Aleksandra Boscanin vill införa öga för öga, tand för tand

”Om den som drabbats av en oförrätt  – eller som i detta fall: personens anhöriga  – anser att straffet är för lågt måste det kunna överklagas.” Så skriver Aleksandra Boscanin och verkar argumentera mot att domar inte går att överklaga i Sverige. Men självklart går domar att överklaga. Det är dock inte anhöriga som bestämmer om det utan åklagare. De överklagar om de anser att straffet blivit för lågt.

Den enda logiska följden av hennes resonemang i ljuset av att brottet hon skriver om går att överklaga är att hämndbegär ska styra överklaganden, straff och rättvisa. Hon argumenterar i så fall för vikingatida rättvisa, islamiska statens rättvisa, för gangstergängens rättvisa. Högerextremism. Öga för öga, tand för tand. Jag tvivlar faktiskt på att det är vad hon vill. Men om det inte är vad hon vill med sin ledare om rättsprocesserna efter ett mord så är ledaren helt meningslös och obegriplig. Och vill hon ha den typen av rättvisa så är det oerhört uppseendeväckande.

Den mördade i det aktuella fallet var en ung kvinna som hette Ida Johansson. Mördaren var en 19-årig man som i rättegången bedömdes som psykiskt sjuk och därför fick rättspsykiatrisk vård som straff. Rättegångskostnaderna i detta mål ska inte och har inte betalats av den mördades familj.

Boscanin blandar också ihop straff och skadestånd. Straffet är samhällets sätt att utdöma ansvar för en gärning som samhället betraktar som felaktig. Skadestånd är ett plåster på såren för de som drabbats av brott. De två har egentligen inget samband mer än att brottets grovhet kan avgöra skadeståndets storlek. Jag vet rättegångar där de misstänkta frikänts men där det ändå dömts ut skadestånd. Och det finns rättegångar där det blivit hårda domar, men inga skadestånd (exempelvis när gangster skjuter annan gangster i en uppgörelse).

Familjen fick inget skadestånd i rättegången då de redan fått pengar från ett försäkringsbolag. Det är normalt. Då valde familjen att ta upp skadeståndet som ett civilmål och stämde den dömde mannen för att få ett skadestånd utdömt.

Det var redan från start troligt att de skulle förlora ett sådant mål och familjen måste därför ha varit helt medveten om att de skulle kunna tvingas betala den för mordet dömde mannens rättegångskostnader. Familjen tog en risk, förlorade och får betala den morddömde mannens rättegångskostnader i civilmålet om skadeståndet.

Den som stämmer någon i ett civilmål är självklart medveten om den risken och det är därför inte på något sätt synd om familjen som får göra det. Däremot är det en oerhörd tragedi för dem att 21-åriga Ida Johansson mördades.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements