Vad vill socialisterna?

Socialismen hjälper oss att förstå relationerna mellan exploatering, förtryck och marginalisering samtidigt som den hjälper oss att bygga ett politiskt alternativ som kan förändra själva systemet. Det skriver Mikael Omstedt som är medlem i Socialistiska Partiet och läser politisk ekonomi på University of British Columbia i Vancouver.

När jag i vardagen får frågan varför jag är socialist så brukar jag svara att den övertygelsen grundar sig i en gnagande känsla av att det är något absurt med ett samhälle där jag när jag fyllt 18 år har rätt, ja enligt vissa till och med ett ansvar som en medveten samhällsmedborgare, att på valdagen rösta fram vem som ska styra vårt land, men att varje dag när jag går till jobbet förväntas jag lämna den känslan av ansvar hemma. På jobbet ska jag följa min överordnandes direktiv och inrätta mig i ledet.

I dagens kapitalistiska samhälle har jag alltså, i varje fall i teorin, möjligheten att vara med och bestämma vem som ska styra ett land med nio miljoner invånare, men jag har ingen makt över mitt eget vardagsliv. Det har därför alltid varit att återta den vardagliga makten som har varit den grundläggande drivkraften i mitt eget politiska arbete, både i Socialistiska Partiet och i rörelserna.

Arbetsplatsen som socialismens traditionella centralpunkt har framstått som självklar eftersom det är där den ’demokratiska’ kapitalismens absurditet tar sitt tydligaste uttryck, men utan fast arbete har det mesta av min politiska organisering skett i samhället utanför; kring frågor om välfärden och bostaden till exempel. För dessa är platser där vi också fråntas vår rätt till demokratiskt inflytande när de till allt större grad privatiseras och varufieras. Det är platser som påminner allt mer om arbetsplatsens disciplin, när vi tillåter något vi skulle sky som pesten i riksdags- och kommunpolitiken: att det är storleken på din plånbok som avgör ditt inflytande.

Att ta makten över vardagslivet innebär alltså att koppla samman kampen för inflytande på arbetsplatsen och i de hem, bostadsområden och offentliga institutioner vi spenderar de resterande 16 timmarna av vårt dygn. Det innebär att koppla samman kamp i vad som på gammal marxistiska skulle kallas produktionen och den sociala reproduktionen, platsen där vi producerar de varor och tjänster som driver på den ekonomiska tillväxten och platsen som skapar själva grundförutsättningarna för den produktionen: arbetskraften.

Bara fackföreningsarbete eller bara bostadsorganisering eller bara försvar av sjukvård, skola och omsorg har därför aldrig varit tillräckligt. Och styrkan i socialismen som ett medvetet politiskt och strategiskt program har därför alltid varit att påtala kopplingarna dem emellan; att binda samman isolerade kamper mot kapitalismens olika – och ofta tillsynes orelaterade – uttryck. Socialismen tar därför sitt avstamp ur den egna vardagen och är en kamp i den egna vardagen för makten över den egna vardagen. Men socialismen hjälper oss också att förstå att vår vardag inte är den enda vardagen, att våra upplevelser och erfarenheter, hur olika de än må ta sitt uttryck, är på djupet sammanlänkade.

Socialismen hjälper oss att förstå kapitalismen som ett system som utvecklas genom att skapa och aktivt förstärka skillnader mellan jobbet och hemmet, det offentliga och det privata, etniska svenskar och ’invandrare’, män och kvinnor, ’Fjollträsk’ och Norrland, men där ingen av dessa delar är isolerad från de andra. Socialismen hjälper oss att förstå relationerna mellan exploatering, förtryck och marginalisering samtidigt som den hjälper oss att bygga ett politiskt alternativ som kan förändra själva systemet som upprätthåller dessa varierade strukturer.

Relationerna mellan kapitalismens olika byggklossar har alltid varit grundläggande och sedan oljekriserna på 1970-talet har kapitalismen förändrats – och med det också relationerna inom systemet. Sedan 70-talet har den globala ekonomin, med några få isolerade undantag i bostads- och It-bubblor, upplevt en långsam stagnation. Samtidigt har finansmarknaderna avreglerats, så medan vi i Europa och Nordamerika har sett en nästan permanent industrikris och lönestagnation så har pengar flödat in i aktier, bostadslån och kreditkort. Kapitalismen har finansialiserats.

Denna process har genomsyrat produktionen så väl som den sociala reproduktionen till den grad att det numera är allt svårare att skilja åt dem; både på jobbet och utanför är det allt oftare finansiella logiker och avkastningsmål som styr. De platser som tidigare agerade infrastruktur för kapitalackumulation, köket där vi åt, skolan där vi undervisades, sjukhuset där vi återställdes till arbetsfört skick, har plötsligt själva blivit arenor för att göra vinst.

Kapitalismens finansialisering har därför varit en process som i praktiken har brutit ner tidigare formella skillnader mellan samhällets olika sfärer. Vi tvingas arbeta hårdare men får lägre lön för att aktieägarna ska få sin utdelning, vi tvingas betala räntor på bostadslån för att över huvud taget få ett hem, och på äldreboende vägs våra äldres blöjor för att möta riskkapitalets höga avkastningskrav. Kapitalismens absurditet är därför inte längre tydligast på arbetsplatsen, den sticker oss i ögonen vart vi än vänder oss. Likt kapitalismens arbetare är formellt fri att ta anställning vart hen vill men i praktiken tvingad att ta anställning någonstans för att kunna leva, är vi i den finansialiserade kapitalismen ’fria’ att skuldsätta oss.

För vissa teoretiker och aktivister, som den italienska sociologen Maurizio Lazzarato och de aktiva i Strike Debt (ett nätverk som växt fram ur den amerikanska Occupy-rörelsen), så innebär den här utvecklingen att kapitalismens stora motsättning inte längre står mellan arbetare och kapitalister, utan mellan de skuldsatta och de som lånar ut pengar.

Skuldrelationen, istället för arbetsplatsen, har blivit det strategiska fältet för radikal kamp. De förkastar därför vad de se ser som vänsterns oförmåga att släppa gamla älsklingssubjekt, så som arbetarklassen, och uppmanar oss att istället organisera oss som skuldsatta; att vägra betala tillbaka våra lån.

Med enorma studieskulder kan jag tilltalas av argumenten, men samtidigt är jag skeptisk till dem som alltid hävdar att morgondagen är gårdagens direkta motsats. Här kan socialismen ännu en gång hjälpa oss. För visst är det så att skuldrelationen genomsyrar hela vårt samhälle, men det betyder inte att allt som föregick den har helt raderats ut och det inte längre finns några andra motsättningar.

Snarare är arbetet, hemmet och välfärden alltmer underordnat en finansiell logik av direkt avkastning som tar sig annorlunda uttryck än tidigare, men som likt gårdagens kapitalism bygger på att någon annan har makten över vår egen vardag.

Det är för att betala tillbaka kreditkortslånet vi måste gå till jobbet, fast vi helst vill stanna hemma i soffan och samtidigt får vi genomlida hur arbetsgivare, hyresvärdar och vårdföretag gör allt för att minska sina kostnader och öka sin avkastning, så de i sin tur kan betala av sin egen skuld till ofta globala finansiärer.

Makten över vardagen är alltså fortfarande vad vi kämpar för, men kampen sker mot en motståndare som inte nödvändigtvis ser likadan ut som igår.

För några veckor sedanpublicerade Internationalen en artikel där ekonomen J. W. Mason uppmanar till att ’socialisera finansväsendet’ (Internationalen nr 8). I artikeln argumenterar Mason för att vi behöver förstå det globala finansväsendet som en de facto planerare av kapitalismen, ett system som fördelar resurser mellan konkurrerande prioriteringar, och frågar sig varför dessa prioriteringar inte kan vara demokratiska nu när de ändå sker. Det är här jag tror nyckeln till vardagsmakten ligger idag.

Vi måste fortsätta kämpa på arbetet, i bostadsområdet och för välfärden, men vi måste förstå hur dessa kamper är olika reaktioner på en gemensam vardagsmaktlöshet när en global finansklass vill att vi sitter still i båten för att inte riskera deras avkastning.

Det är en finansklass som bryr sig allt mindre om huruvida deras vinster kommer från bilproduktion, bostadsproduktion, utbildningsproduktion eller omsorgsproduktion; produktionen och den sociala reproduktionen, arbetsplatsen och utanför, har för dem blivit meningslösa skillnader.

På samma sätt måste vi som socialister fortsätta bygga allianser mellan kamp som sker på alla de olika platser som sammanlagt utgör vår vardag, medan vi behöver ge förhöjt strategiskt fokus till hur de i allt högre grad genomsyras av relationer av skuld och kredit.

Mikael Omstedt

Ursprungligen publicerad i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements