Maten är basen

JordadBoknytt
Jordad
David Jonstad
Ordfront

Maten är basen

Medelklassen dominerar vår samtid: Speciellt medelklassens småborgerliga intellektuella – ”den pratande klassen”. De fyller det offentliga samtalet med sina problemformuleringsmonopol, sina teorier, sina karriärer, sina kändislekar, sina skrivbordsjobb, sina matlagningsprogram, sina köksrenoveringar, och sina politiker som stryker dem medhårs.

Sedan 70-talets vilda strejker har det dock varit ganska tyst om – och från ­– arbetarklassen. Ändå är det dessa tysta knegare som gör grovjobbet åt medelklassen – som curlar och bekvämliggör deras svettbefriade vardag.

Som bygger deras bilar, tar hand om deras barn gamla och sjuka, tömmer deras sopor, delar ut deras tidningar, städar deras hem, bygger ut deras villor, moppar deras kontor. Som i gruvor och fabriker, i hamnar och på byggen dagligen producerar de varor medelklassen använder utan att reflektera varifrån de kommer.

Men när det kommer till kritan vid ekonomiska kriser, välfärdsnergång, klimat-miljökatastrofer och allmänt samhälleligt sammanbrott visar det sig att det inte är pratet i medelklassen som i grunden möjliggör våra liv. På ”marxistiska”: Medelklassen står för den tankemässiga ideologiska överbyggnaden i samhället, arbetarklassens står för den ekonomiska materiella basen.

Författaren, småbonden och miljö-klimatomställningsexperten (se debattboken ”Kollaps”) David Jonstad går i sin lysande, kunniga, mångsidiga, omfattande, mycket tänkvärda och civilisationskritiska bok ”Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga” vidare och än djupare på ”materiell bas-temat” – och underklassen som bär den materiella produktionen på sina ryggar.

När allt ställs på sin spets och vårt samhälle och vardag krackelerar så är det, påtalar han, bondeklassen (nationellt och internationellt) med sin matproduktion som garanterar vår överlevnad. Då är det inte medelklassens Ord utan bondeklassens Jord, som räddar våra liv och möjliggör samhällets fortlevnad.  Maten är den yttersta basen för vårt samhälle, för mänskligheten och för världen.

David Jonstad kommer även in på att den yttersta materiella basen vilken (förutom våra kroppar) även inkluderar våra genetiskt och evolutionärt givna beteendetendenser. Alltså den mänskliga naturen med dess möjligheter och begränsningar. Som att vi är sociala varelser snarare än individualister – och att vi engagerar oss lättare lokalt än globalt.

Människan – som samarbetsinriktad jägare-samlare och jordbrukare – har levt av Skogen och Jorden, av biologin och naturen, betonar David Jonstad. När jorden har försaltats, förorenats, förstörts eller tunnats ut av erosion och vissa jordbruksmetoder – så har de stora jordbruksimperierna kraschlandat. Se avskogning och erosion som faktorer bakom många Mellanösternrikes undergång och Roms fall.

I boken framstår det klart att det inte finns någon västerländsk framstegstendens i historien (helt rätt). Imperier, civilisationer kommer och går. Det som ser ut som utveckling kan visa sig vara återvändsgränser, som leder till samhällets kollaps. Det gäller även den västerländska civilisationen.

Och precis så ser David Jonstad på vår nuvarande industriella fossilenergidrivna västliga kultur. Den är en historisk parentes som bygger på rovdrift på naturresurser, och på alltmer svåråtkomliga ändliga oljetillgångar.

Och precis som andra komplexa och storskaliga samhällen som sågat av grenen de sitter på, så kommer den västliga urbana industricivilisationen att kollapsa, och av nödtvång ersättas med småskaliga, enkla och lokala samhällen – mer självförsörjande och mer kollektivistiska än idag.

Författaren har själv dragit slutsatsen av dessa framtidstankar och flyttat ut på landet som matproducerande småbonde – kombinerat med aktivistskrivande journalistisk med ett starkt underifrånperspektiv. Ett livsval mer fyllt av landsbygdsrealism än med bonderomantik (jag lekte med småbondedrömmen själv en gång, men insåg mina kunskapsbegränsningar samt min opraktiskhet).

”Och alla kan väl inte flytta ut till bondvischan och odla morötter”, som David Jonstad fått höra titt som tätt. ”Jo, det skulle de kunna göra, marken finns”, menar han. Han beskriver sin egen väg till en gård i glesbygden – och ser den som möjlig att följa av andra.

Men denna i författarens böcker välbeskrivna ”flykt” till landet är en mager lösning på alla de stora problem som vår långsamt kollapsande industricivilisation står inför, tycker jag. En enkel individuell lösning snarare än en behövd kollektiv politisk ansamling, som jag ser det.

Å andra sidan arbetar ju David Jonstad via sitt skrivande och sitt engagemang i omställningsrörelsen även för en politisk, kollektiv och långsiktig miljö- och livsstilsomställning av Sverige och världen i riktning mot självförsörjning och matsäkerhet inför de kriser, krig och klimatkatastrofer som kan väntas.

Men i vår överbefolkade värld – i hur många länder finns det plats för familjejordbruk åt alla? Världens nuvarande befolkning kan lika lite (i stor omfattning) återgå till jordbrukslivet, som de kan återgå till jägarsamlarlivet på stenåldern. Och vad kommer de stora jordägande företagen att säga om att lämna över sina jordar till vanligt folk?

Så vad gör vi när oljan sinar och maskinerna och fabrikerna stannar? En växande miljögrön högerfalang tror på smart kärnkraft, teknikoptimism och marknadsmekanismer, berättar David Jonstad i sin välmatade debattbok. Vad svarar vi på grönvänstersidan på detta? Vilket är vårt alternativ?

Och hur ska skola, vård, omsorg, forskning, transporter, samt global koordination i miljöfrågan betalas och organiseras från utspridda bondbyar och/eller småkommuner? Och hur ska vi hindra krig om sinande resurser mellan konkurrerande grupper och nationer?

Människans evolutionära socialitet är ju i huvudsak begränsad till den ”egna gruppen”. ”Vi mot dom-tänket” hotar.  Rasism och främlingsfientlighet snarare än global solidaritet. Nationell egoism och territoriellt ”lebensraum” snarare än flyktingvänlighet. ”Hästarna bits när krubban är tom”.

Den växande högerpopulismen i västvärlden antyder att vi redan anträtt en katastrofal väg. Med ökade motsättningar människor emellan, snarare än ökat nödvändigt samarbete i en tänkt decentraliserad värld av små samhällen. På dessa frågor skulle jag vilja ha mer svar av boken.

Vidare. När miljörörelsen själv är oense om lösningar. När experterna inte är totalt eniga i klimat-miljö-frågan och om ekologi, ekonomi och energi. När Systemet bara snurrar på utan att ta de gröna för mänskligheten livsavgörande miljöfrågorna på allvar. När dessa planetära frågor verkar diffusa och utan samband med vanliga människors vardag och problem.

När vidare, till och med David Jonstad stundvis kan tvivla på den gröna vägen – eller ibland framställa den som mer ett existentiellt livsstilsval för det lilla, enkla, lugna, naturnära goda livet. Hur ska då vanliga svenskar kunna ta till sig dessa ödesfrågor, och välja att totalt (vilja) omforma det liv de levt hittills?

Själv menar jag att den gröna miljöfrågan och den röda klassfrågan bara kan lösas tillsammans. Social klasslöshet och ekonomisk hållbarhet. Egalitär jämlikhet och ekologisk produktion. Ett samtidigt slut på exploateringen av människan och av naturen. Frihet (delad makt) och jämlikhet (delade resurser) inom ramen för respekt för djuren, naturen och planeten.

Den urbana industriella arbetarklassen bygger ju vidare på den rurala ”jordade” bondeklassens revolutionära kamp mot den utsugande och förtryckande överheten. Båda klasserna vill (ideellt)själva bestämma över sina liv och sina produktionsmedel – småbruk som fabriker. Båda eftersträvar (ideellt) självfrkligande. Båda vill (ideellt) ersätta löneslaveriet och alienationen (”förfrämligandet”) på jobbet med självbestämmande på arbetsplatserna.

Men trots David Jonstads tal om samarbete, grannhjälp, gruppsamverkan och bysamhörighet, så verkar han ibland se ”bestämma mer själv” snarare i individuella än kollektiva termer. Men bestämma själv i betydelsen ekonomisk och vardagsdemokrati tillsammans ­– gemensam makt på arbetsplatsen – är själva grundbulten i det proletära socialistiska projektet.

Författaren berör själv Marx och socialismens tankar om att utplåna motsättningen mellan stad och land, samt mellan mentalt och fysiskt arbete, mellan ofta själsdödande fabriksarbetarjobb och, och kreativa omväxlande välbetalda medelklassarbeten.

Klassamhället bör, anser jag, i högsta möjliga grad utplånas genom att alla (i olika grad) såväl kroppsarbetar som ”mentalarbetar” med planering, organisering och beslutsfattande – bra för både hälsan och hjärnan.

Problemet är att socialismen och arbetarklassen köpte industrisamhällets storskalighet och fossilenergiberoende. Arbetarmakt på de stora företag de jobbade på, och statligt ägande av de privata kapitalistiska produktionsmedlen föreföll arbetarna rimligt. Föreföll socialistiskt.

Hur skulle arbetarklassen och socialistpartierna ha kunnat förstå att fossilenergi och storskalighet båda var (kanske) historiska parenteser – återvändsgränder? Hur hade de kunnat förutspå att statligt eller privat ägande var en sidofråga ? Att klassamhället snarare byggde på storskalig makt, via såväl staten som kapitalet (mina frågor)?

Men nu kanske tiden är mogen att inse att miljövänner och arbetarvänner har samanfallande mål och intressen. Miljörörelsen lutar åt att en lösning är lokala småskaliga samhällen. Vänsterrörelsen bör inse att även socialism kräver lokal småskalighet, för att undvika att nya klassamhällen skapas. Bort med centralmakten – bygg makten decentraliserat och kontrollerbart underifrån, tycker jag.

Men vänstern är ännu inte redo att se det formella ägandet som mindre viktigt. Och att all social hierarki och klassamhälle snarare växer fram ur den storskalighet, som gör överheten så svår att kontrollera för folket. Jag tvivlar vidare på att vänstern kommer att köpa ett grönekologiskt småskaligt samhälle som socialt ideal (ett samhälle med såväl jordbruk som maskiner och fabriker – fast i mindre skala, som jag ser det).

För miljö-klimat-omställningsrörelsen är dess ”klasslösa” tänkande (de gröna tänker sällan i termer av klass) ett hinder för ett rödgrönt samarbete. David Jonstad skriver om fabrikshelvete, monstermaskiner, konsumtionssamhället, systemet. Det är en något luddig beskrivning av den rödgröna sidans motståndare.

För allt som beslutas i samhället beslutas av människor av kött och blod – konkret av en borgarklass (och dess grupper av allierade i medelklassen), som upprätthåller ett klassamhälle. Grundproblemet är inte ett ”system”, utan en klass som håller vid liv ett mot människan och naturen fientligt samhällssystem.

Mellan röda och gröna politiska aktivister går alltså vanligen en klyfta i samhällsförståelse. Men även denna skillnad i samhällspolitisk vision mellan arbetarrörelsen och miljörörelsen går att förstå i klasstermer, menar jag.

Medelklassen har delvis köpts upp av överklassen och kapitalismen genom att från arbetsköparen få sig delegerat en delmakt och medbestämmande (och mer löneutrymme) på arbetsplatserna – och därmed få en mellanposition mellan huvudklasserna proletariat och bourgeoisie.

De som verkar i tjänstemanna-mellanskiktet upplever därför inte klassamhället så starkt, som arbetarklassen som lever i klassamhället dagligen (heter det ”tjänstemannapersoner” idag?). Deras samhälleliga klassposition gör dem ofta blinda för klass. Som ”kan man verkligen prata om klasser i dagens välfärdssamhälle? Är inte alla medelklass i Sverige idag?

Det faller sig därför naturligt för speciellt intellektuella i medelklassen att engagera sig i ”klasslösa” frågor som just miljön och klimatet (eller internationella frågor, solidaritet och identitet), som dessutom ofta kräver utbildning/studier för att förstå. Ibland är mellanskiktens intellektuella rent av blinda för existensen av klasser i dagens samhälle (så uppfattar jag personligen miljöpartiet och en del feminister).

Alltså socialism är mestadels kopplad till arbetarklass (eller var mer förr), medan ”miljöism” i stora drag är kopplad till engagerad (intellektuell) medelklass.

Allt detta är viktigt att förstå (och vara överens om) om man ska kunna kombinera den röda klassfrågan med den gröna miljöfrågan, som jag anser vara nödvändigt.

Jag har själv tillbringat 30 yrkesverksamma år (som vårdarbetare) i arbetarklassen, och jag tror inte att ”vanligt folk”, arbetare och lägre tjänstemän i allmänhet, kan (som David Jonstad) vinnas för en flytt ut till ett materiellt fattigare liv på landet. Konsumtionen, levnadsstandarden och det bekväma stadslivet är för viktigt för dem, som jag uppfattar mina arbetskamrater (och arbetarklassen i stort).

Vidare. Arbetarklassen kämpade inte för demokrati och socialism för dessa visioners intellektuella skönhet. De kämpade för ett bättre liv, och såg demokrati och socialism som främst verktyg på vägen framåt.

Ska arbetarhalvan av befolkningen därför vinnas för miljöfrågan går det sålunda inte att locka med enbart teoretiska resonemang och svavelosande apokalypsvarningar. Inte heller går det att locka med ett materiellt fattigare lugnare liv på landet. Folkmajoriteten av arbetare och närstående tjänstemannagrupper måste se den gröna omställningen, inte som en uppoffring, utan som något positivt – det är jag övertygad om.

Detta positiva som lockar röda arbetare till ett grönt samhälle är en verklig socialism – lokal, decentraliserad, småskalig och hållbar, menar jag. En socialism med social och ekonomisk jämlikhet i den nära vardagen ger arbetarklassen makten över jobben och jämlika(re) löner med andra samhällsmedborgare.

Alltså: Avskaffa klassamhället. Så kan kanske en rödgrön fredlig reformistisk revolution genomföras med folkets stöd. Förhoppningsvis. Eller det kanske bara är drömmar?

För jag ska genast uttrycka mina tvivel kring hur jag har hakat på David Jonstads gröna vision med ett kanske rosenrött skimmer. Hur jag tror att vi kan bygga ett gemensamt rödgrönt samhälle (som ändå är en nödvändig dubbelvision).

Mina erfarenheter av mina arbetskamrater – och allmänt av arbetarklassen i Sverige sedan nyliberalismen kom på åttiotalet och utsläckte sjuttiotalets arbetaruppsving – är att de är ganska så nöjda och/eller passiviserade av den halvvägs ”maktseger” som demokratin utgör.

Liksom av den halvvägs ”jämlikhetsseger” som kvarstående folkhem och välfärdsamhälle utgör. Arbetarna vill inte längre slåss, anser det inte längre nödvändigt, och dess gamla kamptradition har gått förlorad. De skäller på politiker, men i slutändan säger de om bristen på engagemang: ”Vi har det för bra”.

Så i slutändan har kanske David Jonstad ändå delvis rätt. Vanligt folk kommer svårligen att engagera sig i stora massor för klimat-miljöfrågan förrän kollapsen redan är ett faktum – och då är det troligen för sent.

I det ljuset framstår det som en begriplig reaktion att som individ flytta till landet och försöka självförsörja sig själv. Och där, som David Jonstad, leva just ett enklare liv i kollapsens skugga. I väntan på världens sammanbrott såsom vi känner den.

Hans Norebrink 

# David Jonstad skriver också intressant, spännande och nyskapande om den globala bondeklassens kamp och historia. Mycket läsvärt även det, rentav lysande. Bra att lyfta fram hur bondeklassens kamp föregick arbetarklassens kamp. Bönderna var pionjärer i folklig kamp, arbetarna efterföljare.

Många bondesocialistiska (ofta vänsterkristna) tankar genom århundradena låg som grund för industriarbetarnas socialistiska visioner. Jag hade gärna sett mer om arbetarklass och socialism i boken, men då hade kanske bokens gröna målgrupper skrämts bort…

Tyvärr är väl varken den breda vänstern eller miljö-klimat-omställningsrörelsen redo för en sammanslagning av kampen. Och då skrämmer för mycket grönt bort de röda, och för mycket rött bort de gröna…

# Kanske jag i recensionen sveptes med för mycket av den gröna vågen. Även om jag på mycket lång sikt skulle vilja se en värld med små urbanrurala samhällen jämt spridda över landet, med ingen dominerande centralort. Det är en politiskt kanske ouppnåelig dröm, men med dagens informationsmöjligheter borde det praktiskt gå att styra världen via horisontell samordning av byar (och av nationer). Där är jag verkligen teknikoptimistisk!

Det skulle inte bli en isolerad byinskränkt värld (som förr), utan en glokal värld – lokal och global samtidigt. Världen med dess mångfald av tankar och skulle vara ständigt närvarande i vardagen. Byliv skulle vara lika stimulerande som storstädernas kosmopolitiska utbud. Allt globalt skulle finnas lokalt.

Det nya samhället skulle bli både överblickbart och lokalt i vardagslivet, och internationalistiskt och globalt i tankelivet. Det skulle bli ett kombinerat småskaligt och storskaligt samhälle, med det värsta från båda borttaget, och det bästa från båda tillvarataget.

Förhoppningsvis med gemenskap och gruppidentitet, men utan Jantelag och gruppkonformism i det lokala samhällslivet. Samt med tankemångfald och idékontakter i det globala virtuella samhällslivet, utan (helt) drabbas av dess anonymitet och förvirrande oöverblickbarhet. Redan idag kan exempelvis en norrländsk by titta på direktsända konserter från New York.

