Smärtsamt nationsbygge

USA:s historiaBoknytt
USA:s historia
Lennart Pehrson
Historiska media

Smärtsamt nationsbygge

Att få ihop en nation av en indiansk ursprungsbefolkning från Asien, svarta slavar från Afrika och vita erövrare från Europa är inte det lättaste, och processen pågår än. Indianerna har reducerats till en ynka procent av befolkningen – och många lever på reservat som utgör en slags separata mininationer. De svarta är fortfarande en avskild befolkningsdel i USA – liksom asiater och hispanics/latinos – och utsätt ännu för diskriminering och rasism.

Jag hade velat ha än mer om dessa saker i kunniga och balanserade i USA-journalisten Lennart Pehrsons annars fylliga, tillgängliga och välskrivna historiebok. Varifrån i Afrika kom de svarta afroamerikanerna? Hur blev hispanics en egen grupp med spanskan kvar (troligen för att spanskspråkiga mexikaner redan fanns i sydvästra delen av landet när de erövrades av USA, och sedan fylldes på med spanskspråkiga invandrare)? Upplever sig asiater som en egen separat grupp?

Framförallt: Hur kan man som författaren börja den amerikanska historien med de vita nybyggarnas ankomst, och ignorera tusentals år av indiansk historia? Skulle man idag på motsvarande sätt kunna skriva en modern svensk historia utan att nämna samernas historia Tror inte det!

Men även inom ramen för de dominerande vitas egen historia har det amerikanska nationsbygget varit smärtsamt, visar boken. Före och efter den amerikanska revolutionen (frihetskriget) skulle man överbrygga klyftan och motsättningarna mellan självständighetsivrande patrioter och Englandstrogna lojalister. Sedan skulle de tretton oeniga kolonierna/delstaterna enas om en fungerande union.

Dessutom stod på 1800-talet Syd mot Nord, vilka hade olika ekonomier och kulturer, samt annorlunda syn på slaveriet/de svarta. Sydstatsseparatisterna kunde enbart med ett blodigt inbördeskrig tvingas tillbaka i unionen. Sedan dess dominerar (idag i minskande drag) nordstaterna. Men den sydliga ”Dixie-nationalismen” lever kvar med sin upprorskonfederativa sydstatsfana (den med det diagonala korset).

Vidare var vita västeuropeiska protestanter nationens inledande sociala ”grundmaterial”. Varje ny vit invandrargrupp möttes av rasism och diskriminering, innan de gradvis/delvis smälte in i befolkningen, alltmedan nya etniska underklasser tillkom utifrån/underifrån. Den processen mötte irländska katoliker, sydeuropéer, ofta ortodoxa östeuropéer (slaver), katoliker i allmänhet, judar, mormoner. Ja, även skandinaver fick sig en mildare släng av fördomar.

USA var före Frankrike med demokrati (folkmakt), men det tog längre tid att fylla den med innehåll (som rösträtt för arbetare, svarta och kvinnor). Nationen skapades av (och i mycket för) vita rika borgerliga män.

USA hade dock mycket bättre kontroll på makten än det revolutionära Frankrike i slutet på 1700-talet, visar Lennart Pehrson. För att effektivt kunna kontrollera makten delade man den framgångsrikt upp den mellan lagstiftande, verkställande och dömande instanser, samt mellan unionen och delstaterna. Konstitutionen var också en spärr mot maktövergrepp – och än idag en viktig del av den nationella identiteten.

USAs ”grundarfäder” hade i denna fråga en klart realistisk syn på människonaturen, och därmed på faran av maktmissbruk. Å ena sidan vann USA därmed i frihet och rättigheter, å andra sidan förlorade landet med maktdelningen i effektivitet. Än idag drar maktapparatens olika delar åt olika håll.

Lennart Pehrson tar även i sin mycket läsvärda bok upp andra eviga maktdelningsdiskussioner under nationens historia. Som balansen mellan stat och marknad, och mellan (folklig) demokrati och (storfinans) kapitalism.

Tidvis har staten kränkt demokratin (som exempelvis under kriget mot terrorismen). Tidvis har det rovgiriga storkapitalet använt sin makt till att snedvrida demokratin till sin vinstfördel – och till arbetarklassens nackdel. Det amerikanska folkväldet har fått värja sig mot såväl Big Government som Big Business.

I grunden menar jag personligen att USA till inte så liten del ännu är en vitdominerad erövrad bosättarnation. Byggd på krossandet och ignorerandet av indiannationerna, vilka utsattes för etnisk rensning gränsande till folkmord. Byggd på slaveriet och på den andrahandsställning som fortfarande är de svartas lott (se som ett exempel av många vitt brutalt polisvåld mot afroamerikaner).

WASPs (White Anglo Saxon Protestants) dominerar fortfarande till viss del över andra grupper – som de olika etniska minoriteterna, som jag ser det. Även om de kanske inte längre är i majoritet. Dessutom har de vita anglosaxiska protestanterna förlorat mycket av sin tidigare självklara elitställning.

I nordöstra kust-USA och sydöstra kust-USA (Kalifornien) – ledande områden i landet – har numera katoliker och judar en stark ställning i eliten. Den stora klassliknande konflikten mellan det elitära Kust-USA och det folkligare Inlands-USA (Sydstaterna, Mellanvästern, Västern) kanske därmed har även en (delvis undermedveten) etnisk dimension (min spekulation).

Den gamla vita protestantiska överklassen har alltså blandats upp med katoliker, judar och andra etniska grupper. Och på sikt kommer även den vita engelskspråkiga gruppen i sin helhet att förlora sin majoritetsstatus i USA (mycket positivt tycker jag, och hoppas att samma utveckling bort från det bosättarvita arvet fortsätter även i Kanada, Australien och Nya Zeeland).

Men: USA sägs vara ett bra exempel på mångkultur – många separata etniska subkulturer sammanbundna av patriotisk ”amerikanism”, konstitutionen och ”Den amerikanska drömmen”. Men i mina ögon är USA med sina etniska motsättningar ett misslyckat mångkulturellt samhällsbygge.

Även mångkulturalism i ”blandbetydelsen” respektfull sammansmältning av olika kulturer (integration-assimilation) är långt ifrån sanningen som jag ser det. De vitas kultur dominerar. I denna fråga är jag mer kritiskt än Lennart Pehrson. Och välfärdsgapet mellan även klasserna växer med rekordfart.

En positiv samlande nationalism måste ju rimligen fokusera på nationens innehåll – alltså på folket. På solidariteten med alla invånare i landet. Hur kan amerikaner då kalla sig patrioter när inte så få medamerikaner inte har råd att äta tillräckligt, lever i slum, tvingas till två jobb för att överleva, inte har råd med sjukvård, tvingas se sina barn hungra?

Den upphaussade amerikanska drömmen ser jag personligen som en slags samlande ”lotteri-patriotism”. Det handlar om allas rätt att försöka bli rika – och sen strunta i de fattiga kvar på samhällsbotten.

Hans Norebrink

# Lennart Pehrson visar också hur två olika visioner av/om USA levt parallellt med varandra genom den snart 250-åriga (vita) historien. Dels den elitistiska, individualistiska, industriella, urbana, centraliserade, storskaliga Wall Street-kapitalismen. Dels den folkliga, kommunitära, lantliga, rurala, decentraliserade, småskaliga Main Street-drömmen med dess ideellt ganska jämlika hjälpsamma småortsgemenskap av bönder, hantverkare, arbetare och småföretagare (min beskrivning).

I valet uppfattade många att denna visionsklyfta låg bakom valet av Trump, som i sin retorik anknöt till det vanliga folket i inlandsdelstaterna och skällde på eliterna på de ledande västliga och östliga kustdelstaterna (sedan tog han in elit- och ledande näringslivsfolk i regeringen).

Jag har som filmälskare upplevt att dessa två samhällsvisioner ofta avspeglas i filmens värld. Frihet och karriär i typ kosmopolitiska New York, eller gulligt tryggt småstadsliv i exempelvis töntdelstaten New Jersey (som den ofta framställs i filmerna).

# Lennart Pehrson beskriver mycket väl hur de befriade svarta slavarnas frihet blev kortvarig efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865. Den vita rasistiska motreaktionens terrorism (som Ku Klux Klan) tvingade tillbaka de nyfria svarta till en maktlös exploaterad underklasställning i hundra ytterligare år – fram till kristne pastor Martin Luther King och medborgarrörelsen på sextiotalet. Och än idag förblir rasism en skamfläck i USA.

# En kortnämnd historieförfalskning sänker recensionsbetyget ett snäpp. Det var inte som Lennart Pehrson skriver Nordvietnam som vann och Sydvietnam som förlorade Vietnamkriget. Det var Vietnam och det vietnamesiska folket som vann det sociala och nationella befrielsekriget för frihet och enighet, och USA och den amerikanska imperialismen som förlorade sitt nykoloniala angreppskrig mot den vietnamesiska nationen.

# När klass och etnicitet samanfaller, eller upplevs helt eller delvis sammanfalla, blir de sociala konflikterna inte sällan våldsammare. Såväl nazisterna som Trump utnyttjade dessa dubbla känslor (överklassen hade/har delvis en annan etnisk komposition än ”de breda massorna”).

Samma, men på ett positivt sätt, kan man se i den sociala rörelsen i Latinamerikas traditionellt ”vitstyrda”, men indiandominerade länder. Den indian & bonderörelse som förde vänsterindianpresidenten Evo Morales till makten i Bolivia hade slagordet ”Klass och Nation” (alltså kampen för såväl den undertryckta bondeklassen, som de många diskriminerade indianfolken).

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Att få ihop en nation av en indiansk ursprungsbefolkning från Asien, svarta slavar från Afrika och vita erövrare från Europa är inte det lättaste, och processen pågår än. ”

    Förvisso var väl de europeiska kolonisatörerna, som anlände på 1600-tal och 1700-tal, erövrare men att se alla de människor, som under kom under det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets massimmigration, som ”vita erövrare” blir väldigt skevt. Detta var till en inte oansenlig del människor som hade svårt att se en framtid i dåtidens Europa. De som emigrerade från vårt eget land hörde inte i någon högre grad till de besuttna utan torpare, småbrukare på magra jordar, hemmasöner och hemmadöttrar, arbetare, landsbygdens och städernas daglönare med flera liknande grupper.

    Du beskriver ju detta egentligen detta själv:

    ”Vidare var vita västeuropeiska protestanter nationens inledande sociala ”grundmaterial”. Varje ny vit invandrargrupp möttes av rasism och diskriminering, innan de gradvis/delvis smälte in i befolkningen, alltmedan nya etniska underklasser tillkom utifrån/underifrån. Den processen mötte irländska katoliker, sydeuropéer, ofta ortodoxa östeuropéer (slaver), katoliker i allmänhet, judar, mormoner. Ja, även skandinaver fick sig en mildare släng av fördomar.”

    Dagens vita amerikanska befolkning består till huvuddelen av ättlingar till det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets massimmigration och inte av ättlingar till de puritanska kolonisatörerna på Mayflower. Detta gör att jag inte kan se dem som ”erövrare”. Sedan är det självklart så att de som är etablerade i ett samhälle, ”det sociala grundmaterialet”, alltid har ett större inflytande och en större påverkan.

    Historien igenom har människan, när hon på olika sätt känt sig trängd, sökt sig nya möjligheter vilket bl.a. tagit sig uttrycket av folkvandringar. Massemigrationen från Europa till USA måste ses som en folkvandring. Även dagens flyktingsituation är en folkvandring – människor som inte ser en framtid i sitt hemland p.g.a. fattigdom, ofrihet, oro och krig sitter inte stilla utan försöker finna en väg framåt. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att det bland extremhögerns islamofober ser dagens flyktingar som muslimska erövrare.

    • Svar från Hans Norebrink:

      Det ligger något i vad du säger. Man kan alltid tillföra fler detaljer.

      Jag ser det dock som att de tre ursprungliga grupperna lever kvar på något sätt – urindianer, slavsvarta och erövrarvita.

      Än tar man inte upp indianernas historia utan USAs historia är i grunden de vita erövrarnas historia. Hur ska indianerna kunna acceptera det?

      Samma med de svarta, som först för 50 år sedan blev medborgare på riktigt. Och som än idag inte tillhör ”det sociala grundmaterialet”

      Det gör däremot de nya vita grupper som gradvis accepterats som VITA. De gör att de på något sätt ansluts till det vita erövrar-USA.

      På liknande sätt tillkom vita arbetare till Sydafrikas gruvor, och blev en del av den vita erövrarnationen (tills det blev billigare med svarta gruvabrbetare). Men alla vita i alla bosättarnationer som kom senare fick bli del av den ursprungliga vita bosättarnationen.

      Därför ser jag fram mot icke-vit majoritet i USA.

      Folk flyttar ja. Men kanske det bästa vore att ändra samhället där man är. Lösningen på världen problem kan inte vara att de fattiga ländernas befolkningar flyttar till Europa. Det göder bara högerpopulismen.

      Icke-europeer är inte dumma i huvudet. Kunde vi i Sverige gå från trettiotalets fattigdom mina morföräldrar genomlevde till folkhemmet, så kan de i Afrika, Asien och Latinamerika klara av det.

      Det tänket inkluderar min farmor och farfar som emigrerade till USA och där föddes min far Sven. De var ändå vita och därmed före de svarta i näringskedjan. Hade Sverige inte haft säkerhetsventilen emigration hade kanske de svenska arbetarna tagit makten i Sverige.

      Hans Norebrink