Sverige har alltid varit ett tydligt klassamhälle

I Sverige som länge dominerats av storföretag och industrier har klasskillnader och klasskonflikter alltid varit tydligare än i de andra nordiska länderna. I många decennier var Sverige ett av världens strejktätaste länder och våldsamma övergrepp mot demonstrerande och strejkande arbetare var vanligt. Både med hjälp av militären som i Ådalen 1931 eller med hjälp av polisen som i Sandarne och Klemensnäs 1932.

Efter detta blev det förbjudet att använda militär mot strejker och inhemska konflikter av olika slag. Sverige upphörde att vara ett av världens konflikttätaste länder genom att arbetsgivarna, fackföreningar och socialdemokraterna slöt det så kallade Saltsjöbadsavtalet 1932 där fredsplikt infördes mot vissa eftergifter från företagen. I modern tid har intentionerna i Saltsjöbadsavtalet övergetts av arbetsgivarna utan att fackföreningarna gett upp sin eftergifter om fredsplikt med mera. Lagarna som förbjöd användning av militären mot strejkande arbetare och inhemska problem har tagits bort. 2001 började polisen skjuta mot demonstrationer igen.

Ett samhälle där klasskillnaderna alltid varit mycket tydliga och där ett alltid funnits en mycket tydligt boendesegregation, på bruksorter såväl som i storstäder har i modern tid blivit ett samhälle där klyftorna ökat genom att delar av arbetarklassen är invandrad, genom att de rika ökat sina inkomster enormt medan så inte skett för fattiga. Skatter för rika har sänkts mycket kraftigt medan skatterna för fattiga bara sänkt något eller inte alls. Ökad klyftor skapar hårdare motsättningar i ett samhälle. I en situation är arbetarklassen inte längre har några partier som företräder deras intressen leder sådant till hårdare motsättningar i samhället med upplopp och kravaller. Det leder också till att människor tar till enkla lösningar för att förklara problemen.

Det är invandrarnas fel säger delar av den vita arbetarklassen. Det är rasismens fel säger delar av den invandrade arbetarklassen. I verkligheten är det kapitalismens fel. De ökade klyftorna och de ökade problemen för arbetare är ett resultat av politiska beslut som gynnat de rika och storföretagen. Det är de rikas fel, politikens fel. Inte invandrarnas fel, inte rasismens fel. Rasismen och dess ökade betydelse är ett resultat av de politiska beslut som lett till att de rika gynnats. Minskat förtroende för myndigheter och poliser i vissa områden är ett resultat av de politiska beslut som missgynnat arbetarklassen, som missgynnat fattiga.

Behandlas folk illa, upplever folk att de behandlas illa, tappar de förtroendet för myndigheter. Så har skett i många områden med stor andel invandrad arbetarklass och så har skett på landsorten på gamla bruksorter med stor arbetslöshet och utflyttning. Resultatet är oroligheter och kravaller, rasism, kriminella gäng och illegal jakt med mera.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

3 svar på “Sverige har alltid varit ett tydligt klassamhälle”

  1. ”I en situation är arbetarklassen inte längre har några partier som företräder deras intressen leder sådant till hårdare motsättningar i samhället med upplopp och kravaller. ”

    Vänsterpartiet måste väl ändå, trots uppenbara brister, felaktiga prioriteringar och stor pedagogisk oförmåga, kunna sägas företräda de utsatta i samhället.

    1. Nej, det tycker jag inte. De företräder medelklassen och identitetspolitiken. De gör heller inga anspråk på att stå för en politik för arbetarklassen som jag ser det.

      1. När det gäller identitetspolitiken har denna tenderat att ge vänsterpartiet viss slagsida, det har du helt rätt i, även om samhället förtjänar att belysas även från detta perspektiv för att skapa förstående för helheten.

        Tanken att vänsterpartiet skulle företräda medelklassen har jag svårare att förstå. Nu beror detta i och för sig på hur vi definierar medelklassen (för mig betecknar detta begrepp en relativt stor och välmående väletablerad socioekonomisk grupp fast i konsumtion och statustänkande och föga intresserad av något som på minsta sätt skulle kunna försämra dess villkor). Vänsterpartiet är ändå, trots sina brister, det enda parti som aktivt försöker driva en fördelningspolitik, ett fult ord hos övriga riksdagspartier, vilka alla – på olika sätt – slåss om ”medelklassens” gunst i politikens mittfåra där de väljare finns som avgör var makten kommer att hamna efter varje val.

Kommentarer är stängda.