Men så här då istället, en vision mer på kortare sikt: Jag vill ge vanligt folk mer makt genom att sänka makten ner till folkets nivå, vardagslivets nivå, alltså den lokala nivån. Därför vill jag flytta makt från global till EU-nivå, från europeisk nivå till nationell nivå, från svensk nivå till regional nivå, från län till kommuner. I första hand de kommuner som nu finns, kanske dela upp de stora.

På kommunal nivå kan politisk makt bli mer närliggande – man kan träffa makthavarna och kritisera dem. Ekonomisk makt kan också komma närmare folket genom självförsörjning i högsta möjliga ekonomiska grad. Ekonomin skulle vara socialistisk-kommunitär i betydelsen ägd av folket. Men ägandebegreppet skulle ersättas av självförvaltning av produktionsmedlen (en gammal socialistisk tanke).

Vård, skola, omsorg, lokal kommunikation, lokala transporter, lokal polisverksamhet, matproduktion (utan dagens alla exotiska inslag året runt) kan skötas och ägas av dem som bor i kommunen själva(inga nyliberala utländska kapitalriskbolag i vården tack). Däremot blir industriproduktion svårare att kommunalisera, på grund av dess globala specialisering.

Nationell och regional samordning för jämlikhet, solidaritet och specialkunskap mellan kommunerna då? Med god vilja och dagens kommunikationsteknik kan detta säkert samordnas horisontellt mellan kommunerna.

Inte minst borde länsstyrelserna & landstingen kunna ”avlövas” genom delegering av vissa uppgifter till olika kommuner. Och folkstyrda kommunala bolag skulle kunna styras i en egen samordning som både inkluderade samarbete och vänlig konkurrens (”socialistisk tävlan”).

# Vad gäller såväl David Jonstads som mina tankar: Det måste vara möjligt att komma med frågor, tankar och inte helt fullständiga förbättringsförslag, utan att ha alla konkreta svar på samhällets problem – annars stryps debatten.

Det måste också vara möjligt att komma med delförslag utan att man avkrävs hela lösningen på världens problem och konflikter. Till exempel att som David Jonstad fokusera på hur enskilda aktivister personligen kan gå före i omställningen (vare sig detta kommer att ingå i en samhällsomvandling, eller bli en väntan på den kanske oundvikliga världskollapsen).

Den socialistiska rörelsen har ju också (historiskt) ofärdiga okonkreta tankar som att upphäva distinktionen mellan staden och landsbygden, samt mellan kroppsligt och hjärnarbete, för att inte tala om att låta ”staten vittra bort” till förmän för självförvaltning av företag och samhällen (i klassmotståndarens högerversion: låta staten vittra bort till förmån för marknaden – läs: de rikas ”borgaranarkism” i teorin, och marknadsdiktatur i verkligheten).

# Jag vill ändå betona min kritik av den gröna rörelsens tankar om ”gemensamma lösningar”, utan att varken maktfrågan, ägandefrågan eller resursfördelningsfrågan reds ut. Det är som det finns en vit tankefläck inför klassamhället – att makten, ägandet och resurskontrollen finns hos en konkret grupp människor, alltså borgarklassen. Och att vanligt folk varken äger eller styr företagen och dess vinster.

# Kanske jag har gått för hårt åt (den intellektuella) medelklassen i denna recension. De vill ju ändå förbättra samhället. Själv kastar jag också sten i glashus eftersom jag arbetat i medelklassen en dryg fjärdedel av mitt liv (journalist på lokaltidningar och som volontär på indianbonderörelsens tidning i Bolivia).

Vi måste också dra samma slutsats som socialdemokraterna – vi måste få med oss tjänstemännen om vi ska kunna förändra samhället. Enligt en modern klassanalys jag läste om nyligen är hälften i Sverige arbetarklass, fyrtio procent tjänstemanna-medelklass, tio procent småborgar-småföretagar-medelklass, och några ynka procent borgarklass. Socialismen måste alltså – förutom arbetarklassen – vinna folket i bred mening; arbetare, bönder, småföretagare, lägre tjänstemän, intellektuella, studenter.

# På kritik jag fått erkänner jag att jag inte är en expert på hela grön-miljö-klimat-omställningsrörelsen. Mitt intryck av den kommer från massmedia under ett vänsterliv på 54 år, främst intryck av miljöpartiet. Dessutom från de Fria tidningarna där jag har recenserat i många år, samt från kända miljöböcker jag recenserat.

Det finns tydligen delar av miljörörelsen som är mer allmänpolitiserade och arbetartillvända än jag tagit till mig. Mitt intryck kvarstår dock att man inte på djupet tänker i termer av klass, klasskamp, avskaffande av klassamhället, byggande av socialism, en röd-grön politisk vision där miljökampen och arbetarkampen är två sidor av samma sak för jordens överlevnad och mänsklighetens framtid.

# Slutligen har jag efter dryga tjugo år av kunskapsinhämtande och ”svarssökande” bokrecenserande blivit alltmer pessimistisk inför framtiden (liksom David Jonstad). Den gröna rörelsen har inte i någon större grad tagit till sig klassperspektivet, och den röda rörelsen har inte verkligen på djupet tagit till sig det gröna perspektivet. Ändå ser jag en ny integrerad rödgrön folkrörelse som nödvändig.

Socialismen har inte på allvar lärt sig av realsocialismens kollaps – och tänker fortfarande inte sällan inom den storskaliga kapitalismens ramar. Arbetarklassen sitter i hög grad fast i konsumtion, fritid, sport, materiell standard, resor, nöjen, teveunderhållning, och allmänt personligt materiellt och andligt självförverkligande utanför arbetslivet. För många är jobbet mest ett nödvändigt ont för att få pengar till det verkliga livet på fritiden.

Och efter 60-70-talens vänstervåg har jag i fyrtio år väntat på en ny vänstervåg. Nu har det kommit en ny våg, men den liknar mer trettiotalets reaktionära våg i sin högerpopulism, fascism, rasism ochaggressiva nationalism (det finns bra inkluderande nationalism, som den senare svenska folkhemsnationalismen).

Klassmobilisering viker idag på många håll i världen för etnisk-nationell mobilisering. Missnöjets vägar går inte längre via enande röd solidaritet, utan via mörkblåbrun murbyggande söndring av arbetarklassen i etniska subkulturer – den radikala högerns hatiska mångkulturalism.

Läs mer: VB, DD, DD2ETC, SydS, SydS2VK, Kit, AB, SVD, EX, DN, Fria, Syre, Ny Tid, ArbJP, VBS, MSL, FFF, Minimera,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

11 svar på “Maten är basen”

  1. ”Därför vill jag flytta makt från global till EU-nivå, från europeisk nivå till nationell nivå, från svensk nivå till regional nivå, från län till kommuner. I första hand de kommuner som nu finns, kanske dela upp de stora.”

    Men detta är på något sätt en hierarkisk nedbrytning. Problemet med alla dessa nivåer är att de leder till omfattande byråkratiska överbyggnader, vars – och det vet vi genom historisk erfarenhet – främsta mål kommer att vara säkrandet av det egna existensberättigandet. Jag blir uppriktigt sagt mörkrädd för en värld med 5 formaliserade nivåer.

    Själv är jag övertygad om att basen för människors gemensamma samhälleliga samverkan måste finnas på den kommunal nivån. Därutöver behöver vi en nationell nivå. Det är utifrån dessa två nivåer demokratin måste byggas och ”folkmakten” säkras. Annan samverkan – för självklart behövs sådan – bör byggas i frivilliga samarbeten – varaktiga över tiden eller begränsade utifrån samverkansbehovets karaktär – mellan kommuner, mellan nation och kommun och mellan nationer. Detta skulle förvisso inte bli någon särskilt homogen samhällsstruktur men samhället måste återspegla människan och hennes natur, som är allt annat än homogen.

    1. Svar från Hans Norebrink:

      Olof, JAG HÅLLER MED DIG OM VARENDA ORD I DITT INLÄGG

      Precis så tycker jag och jag tycker det borde ha framgått av denna och andra recensioner. Jag måste ha uttryckt mig oklart.

      Jag vill inte bygga upp nivåer, jag vill göra de nivåer som finns nu maktlösare. Som jag skrivit i andra sammanhang är också jag livrädd för en världsregering, med dess oerhörda möjligheter till maktövergrepp.

      Dessutom avskyr jag EUs klåfingrighet, och vill avlöva regionerna i makt. Vidare har jag många gånger sagt att jag tror på den lokala kommunala och den nationella nivån för folkmakt och demokrati.
      Jag kommer att lägga till detta till recensionen:

      # För klarläggande: Jag anser att makten och demokratin i en socialistisk värld främst bör ligga på lokal kommunal nivå, nära vardagslivet, och nära makthavare som behöver kontrolleras.

      Dessutom behöver vi en nationell ”folklig” nivå, den högsta samhälleliga solidaritetsgemenskap människan åstadkommit. Folket finns på lokal och nationell nivå, så där bör logiskt sett folkmakten befinna sig (demokratin).

      Andra nivåer bör vara mer av samarbeten. Kommuner kan samordna sig horisontellt, nationer kan samordna sig horisontellt. Nationer och kommuner kan samordna sig. Den mänsklig vi-gemenskapen finns på lokal och nationell nivå – så där bör demokratin främst utövas.

      Hans Norebrink

      1. ”Den mänsklig vi-gemenskapen finns på lokal och nationell nivå – så där bör demokratin främst utövas.”

        Ja, det är otvivelaktigt kärnan.

  2. Det är värdefullt att Hans Norebrink använder David Jonstads bok för att diskutera vidare. Det är också värdefullt att Jonstad tagit upp bonderörelsernas centrala roll i världshistorien. Inte minst detta hundraårsminnesår bör påpekas att det var bönder i Poltava och Kharkov oblast som startade ryska revolutionen 1902 följt av böndernas revolution i Mexiko 1910 och i Indien 1917 och senare av den kinesiska revolutionen.

    Norebrinks recension är dock full av felaktiga påståenden om miljörörelsen som drar ner värdet på hans text. Den medialiserade bild av miljörörelsen som kommersiella bokmarknaden och statsbidragsunderstödda eller kommersiella tidningar ger är inte samma sak som den faktiska miljörörelsen. Redan 1981 myntade Miljöförbundet uttrycket tänk globalt handla globalt kritik mot det av massmedia lanserade tänk globalt handla lokalt.

    Tvärtom vad vad Norebrink påstår om att miljörörelsen är främmande för arbetarkampen är det inte alls så. Miljörörelsens tillsammans med arbetare bekämpar LO som är den mest reaktionära fackföreningen i hela världen när det gäller sådant som TTIP eller att på gatorna försvara arbetarklassen mot EU nyliberalism och krossande av sociala rättigheter. Jordens Vänner tar initiativ till TTIP kamp för arbetarna och till internationalistiska antinyliberala EU demonstrationer medan LO aktivt motarbetar folkrörelsesamarbete för att stoppa EU:s krossande av arbetarnas rättigheter.

    Svensk miljörörelse har från första början inkluderat sådant som att slåss för arbetares rättigheter i kärnkraftsindustrin och idag söker vi mot ett ointresserat LO allianser i Norden och globalt med facket för rättvis omställning. Vi ser till att ekonomen Reinerts bok Global ekonomi översätts till svenska och ges ut av fackens förlag Arena, en bok långt bort från Jonstads perspektiv med fokus på samtidig förståelse av blandekonomiska investeringar i både areella näringar utan skalfördelar och industri med skalfördelar. En bok som borde recebnseras här.

    Vi för en internationalistisk EU-kritisk linje och är motståndare till EU. Men med fokus på att få bort storföretagens makt. Därför står vi närmare en EU anhängare som Anders Svensson än stora delar av den nationalstatsvurmande vänstern (för att inte tala om EU motståndare bland nyliberaler eller högern som länge enhetsfrontsanhängarna såg so viktiga). Vi samarbetar med bonderörelsen i Sverige och globalt, med facket i fråga efter fråga om än LO söker bromsa alla sådant samarbete. I Göteborg 2001 var det t.ex. Syndikalisterna som bjöd in Via Campesina från tredje världen medan Clartés förbundsstyrelse ondgjorde sig över oss för att vi organiserade ”politisk kapitulation” när vi ställde antinyliberal krav mot EU:s handels- och ekonomiska politik och mot EU.s rasistiska flyktingpolitk. Sverige ut ur EU skulle det vara:

    Resultatet var som bekant vänsterns politiska självmord och i praktiken krossandet av välfärdsstaten. Gammalmodiga vänsterns nationalstasvurmande och hat mot internationalistisk EU kritik beredde vögen för världens första skott mot toppmötesdemonrtanter och 50 år i föängelse för ca 50 demonstranter, värsta straffen efter protester i Sverige sedan hungerkrvallerna i Jönköping 1855. Vänstern slöt sig samman i gemensam strypning och avskärmning från världen medan Via Campesina fortsatte till Cancun där de slöt sig samman med svarta blocket och rev ner stängslet kring WTO mötet och i praktiken hindrade för gott WTO expansion.

    Via Campesina och Jordens Vänner har sedan valt att göra upp med nyliberalismen i den globala miljöpolitiken genom att säga nej till handel med utsläppsrätter. Vänsteraktivisterna valde motsatt väg. Opportunistiskt såg inte minst journalister på Arbetarnas redaktion klimatfrågan borttagen från miljöfrågan som en ny brännpunkt. Det centrala var dock att återigen ta avstånd från deg globala folkrörelserna antinyliberal ståndpunkt. Istället gällde det att vara för handel med utsläppsrätter och gärna lite kärnkraft också då klimatfrågan var så akut. Jordens Vänner ansågs pga av sin folkrörelselinje vara för vänster så vänsteraktivisterna gick in för att skapa en konkurreande klimatpolitik utan nyliberalism. I denna veva är Jonstad också central. Vänsteraktivisterna kan återigen bekämpa väderkvarnar genom att attackera varandra, Jonstad anklagas för att driva kollaps och flytta till landet medan andra står för den det som kan rädda jordklotet med hjälp av att undvika antinylibveral krav och kräva av världsledarna handling nu eller genom civil olydnadsaktioner på enstaka brännpunkter. Demokratisk organisering är ute, enfrågepolitik är inne i denna skenvärld.

    Det som vänstern krossade med sin fientliga inställning till varandra var sådana som Anders Svensson som gjort mer än någon annan för att hålla samman de olika initiativen. Fråga honom om miljörörelsen står för småskalighet och inte förstår sig på arbetares och bönders klasskamp. Eller om varför organiserade vänstern vid klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 återigen krossade globala bondekampen genom att göra den interna striden om våld eller icke-våld till huvudfråga vilket släppte loss repressionen på samma sätt som i Göteborg en gång till.

    Men som sagt det är värdefullt att Norebrink resonerar och det kan vara dags för Anders Svensson att träda fram ur sin passivitet när nu Clarté börjat inse sina misstag och nationalstatsvurmandet trängts tillbaka till högerkanten där de hör hemma medan internationalistisk EU kritik behövs mer än någonsin.

    1. Svar från Hans Norebrink:

      Jag erkänner att jag inte är en expert på hela grön-miljö-klimat-omställningsrörelsen. Mitt intryck av den kommer från massmedia under ett vänsterliv på 54 år, främst intryck av miljöpartiet. Dessutom från de Fria tidningarna där jag har recenserat i många år, samt från kända miljöböcker jag recenserat.

      Det finns tydligen delar av miljörörelsen som är mer allmänpolitiserade och arbetartillvända än jag tagit till mig. Mitt intryck kvarstår dock att man inte på djupet tänker i termer av klass, klasskamp, avskaffande av klassamhället, byggande av socialism, en röd-grön politisk vision där miljökampen och arbetarkampen är två sidor av samma sak för jordens överlevnad och mänsklighetens framtid.

      Hans Norebrink

  3. Blev ett lite väl dålig svenska där, bl.a. föll anti bor på ett ställe. Det ska vara:

    Jordens Vänner ansågs pga av sin folkrörelselinje vara för vänster så vänsteraktivisterna gick in för att skapa en konkurrerande klimatpolitik utan antinyliberalism. I denna veva är Jonstad också central. Vänsteraktivisterna kan återigen bekämpa väderkvarnar genom att attackera varandra, Jonstad anklagas för att driva kollaps- och flytta till landet linje medan andra står för det som kan rädda jordklotet med hjälp av att undvika antinyliberala krav samla massorna och kräva av världsledarna i handling nu eller genom civil olydnadsaktioner på enstaka brännpunkter räddar världen. Demokratisk organisering är ute, enfrågepolitik är inne i denna skenvärld.

  4. ”Men vänstern är ännu inte redo att se det formella ägandet som mindre viktigt. Och att all social hierarki och klassamhälle snarare växer fram ur den storskalighet, som gör överheten så svår att kontrollera för folket.”

    Och här finns nog en av huvudorsakerna till att vänstern, från att ha en gång ha varit en betydande kraft förvandlats till den ganska betydelselösa och marginaliserade spillra vi ser idag. Begreppet ”klass” har gjorts till ett egenvärde med dogmatiska grundsatser, utvecklade av Marx under industrialismens barndom, inhuggna i sten som om de vore Mose stentavlor. Det är min övertygelse att Marx konstant skulle ”snurra i sin grav” om han såg hur hans arv förts vidare.

    För mig är klass inget annat än ett verktyg för att förstå maktförhållanden, makten över det egna livet och makten över andras liv. Förstår vi dessa förhållanden har vi också en bättre möjlighet att förstå hur såväl materiella som immateriella resurser är fördelade och därigenom dra slutsatser för samhällets organisering. Analysen kan endast göras utifrån de faktiska förhållanden som existerar i samhället och inte utifrån hur vi vill att de faktiska förhållandena skall vara för att passa stentavlornas dogmer. Det är i detta, som den ännu existerande vänstern är ur takt med tiden och sitter fast i ett vattentrampande utan förmåga att förflytta sig.

    Jag förkastar inte helt den klassiska teorin med en analys utifrån förhållandet till produktionsmedel men ser den endast som en av flera andra dimensioner att analysera. Att det formella ägandet, precis som du säger, är mindre viktigt visar inte minst det faktiska klassamhälle, som växte upp i realsocialismens implementationer där ägandet formellt låg i ”folkets händer”. Vi kan också se det i vårt eget samhälle där det närmaste vi kan komma ett proletariat förmodligen finns att studera bland lågavlönade kvinnor med tunga arbeten och oregelbundna arbetstider i våra gemensamma välfärdssystem där, privatiseringar till trots, huvuddelen av ”ägandet” fortfarande finns i ”folkets händer” och styrda av dess folkvalda organ.

    Skall klassbegreppet ha ett värde måste det ses från flera håll.

    1. Svar från Hans Norebrink:

      Svar om klass till Olof: ”Närmaste vi kan komma ett proletariat” är lågavlönade kvinnor etcetera. Här är ett synsätt som liknar borgarnas ”alla är vi väl medelklass numera”. Man går efter den känslomässiga eländesfaktorn i ordet ”proletariat”.

      När det är så enkelt. Vi människor är sociala djur som ekonomiskt samarbetar för att överleva. Vi har dessutom skaffat oss avancerade verktyg, produktionsmedel. Om alla människor är lika värde skulle vi förstås besluta demokratiskt om detta och fördela de resulterande resurserna jämlikt.

      Men vi har ett klassamhälle där en grupp (borgarklassen) äger, har makten över och skaffar övervikt av resurserna till sig själva från den gemensamma produktionen. En annan grupp är maktlös, egendomslös och fattigare (arbetarklassen). Dessutom tillkommer mellangrupper. Denna klasskillnad kvarstår även om den allmänna standarden i samhället ökar. De som kontrollerar makt och resurser, och de som inte gör det.

      Sen kan man lägga till att överklassen kan vara mansdominerad, vitdominerad, äldredominerat, heterodominerad etcetera. Men deras familjemedlemmar får mer av resurserna, dock inte makten.

      Sedan har vi tillkämpat oss makt i arbetarklassen i form av demokratin, och resurser i form av välfärdssamhället. Klassamhället är kvar men samtidigt ett kompromissamhälle klassmässigt. Borgarklassen har inte längre monopol över makt och resurser (ingredienserna i klass).

      Vad gäller den offentliga sektorn är även den ett klassystem, Jag har jobbat 26 år i den offentliga sektorn som vårdarbetare, och jag har inte upplevt mer makt eller mer resurser i jämförelse med ren privat kapitalism.

      Hans Norebrink

      1. ”Här är ett synsätt som liknar borgarnas ”alla är vi väl medelklass numera”. ”

        Ärligt blir jag lite besviken på denna din utsaga. Den andas för mig lite ”68” där minsta ifrågasättande av dogmerna ofelbart ledde till anklagelser om ”borgerlighet”. Jag har i dina inlägg uppfattat din vidsynthet större än så.

        Att jag väljer ordet proletariat (jag kunde lika gärna ha valt arbetarklass) beror på att jag väljer att studera ett perspektiv i taget. Jag blandar i detta inte, vilket du gör i din recension, den klassiska (marxistiska) modellen (proletariat/arbetarklass – småborgare – bourgeoisie/borgarklass) med den socioekonomiska modellen (underklass – medelklass – överklass) eftersom de delvis speglar olika förhållanden.

        Proletariatet/arbetarklassen är de som, enligt min syn, är helt i händerna på arbetsköparen och som har mycket liten möjlighet att påverka sina villkor – de som saknar egentlig makt över sina egna liv. Här ser jag vårdens lågavlönade kvinnor som ett mycket relevant exempel. Det finns självklart fler exempel.

        Sedan är arbetarklassen långtifrån så homogen och enhetlig som en förenklad teori kan ge sken av. Skiktningar har alltid funnits och jag tror det var Engels som myntade begreppet arbetararistokrati (t.ex. välutbildade arbetare med yrkestraditioner) i försöken att förstå svårigheten att mobilisera hela arbetarklassen på ett enat sätt. Det vi ser i dagens arbetsliv är att ökad utbildningsnivå (som i sig är bra och som är ett framsteg) mer och mer tenderar att föra in delar av arbetarklassen i mellanskiktet (med dess olika former av delegeringar och belöningar från arbetsköparen) där de får dubbla lojaliteter. Gränsen mellan traditionell arbetarklass och mellanskikt är diffus och i det närmaste omöjlig att fullt ut definiera.

        ”Men vi har ett klassamhälle där en grupp (borgarklassen) äger, har makten över och skaffar övervikt av resurserna till sig själva från den gemensamma produktionen.”

        Problemet är att ägandet och dess strukturer är mycket mer komplexa idag än när den klassiska teorin formulerades. Det är här jag får problem att förstå maktförhållandena om jag endast vänder mig till den klassiska modellen. Vi kommer t.ex. inte ifrån att en övervägande del av ”välfärdsproduktionen” ägs gemensamt och ändå ger detta ingen reell maktmässig påverkan. Detta är ju för övrigt en åsikt du själv uttrycker.

        Lek med tanken att 70-talets löntagarfonder förverkligats enligt Meidners ursprungliga modell. Om det hela fungerat – vilket inte är självklart – hade vi sannolikt nu haft en situation där majoriteten av ägandet legat i fonderna. Dessa fonder hade styrts av något som förmodligen kunnat liknats vid regionfullmäktigen och varit förenade med gigantiska byråkratiska överbyggnader. Arbetarens makt hade dock knappast vart större än den makt du känner som vårdarbetare.

        Ett annan problematik med ägandet är att det allt oftare är anonymt och institutionaliserat. Vi har stiftelser där makthavarna är mäktiga men för den skull inte ägare. Vi har genom tjänstepensionssystemen byggt upp ett stort ägande i pensionsfonder – maktförhållandena i dessa är oklara – där arbetssäljarnas pensioner görs beroende av företagens profitutveckling och där arbetssäljarna de facto gjorts till kapitalägare, dock utan makt. Även detta leder till ett svårhanterligt komplex av dubbla lojaliteter. Också fackföreningsrörelsen är betydande ägare, inte främst för att skapa inflytande, utan för att få största avkastning på sina medel. Åter – dubbla lojaliteter.

        Bristen i den klassiska modellen är det totala fokuset på ägande (märk att jag inte påstår att ägande är betydelselöst för makt) och att den inte adresserar problematiken med dubbla lojaliteter och dess påverkan på klassbegreppet.

        1. Svar från Hans Norebrink:

          Vi har något olika syn på klass. Jag betonar det grundläggande klassamhället, medan du betonar luddigheterna mellan dem. Vilka finns och är viktiga. Som de bland exempelvis mina arbetskamrater som röstade moderat eftersom de tjänade på det – de var ju inte sjuka, arbetslösa eller pensionärer. De struntade i att de kunde bli det, eller deras vänner, deras släktingar, deras barn. De förfördes av arbetslinjen.

          Idag är det stor skillnad mellan de ”anställningsbara” och dem marknaden inte efterfrågar, de som slagits ut eftersom de skulle behöva de enkla jobb som inte längre finns.

          Skillnaderna inom arbetarkassen har ökat som jag ser det. Vi ser utslagning på ena sidan, ökad kompetens på andra sidan. Klassen splittras mer, och dessutom sammanfaller detta i farlig grad i klyftan svenska och invandrade arbetare. Etnisk mångkulturell splittring av arbetarklassen är farlig och ger näring åt den högerpopulism som växer i världen och även attraherar arbetarklassen. I USA har rasklyftan alltid hindrat klassens organisering och enhet, vilket gett brist på livskraftig socialism.

          Men om de existerande luddigheterna i klassgränserna, övergångarna: Det finns två klara kön även om det finns en luddig övergångszon med ett blandat tredje kön. Det finns två klara grupper av invandrare och svenskar, men samtidigt en luddig övergångszon (mina farföräldrar emigrerade till USA där min far föddes. De återvände med min far som amerikansk medborgare så jag har alltså invandrarbakgrund, jag är andra generationens invandrare). Samma ludd har klasser, men det finns ändå två klara grundklasser.

          Marxism som vetenskap tror jag inte på, han var en vetenskapsman bland många som bidragit till vår förståelse – fel lägga till ”ism”. Men i grunden gäller att det finns en överklass/borgarklass med makt och resurser, och en underklass/arbetarklass utan makt och resurser.

          Till det kommer det nya med den stora medelklassen, som delvis beror på att eliten delegerat uppgifter till ett privilegierat skikt som växer, delvis beror på att vår arbetarklass i stor utsträckning befinner sig utomlands, och därmed blir mindre i relation till medelklassen.

          Men jag vill citera Tage Danielsson när folk om ett problem säger ”Det är inte så enkelt”. Sägs detta för att bevara status quo eller för att föra diskussionen framåt?”

          Borgarna säger ”alla är väl medelklass idag”, ” vi är väl alla arbetare”, ”det finns väl inga klasser nu i välfärdssamhället” etcetera för att de vill bevara status quo.

          Det vill förstås inte du, du vill påpeka att debatten om klasserna måste fördjupas. Bra så, men de två huvudklasserna fortsätter att finnas, liksom behovet av klassmobilisering för ett annat samhälle.

          Som du skriver har klasskiktningar alltid förekommit. Men att det skulle vara så svårt att se skillnad på arbetarklass och medelklass som du menar, det ser inte jag.

          Dessutom är det inte bara arbetarklass som får mer uppgifter på jobbet. Lägre tjänstemän får ofta mindre, deras jobb blir ofta mer ”proletariserat”, de drabbas också av datorisering etcetera.

          Så kanske den viktigaste tendensen inte är att arbetarklassens övre skikt knyts mer till arbetsköparen, utan att tjänstemanna-medelklassens lägre skikt knyts mer till arbetarklassen?

          Du har liknande syn som mig att statsbyråkratiskt ägande inte leder till klassmakt, som i de realsocialistiska länderna. Mitt förslag till lösning är ett småskaligare samhälle där makten är mer nära och kontrollerbar. Vilken är din lösning?

          Du påpekar ”komplexitet” (”det är inte så enkelt”), vilket är bra, men hur går vi vidare? För som sagt, jag tror att du säger detta inte för att bevara status quo utan för att föra diskussionen vidare. Hur vill du föra diskussionen om klassgränsluddet vidare så att det hjälper arbetarklassens kamp och kampen för socialismen?

          Hans Norebrink

          1. Min uppfattning är att medelklassen proletariseras. Det beror på sådant som att datayrken i mångt och mycket är yrken där du producerar mervärde, men har en underordnad position. Du gör ett jobb som nån annan bestämmer det mesta över. Du väljer inte själv arbetstider, arbetsplats, hur och var. Ingenjörer gör löpande-bandsarbete men på kontor istället för fabrik.

            De bästa betalda arbetarna i Sverige är industriarbetare, gruvarbetare och hamnarbetare. De närmar sig inte medelklassen och deras arbete har blivit allt mer osjälvständigt och allt mer styrt under senare år. Det är inte så att de idag får mer ansvarsfulla uppgifter och mer ansvar utan tvärtom. De får mindre. Att köra en eller flera robotar på en fabrik är också ofta mycket mer bundet är när arbetet gjordes för hand.

            Det enda arbetaryrke där det finns en majoritet av invandrare är sannolikt städare. I Göteborg kan vi tro att det skulle inkludera också bussförare men så fort vi lämnar staden så är de flesta vita där också.

            Det land som Sverige importerar mest tillverkade produkter från och som alltså innehåller flest exporterade arbeten är Tyskland. Där tjänar arbetare mer än I Sverige. I Polen tjänar de numera nästan lika mycket och detsamma gäller de flesta länder i världen. Varvsarbetare i Kina tjänar idag i stort sett lika mycket som en svensk metallarbetare osv. Det är bara i textilindustrin, elektronikindustrin och skoindustrin du hittar riktiga låglönearbetare numera. Elektronikindustri har vi aldrig haft och den andra industrin försvann på 1960-talet.

            Anders_S

            Källor till uppgifterna är främst publikationer av Socialistiska Partiets systerorganisationer i andra länder, men också Sveriges Redarförening, Handelsstatistik och svensk lönestatistik samt fackliga kontakter sen min tid i facket.

Kommentarer är stängda.