Underskattning av arbetarklassen

Det US-amerikanska valet visar på en underskattning av arbetarklassen i ett land. Det är samma fenomen men till karaktären lite annorlunda som till stor ligger bakom högerextremisters framgångar i europeiska val. När traditionella arbetarklasspartier, den så kallade vänstern, fokuserar på ras, etnicitet, kön, sexuell läggning, kultur och miljö blir resultatet att arbetarklassen splittras och stora delar av den traditionella vita arbetarklassen röstar då istället på högerextremister som lovar att just deras kultur, ras och traditionella värderingar ska gynnas. Det här slår tydligare i länder där rasismen traditionellt är stark som i USA och därför har vi nu med all sannolikhet en president i USA som heter Donald Trump.

Den så kallade vänsterns fokus på fel frågor är det som till viss del utgör grunden för högerextremismens framgångar i världen. Ändras inte vänsterns syn på hur politik bedrivs, ändras inte vänsterns fokus till ekonomiska frågor, klassfrågor, lika rättigheter för alla arbetare, arbetsrättsfrågor, arbetsmiljöfrågor, sysselsättning, löner osv kommer högerextremismen att fortsätta växa. Alla länder och världen blir då en allt mer osäker plats. En plats där kriget närmar sig. En plats där kriget inte längre förblir isolerat till fattiga länder i Mellanöstern. Precis som förra gången högerextremismen växte sig stark. Men sannolikt värre. Då tog inte högerextremister över USA. Det ser de ut att göra nu.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

PS. Hilary Clinton var ingen arbetarklasskandidat utan en mycket klar representant för den US-amerikanska överklassen. Chansen att hon skulle dra arbetarklassröster utan de svarta och latinamerikanska befolkningsgrupperna var i stort sett lika med noll

About these ads

  • Olof Larsson

    ” Ändras inte vänsterns syn på hur politik bedrivs, ändras inte vänsterns fokus till ekonomiska frågor, klassfrågor, lika rättigheter för alla arbetare, arbetsrättsfrågor, arbetsmiljöfrågor, sysselsättning, löner osv kommer högerextremismen att fortsätta växa.”

    Det som då krävs är att en grundläggande och mer modern analys av maktförhållandena i samhället görs. Allt för många av de som ändå håller fast vid ett mer traditionellt fokus har fastnat i teorier, som skapades under det unga industrisamhället. Självklart finns det sådant, som det går att ta fasta på i dessa grundteorier men de duger inte alls som enda utgångspunkt för den som – fullt ut – vill förstå det postindustriella samhällets maktstrukturer. Så länge inte detta sker kommer sannolikt vänsterns kräftgång att fortsätta.

    • Vi är helt oense om hur samhället ser ut. Industri är fortfarande huvudnäring. Även i Sverige, förutom i Stockholm. Det finns inget postindustriellt samhälle som jag ser det. Däremot är arbetaryrkena delvis annorlunda idag och består till mycket större del av IT-tekniker, programmerare etc Men de jobbar i huvudsak för och i industrin eller under helt industriliknande former. Produktionsförhållandena har inte ändrats i grunden. Men nya analyser behöver självklart göras. Samhället och industrin ser inte ut som för 100 år sen.

      • Olof Larsson

        En stor skillnad – om vi jämför med det unga industrisamhället – är det stora antalet människor som är anställda i den gemensamma delen av ekonomin och där ägnar sig åt att ”producera” välfärdstjänster och annat gemensamt. Privatiseringar till trots vill jag minnas (har inte den exakta siffran) att nära en tredjedel av alla anställda hör till denna kategori. Dessa verksamheter styrs ytterst av demokratiskt valda politiker men på den lägre nivån i praktiken ofta av gigantiska byråkratiska överbyggnader.
        Dessa förhållanden – med en stor andel som arbetar i det gemensamma men vars arbetsförhållanden knappast skiljer sig nämnvärt från de som arbetar inom privat näringsliv finns knappast analyserade i grundteorierna.
        En annan skillnad är att det som brukar betecknats som ”mellanskiktet”, d.v.s. de som på olika delegeras ansvar och uppgifter av arbetsköparen, står för en mycket större andel nu än för 100 år sedan. I ”mellanskiktet” finns med naturlighet en lojalitetskonflikt vars konsekvenser inte kan försummas.
        En ytterligare skillnad är ägandet, som ofta är anonymt. Exempelvis ägs stora kapital av pensionsfonder, vars avkastning styr pensionens storlek även för många vilka utifrån klassisk teori skulle kunna kategoriseras som ”arbetare”. Del i pensionsfonders förmögenheter är otvivelaktigt en form av kapitalägande (i den klassiska teorin förbehållet bourgeoisie och småborgare). Önskan att få en så bra pensions som möjligt är en kraft som verkar i profitmaximeringens riktning. De motsättningar, som uppkommer i dessa förhållanden fanns inte för 100 år sedan.
        Dessa exempel på skillnader – det finns fler – ser jag som stora. Analysarbetet har på inget sätt hängt med varför dagens vänster ofta ligger steget efter och då tyvärr faller i fällan att för mycket gå tillbaka till de gamla teorierna. Om produktionsförhållande ändrats i grunden eller inte kan förstås diskuteras men att förhållandena förändrats så mycket att delar av det gamla teoribygget måste omvärderas är min övertygelse.

        • De senaste 20-30 åren skulle jag vilja säga att mellanskikten minskat. De har proletariserats. Vi har också sett en proletarisering vv småborgerskapet där hantverkare numera i praktiken oftast är rättslösa arbetare med eget företag.

          • Olof Larsson

            ”De senaste 20-30 åren skulle jag vilja säga att mellanskikten minskat. De har proletariserats.”

            Generellt har jag svårt att se att det är på det sättet. För vissa grupper kan det vara så men inte för andra. Utbildningsnivån i samhället har höjts, idag är det fler som genomför både gymnasie- och högskoleutbildningar är för 30 år sedan. Av en högskoleutbildad – som idag utgör stora grupper i storföretagen (SACO-facken lär ha fler medlemmar än LO-facken på t.ex. ett företag som Ericsson) – förväntar sig arbetsköparen ett ansvarstagande, varför annars betala en högre lön?

            ”Vi har också sett en proletarisering vv småborgerskapet där hantverkare numera i praktiken oftast är rättslösa arbetare med eget företag.”
            Detta är, som jag ser det, snarare en utökning av småborgerskapet. Grupper som tidigare aldrig skulle kommit på tanken att driva egna företag har genom de 20-30 årens nyliberala samhällsutveckling tvingats till företagande. Bland denna grupp finner vi många invandrare – som om man ser till den nedlagda arbetstiden – timinkomster som är mycket låga. Det etablerade småborgerskapet – småföretagare och hantverkare av olika slag med inkomstbringande företag – har knappast proletariserats. Denna grupp hör till dem som gynnats av de 20-30 senaste årens frikostiga skattepolitik från statens sida.

          • Olof Larsson

            ”Vilken fackförening någon är med i avgör inte om en person är arbetarklass eller inte.”

            Det har jag inte sagt. Vad jag menar är att utbildningsnivån kan ses som ett mått på potential för delegering av makt (ansvar med tillhörande befogenhet), som arbetsköparen kan förvänta sig att nyttja arbetssäljaren under. I detta avseende fungerar facktillhörighet som ett – om än grovt – mått.

            Med delegering följer dubbla lojaliteter vilket, som jag ser det, gör den klassiska teorin problematisk och bristfällig om den skall användas som enda stöd för att förstå maktförhållandena i såväl produktion som samhället i stort. Det är här jag får problem med det i mitt tycke förenklade synsättet ”arbetsförhållanden som gör dem till arbetarklass”.

            Delegering kan handla om något så basalt som makten över sin egen arbetstid (flextid), eller planering av det egna arbetet, eller ansvar för en uppgift, funktion eller verksamhet. För mig är det omöjligt att kategorisera detta på ett strikt sätt. Självklart består fortfarande det vi kan kalla traditionell arbetarklass (proletariatet om vi så vill) men därefter följer en, från en makt- och beroendeperspektiv, komplex skala (jag ser den som mellanskiktet) där arbetssäljarna utför sitt arbete under olika grad av delegering och därigenom med olika nivå av makt. För mig återfinns t.ex. programmeraren (eller kanske program- eller systemutvecklare i dagens begreppsvärld) – ofta välbetalda högskole- eller civilingenjörer – på olika positioner i denna skala beroende på vilken makt (ansvar och befogenhet) som delegerats.

            ”Småborgerskapet är oändligt mycket mindre numera än förr. Den viktigaste gruppen var bönder.”

            Jämför vi med förhållandena fram jordbruksrationaliseringens tid under 60- och 70-tal har du givetvis helt rätt. Som andel av befolkningen hade Sverige, genom det stora antalet självägande småbönder och arrendatorer som drev egna gårdar, förmodligen det största småborgerskapet i Europa.

            Sedan är det nog en fråga om hur vi definierar småborgarskap. För mig äger en småborgare ett kapital vars ränta visserligen inte räcker till hela försörjningen men där kapitalet ändå utgör en form av bas. Denna kategori har, som jag ser det, gynnats av de 20-30 senaste årens politik i nyliberal riktning.

            Den kategori du beskriver är för mig en grupp, som genom den nyliberala ekonomin organisering, tvingas agera ”egna företagare” i legal och skatterättslig mening men som i praktiken skulle kunna jämföras med daglönare i proletariatet – i detta är jag helt med dig men för mig handlar det inte om småborgare i klassisk mening.