftas bort och censureras för att de består av konkurrerande partier som hotar funktionärernas levebröd.

        Spanienkopior får vi först när den ekonomiska situationen ser ut som i Spanien – och först om man har några mer självständiga organiseringar att utgå från. Tror jag.

        • Självständigare fack vore självklart bra, men det är ingen lösning, Norge och Danmark som båda har självständiga fackföreningar är i de flesta klassmässiga och sociala hänseenden sämre länder än Sverige. Trots att de länge haft en bättre ekonomisk situation. Men numer har ju Sverige den bästa ekonomiska utvecklingen.

          Generellt. Jag vet ingenstans i världen där de grundläggande villkoren för arbetarklassen kunnat förändras utan att ha ett politiskt alternativ i val etc. Det som behövs är dikotomin självständig arbetarkamp/trovärdigt politisk alternativ. Det finns förstås också många länder där de ekonomiska villkoren för arbetarklassen förändrats utan detta, men inga länder där bara självständig folklig kamp lett till nån permanent förändring. Men med bara ett politiskt alternativ går det också åt helvete (Venezuela) liksom med bara folklig kamp (Argentina).

          • Nu ställde jag mig faktiskt en betydligt anspråkslösare uppgift än att åstadkomma det perfekta samhället… Nämligen att föreslå något som kan återge underklassen lite mer självförtroende i den allmänna debatten – och kanske städa undan den identitetsfixerade kulturvänstern till ett sidospår.

            Sen får vi se.

            För övrigt är det nog korrekt att förhållandena i Sverige har varit unikt bra och jämlika – men samtidigt försämras nu jämlikheten snabbare i Sverige än i något annat i-land. Förmodligen för att ”kulturvänstern” är den enda som står för nån sorts opposition. Det räcker liksom inte.

          • Problemet är att kulturvänstern inte står för nån opposition som jag ser det. Identitetspolitik är bara en spegelbild av individualismen i samhället och verkar förstärkande på denna istället för bromsande.

            Till den första frågeställningen ska jag återkomma i ett inlägg vad det lider, men du kan på den punkten ha en hel del poäng.

          • Du kan ha rätt i att det inte är mycket till opposition, annat än i detaljer.