Rysskräcken uttryck för politisk desperation

Det är snart hundra år sedan den ryska revolutionen ägde rum. 2017 kommer bli ett märkesår för alla som drömmer om en annan värld, men också för alla dem som fruktar förändring – och ryssen – mer än något annat.

Om det varit svårt att vara socialist utan att ständigt påminnas om de misslyckanden som gjorts och brott som begåtts i kommunismens namn, kan vi i år förbereda oss på att även kopplas samman med Kreml av idag.

Det tidigare så rosenkindat optimistiska liberala etablissemanget har tappat sin legitimitet och verkar bara ha skräckpropaganda kvar i arsenalen. Samma politiska metoder som de i vått och torrt försvarar när de kommer från USA och Nato (desinformation, militär intervention, spioneri) anklagar de nu Ryssland för, och alla som har mage att utmana den liberala världsbilden reduceras till fiendens hantlangare.

Rädsla är den politiska valutan för dagen. Rädsla skall rädda dagstidningarnas vikande läsarskaror, rädsla skall rädda den politiska ordningen. Men samma Sverigedemokrater som skrämmer upp sina potentiella väljare med berättelser om en maktlös statsapparat, kulturell uppblandning, undernärda vårdtagare och hur lite vi har råd med välfärden, vill dra ned anslagen till SMHI eftersom SMHI talar om klimathotet. Vissa rädslor är politiskt nyttiga, andra inte.

Vänstern har fokuserat så mycket kraft på att bemöta rädslan att greppet om den egna agendan helt förlorats. Det är uppenbart hur den borgerliga demokratin fungerar allt sämre, hur samhället drar sig tillbaka och lämnar allt större samhällsgrupper åt sitt eget öde. Men det är VÅRA frågor som högern exploaterar. Liksom Putinregimen på allvar bara utmanats vänster ifrån är det bara från vänster de riktiga systemutmanande lösningarna kommer på samtidens problem. Detta är utmaningen som vänstern måste klara av att anta.

De politiska stämningarna i Europa anger att det inte kommer att bli ett lätt år för socialister. 2017 lär inte se revolutionens återkomst på den dagspolitiska dagordningen. Så ser inte vänsterns positioner ut idag. Samtidigt är historien mer öppen än den varit på årtionden. Stormakterna är försvagade, maktens ställning alltmer vacklande. Tidens reaktionära stämningar är ett utslag av alla de löften som det nyliberala samhället gav, men inte infriade. Det innebär att de politiska möjligheterna – och farorna – är fler. Därför måste 2017 bli året då vänstern på allvar tar sikte på makten; hur tar vi den, vilket pris har den, vad skall vi göra med den? Den vänster som ryggar från inflytande har ingen framtid.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen. Något editerad för att undvika ordet ”man” som opersonligt pronomen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

8 svar på “Rysskräcken uttryck för politisk desperation”

  1. ”Samma politiska metoder som de i vått och torrt försvarar när de kommer från USA och Nato (desinformation, militär intervention, spioneri) anklagar de nu Ryssland för, och alla som har mage att utmana den liberala världsbilden reduceras till fiendens hantlangare.”

    Jag har svårt att riktigt förstå logiken. Att USA och Nato (eller egentligen dess medlemmar där ju förövrigt USA ingår), över tiden använt tveksamma politiska metoder kan på inget sätt bestridas. Att inte Putins regim skulle hålla på med samma metodik är för mig ohyggligt naivt att tro. Att USA m.fl. använt tvivelaktiga metoder får aldrig förhindra att andra, som använder samma slag av metoder, kritiseras. Vänstern har uppenbart fortfarande otroligt svårt att frigöra sig ifrån den gamla respekten för Sovjet/Ryssland – försvaret känns mer reflexmässigt än rationellt – vilket är märkligt då Ryssland av idag behärskas av en auktoritär nationalistisk högerregim.

    Det finns alla anledning att känna rädsla för Ryssland men då inte primärt som något militärt hot (där finns en poäng i att situationen utnyttjas av militaristiska krafter). Det verkliga hotet är den allt fastare alliansen med Europas högerpopulistiska krafter. Sverigedemokraterna, det parti i vårt land som under senare år verkligen växt, är inte direkt vårt lands främsta Putinkritiker. I Frankrikes kommande presidentval har Putinvännen Marine Le Pen kanske en möjlighet att nå framgångar som varit omöjliga bara för ett fåtal år sedan. Ser vi över till andra sidan Atlanten håller en högerpopulistisk president, som i vissa avseenden uttryckt beundran för Putin, på att installeras.

    Förhållningssättet till Putins Ryssland måste vara mycket kritiskt.

    1. Det är ingen so har svårt att tro det. Att Ryssland använder samma metoder som USA alltså. Det är ju självklart. Meningen kritiserar ju borgerlig media/borgerliga politiker som inte kritiserar USA för detta, men gärna kritiserar Putin.

      Du vet att de som utpekats som Putinagenter är SP:s vänner och har flytt från Ryssland på grund av att Putin vill sätta dem i fängelse? Eller? De skriver i tidningen Internationalen regelbundet. Det är Sverigedemokraterna (Egor Putilov) som utpekat dem som Rysslandsvänner vilket ju bara är dumheter. Anledningen är att vi förbehåller oss rätten att också kritisera Ukrainas regering som bland annat tillåtit poliser och fascister att mörda våra politiska vänner i Ukraina, slå sönder fackföreningar osv.

      1. ”Meningen kritiserar ju borgerlig media/borgerliga politiker som inte kritiserar USA för detta, men gärna kritiserar Putin.”

        Om det är detta som avses har jag inga större problem med det.

        Dock tycker jag texten är svår och tvetydig. Det som blir svårt är begreppet ”den liberala världsbilden”. Ideologiskt innehåller liberalism, med rötter i upplysningens idéer om människovärde, principer om mänskliga fri- och rättigheter, människans fria rörlighet och politisk demokrati, i grunden bra principer. På det ekonomiska området innebär liberalismen en ”fri ekonomi” vilket implicerar kapitalism. Kapitalism är dock inget unikt för politiskt liberala samhällen utan finns också – som vi vet – i både högerorienterade auktoritära samhällen, som Ryssland, och i statskapitalistiska samhällen som till exempel Kina och Vietnam. Liberalismen kan därför ses som dualistisk varav följer att även den ”liberala världsbilden” är dualistisk.

        När högerorienterade auktoritära regimer utmanar den ”liberala världsbilden” är det främst mänskliga fri- och rättigheter, som attackeras då dessa är ett hot mot regimens auktoritet. Angreppen handlar självklart inte om det kapitalistiska systemet.

        När högerpopulister utmanar den ”liberala världsbilden” är det främst människors fria rörlighet, som attackeras, ibland i allians med direkt rasistiska krafter. Självklart handlar det inte heller här om någon kritik av det kapitalistiska systemet.

        Utifrån detta tycker jag begreppet den ”liberala världsbilden” är ett olyckligt valt begrepp.

Kommentarer är stängda.