Är Malmö Sveriges framtid?

FramtidsstadenBoknytt
Framtidsstaden
Lars Åberg
Karneval förlag

Är Malmö Sveriges framtid?

Flitige författaren Lars Åberg beskriver i väldokumenterade ”Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?” flera positiva tendenser i stadens utsatta områden. Som bussning av elever till andra skolor, vilket har höjt betygen. Eller som det socialt ansvarsfulla bostadsbolag som hjälper kvarterens unga med läxläsning och sommarjobb.

Lars Åberg har länge och engagerat följt sin hemstads förvandling från arbetarstad till inflyttningsort. Boken presenterar de två skilda bilderna av Skånestaden som existerar, vilka också pekar fram mot två olika föreställningar om Malmös och Sveriges framtid.

Politikerna och etablissemangets optimistiskt utmålade framtidsberättelse om Malmö (och därmed Sverige) fokuserar på Örestad, avancerat företagande, högskolan, mångfald och ungdom. Kritikernas mer pessimistiska syn på stadens och landets framtid handlar om dålig ekonomi, segregation, kriminalitet, kulturkonflikter och oro för välfärden.

Förutom sitt eget stora kunnande om den malmöitiska faktiska verkligheten har Lars Åberg vänt sig till och intervjuat, samt refererat till, mängder av kunniga människor med djup erfarenhet av gräsrotsverkligheten i Malmö – bortom nyanslös svartmålning och skönmålning. Han har i debattboken fått med följande personer (vilka mest kommenterar problemen):

Poliser, lärare, socialarbetare, fastighetsägare, säkerhetschefer, sjuksköterskor, arbetsförmedlare, boxningscoach, arkitekter, ”migrantansvariga”, studierektor, lokalförsörjningschef, stadsdelschefer, sociologer, religiösa, kommunikationsdirektörer och chefer, kommunfullmäktigeordförande, författare, fotografer, socionomer, socialdirektör, stadsbibliotekarie, RFSL, förskoleanställd, beteendeexpert, närpolischef, kulturförening, boende, rabbin, imam, kommunstyrelseordförande, kommunalråd, judisk överlevare, romska projektanställda, officiella rapporter och utvärderingar, polisinspektörer, säkerhetsansvariga på tingsrätten, kriminella gäng, jämställdhetskommunalråd, kvinnoaktivister, pedagog, forskare, ekonomer, docent i statskunskap, grundskoledirektör, ”anställningsansvarig”, diskrimineringsombudsman, Rödakorsaktivist, språklärare, forskningsrapporter, förvaltningschef och direktör, LO-utredare, lokalpolisområdeschef, utvecklingssamordnare, kulturminister, projektanställda, kultursekreterare, religiösa skolor, historiker, stadsbyggnadsdirektör, Rädda barnen, stadsrådsdirektör.

Samt allmänt lokalpolitiker av olika kulörer. Men ett antal politiker har vägrat att låta sig intervjuas för denna bok. En av dessa tigande politiker är Malmös tidigare starke man Ilmar Reepalu.

Sammantaget är boken en gedigen och mycket imponerande dokumentationsinsats om situationen, främst i Malmös så kallade sociala problemområden.

Hur ska man då som läsare förhålla sig till detta? Ett sätt är att förneka fakta och skjuta budbäraren. Ett annat att säga att problem finns men att boken överdriver dem. Att boken tar upp problemen men inte det som är bra i Malmös fattigare områden.  Att de flesta sköter sig och hälsan tiger still. Att andra bedömare har en annan bild av situationen än Lars Åberg.

Här kommer man in på den allmänna frågan om hur mycket som måste bevisas innan något anses sant. Att forskarna till snart 100 procent är övertygade om att människan ligger bakom den globala uppvärmningen räcker ju exempelvis inte som sanningsbevis för många.

Jag, liksom de flesta svenskar, har ingen personlig kunskap om Malmö. Men om inte alla de personer som Lars Åberg intervjuar blåljuger så verkar det uppenbart att något måste göras för att förbättra den uppkomna situationen i Malmös problemförorter. I vilken det enligt boken ingår inslag av:

Knarkhandel. Skottlossning. Vilsenhet. ”Vit flykt”. Segregation. Sociala problem. Erosion av samhällsinstitutioner. Politik utan styrsel. Migrationsoro. Konkurrens om välfärden. Bristande utbildning och språkkunskaper. Bidragsberoende. Människor utan uppehållstillstånd. Skuggsamhälle. Svart ekonomi. Gängkriminalitet. Lång väg till självförsörjning. Otrygghet. Bostadsbrist. Separata samhällen. Mansöverskott. Värderingskonflikter. Kulturkrockar. Svårigheter att få jobb utan gymnasium. Anlagda bränder. Respektlöshet. Stenkastning och andra ”unga-män-angrepp” på poliser, polishästar, bilar, brandmän, lokalbussar, mjölkleveranser, sophämtare, byggnadsarbetare, vaktmästare, saneringsarbetare.

Vidare parallella kulturer, impulser och normer. Arbetslöshet. Skolkris. Småflickor i slöja. Trångboddhet. Hemlösa i källaren. Business med bidrag, bostäder och illegala. Kvinnofientliga patriarkala attityder. Okunskap om barns rättigheter. Tvångsäktenskap. Könsstympning. Hederskultur. Ibland självvald isolering i kvartersbyliv – med ryggen vänd mot majoritetssamhället. Nerslitna lägenheter. Sopor genom fönstren. Fruktlösa hjälpprojekt. Separatistiska friskolor. Avståndstagande från svenska och demokratiska lagar, normer och värderingar. Hemmafruar på bidrag. Restriktioner för kvinnors rörelsefrihet. Ökande beslöjning. Manligt kontroll- och hotsystem. Maffiamentalitet. Skadegörelse på skolor, hissar etcetera. Rökheroin i trappuppgångarna. Öppen knarkhandel. Bajsblöjor på gårdarna (!).

I den konservativa introduktionsboken ”Islams principer” (finns även i Malmö) sägs att den Heliga Profeten ”förbjudit muslimer att anta icke-muslimers kultur och livsstil” . Vägran att ta kvinnor i hand. Bristande social sammanhållning mellan svenskar och invandrare, samt mellan grupper av invandrare. Personer utan kompetens matchar inte dagens icke-enkla arbeten. Hotande lägre löner och lägre bostadsstandard som ”lösning”. Minskad tilltro till samhällssystemet. Romantisering, problemförnekelse och (sägs det) så kallad politisk korrekthet vad gäller åsikter om förorter. Staden tudelad i rikare väst och fattigare öst. Hot mot socialarbetare, även från släktingar – uppträden inne på socialkontoren. Trasiga hissar, uppbrutna lås. Avståndstagande och ”ryggvändning” mot en modern, frihetlig, sekulär, västlig livsstil.

Det är mer: Barn ute på nätterna. Alternativ skamkultur med kontroll av flickor. Barnmisshandel (med exempelvis elsladdar och galgar). Satellitkanaler före teveinformation om det land förortens folk lever i. Brist på dagisplats. Enkönad (mest män) föreningsverksamhet. Isolering mellan subkulturer. Diskussion om etnicitet före klassanalys. Osäkra identiteter. Svårt få ro för läxläsning i överbefolkade lägenheter. Pojkarna dominerar det offentliga rummet (gator, torg, bibliotek som exempel). Antisemitism. Rasism. Protester mot sexualundervisningen, västerländsk musik, tjejsim och vissa barnböcker. Småflickor med sönderdiskade händer. Hot, spottloskor och fysiska angrepp mot lärare och annan skolpersonal. Homofobi.

Det finns mer: Barn som tas dåligt om hand om. Mjäkiga samtal. Missriktad tolerans. Marginalisering. Ohälsa. Hög omflyttning. Sjukskrivna socionomer. Brutal brottslighet. Religiös klädsel på jobbet (och ute). Fönsterkrossning. Sönderslagna lekplatser. Uppeldade soprum. Överbefolkning. Jävelskap som ungt fritidsintresse. Kränkthetskultur. Cencurtendenser. Sönderskurna möbler. Uppeldade böcker. Misär. Vissas val av hänsynslösa materialistiska genvägar istället för Svenssonjobb och sköta skolan. Hotfull stämning i vissa kvarter. En uppgiven invandrare säger; ”De som inte sköter sig kan flytta till norra Sverige eller tillbaka till sina hemländer”.

Det tar inte slut: Många familjer med många barn – av tradition. Upploppsliknande situationer i rättssalar. Kvinnomisshandel. Mobbning och våld mellan elever. Ökad klass/ekonomiska klyftor. Ökad samhällspolarisering. Skolfrånvaro problem. Barn okunniga om elementära sociala koder och normala mänskliga relationer. Odelaktighetskänsla i samhället. Slappa föräldrar. Ett samhälle utan auktoritetstro. Elever med oro och koncentrationssvårigheter. Bristande läsutveckling. Pojkdominans i klasserna (tjejerna håller med killarna när detta kritiseras!?). Sjukskriven personal. Analfabetiska föräldrar. Bristande omhändertagande av vissa asylsökande barn. Många papperslösa, en del gömmer sig i förorten. Passivitet. Kvinnor tvingade att ta hand om (ofta äldre) släktingar, fast de inte alltid själva vill.

Ökad förekomst av religiös klädsel och religiös radikalism, säger (somali-ursprungliga) Warsame Osman (som påpekar att skolflickorna i Somalia på 60-talet hade korta kjolar). Läraren Khalil Wahid lägger till från skolans värld; ”Stark främlingsfientlighet riktad mot svenskar”.

Än mer: Klientifiering via socialbyrån. Socialbidragsberoende. Månggifte i hemlighet. Motstånd mot arbetslinjen. Att begära legitimation vid bidragsutdelning kallas ”förtryck”. Muslimska kvinnor ”kan inte gå klädda hur som helst”. Ebo-lagen ger trångboddhet. Islamofobi. Transfobi. Rasism av olika slag. Identitetspolitik. Omhändertagandeperspektiv före eget ansvar och inititativförmåga. Projektanställning och projektstöd som födkrok hos såväl vissa boende som vissa myndighetspersoner. Tvång att äta ”rätt” kött. Dödshot. Kackerlackor. Gängmakt i skolor. Systemiskt våld. Bomber och handgranater. Fördomsfullhet. Främlingsfientlighet. Trafikbrottslighet. Vandalism. Strukturell rasism. Vissa kvinnor får ej träffa manliga handläggare. Sympatier för religiös våldsextremism. Kulturrelativism. Subkulturell ekonomi, ekonomi och rättsskipning i isolering. Förespråkan för könsapartheid (”interaktionen mellan de två könen bör vara minimal”). Åsikter om ”moralisk korruption” i Sverige. Relativisering av demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Jahangir Hosseinkhah berättar: ”Då knackade tre skäggiga män på min dörr och erbjöd sig att hjälpa mig att uppfostra mina döttrar. De hade sett vårt namn på dörren och tyckte att vi behövde stöd av dem och koranen så att våra barn skulle kunna motstå det svenska samhällets påverkan. De blev ganska sura när jag sa nej tack och stängde dörren”… ”De kulturer och de personer som har velat ha ett segregerat samhälle, utanför samhället, har blivit fler och de har fått mer att säga till om. Det är mer tryck på att man ska rätta in sig i ledet. Utvecklingen går åt fel håll”.

Dialy Mory Diabaté (i boxningen ”Dallas”) säger: ”Rosengård är en sluten värld. Har man bott i 18 år på samma ställe och inte kan prata språket, då måste det vara något fel. Många går på kurs, men det gör de bara för att få pengar. De lär sig ingenting. Många vuxna lämnar aldrig stadsdelen. De har bara bytt geografisk plats. De har kvar sin byhövding, fast på ett nytt ställe. De lever precis som de gjorde i sina gamla hemländer. De umgås aldrig med några svenskar. Man kan leva byliv här, hela livet ut. Men om man lever byliv kommer man ingen vart.”

Tapio Salonen undrar om det svenska välfärdssystemet och samhällskontraktet kommer att klara globalisering, migration oh urbanisering. Han påpekar att Malmö gått från fem procent utlandsfödda till en tredjedel. Och: ”Den svenska modellen har länge byggt på att det bara finns ett ´vi´… (Men) vi ser en tendens att vi alltmer bor med människor som liknar oss själva…Om vi nu umgås med människor som liknar oss själva uppstår det olika föreställningar om vad som är ett ´vi´ och därmed spänningar och konflikter.”

Jag utgår självklart från att Lars Åberg menar att alla dessa problematiska faktaexempel och åsikter även finns på andra håll i Sverige och i världen. Liksom i Sveriges tidigare historia. Och lika självklart vet han om att den stora majoriteten av alla människor på jorden sköter sig, arbetar, följer lagen och lär sig hur samhället fungerar på den plats de bor – de tar den platsen till sitt hjärta och gör den till sitt hem. Men omfattningen av problemen i Malmö rättfärdigar uppenbarligen denna viktiga bok – jag kan inte dra någon annan slutsats.

Kan all denna dokumentation avfärdas som fördomar, överdrifter, svartmålning? Vi-och-dom-tänkande? Är de ett osolidariskt hugg i ryggen på Malmö stad? Bör man tona ner verklighetsbeskrivningen så att politiker, företagare och ”imagekonsulter” kan marknadsföra Malmö som ett positivt varumärke på väg åt rätt håll in i en ljusnande marknadsframtid?

Är vidare den nakna sanningen rasistisk, en invandrarfientlig konspiration som ”objektivt gynnar” sverigedemokraterna? Eller bör man som journalist säga som det är (som man har funnit verkligheten efter undersökning) för att därmed få till en konstruktiv diskussion om möjliga förändringsvägar att gå framåt?

Jag anser det senare vara journalisters plikt och allmänhetens rätt. Den vägen har Lars Åberg modigt följt.

Jag tycker dock att han tyvärr – i sin iver att peka ut andra synsätt än de i mainstreamdebatten vanliga sätten att se på förortsproblem och integrationssvårigheter – felaktigt tonar ner de verkliga problem som finns med fördomar, diskriminering, islamofobi, negativ särbehandling och strukturell rasism.

Han avfärdar till exempel kvotering som rättviseverktyg – ett verktyg jag med framgång arbetat med på min arbetsplats i 15 år. Negativ särbehandling bör balanseras med positiv särbehandling i vissa fall, anser jag. Alla ska med tåget – nya som gamla svenskar.

Däremot håller jag med honom om att det ibland finns en slags överdriven offermentalitet bland vissa migranter, invandrare, flyktingar och debattörer.

Sverige är ju faktiskt för alla, jämförelsevis och i rättvisans namn, med fel och brister, ett ganska bra, rikt, fredligt, frihetligt, jämställt, rättssäkert och demokratiskt välfärdssamhälle med mänskliga rättigheter, och en lag som i princip bygger på alla människors lika värde (även om vårt land beklagligt nog inte längre är lika bra – och relativt jämlikt – som under den ”gammsocialdemokratiska” folkhemstiden – min åsikt). Varför söker sig annars flyktingar hit?

I flera undersökningar hamnar Sverige bland de bästa länderna i världen att leva i – inte minst i jämförelse med de länder i Mellanöstern de flesta nya svenskar kommer ifrån i dagsläget. Och Sverige satsar stora summor på förorter med problem, påpekar Lars Åberg. Sedan är Sverige ocksåett alltmer ojämlikt klassplittrat samhälle – min kommentar.

Min slutsats av boken; En nödvändig brandfackla i ett angeläget ämne. Så här kan vi inte längre ha det i många av våra förorter. Och en förändring börjar med att se verkligheten som den är, inte som vi vill att den ska vara.

Och förändring kan bäst och lämpligast ske genom en mer öppen, tolerant, lyssnande, demokratisk och ömsesidigt respektfull debatt.

Hans Norebrink, vårdarbetare som arbetar med integration på jobbet. Har även varit volontär i fem länder, däribland bland Bolivias indianer i sex år – på indian/bondefacket CSUTCBs tidning.

Läs mer: Sydsvenskan 1, 2, 3, DN, AB, GP, KVP, EX, SVT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements