Ingen spekulation – istället rejäl pension

Samtidigt som de brandgula pensionskuverten dunsade ner i brevlådor landet runt gick Stefan Löfven ut i vad som beskrevs som ett angrepp på premiepensionssystemet – den del av de statliga pensionerna där vi själva ska spekulera på börsen.

Så här 23 år efter att den allmänna tilläggspensionen, ATP, skrotades sticker premiepensionssystems avarter så mycket i ögonen att S-ledningen, som själva var med om att införa det, känner sig tvungen att tala om problemen. Det mesta tyder dock på att S-utspelet inte handlade om verklig förändring, utan bara om att  fånga upp kritiken efter avslöjandena om hur olika fondbolag skor sig.

Så hur hamnade vi här? Det var ett av svensk politiks skickligaste propagandanummer som under 80-talet lyckades göra det till en allmän ”sanning” att det stigande antalet äldre gjorde pensionssystemet ohållbart. Allt färre måste försörja allt fler, hette det. De fåtaliga avvikande rösterna drunknade och 1994 var det politiskt möjligt att skrota en av efterkrigstidens viktigaste välfärds- och jämlikhetsreformer, ATP. Själva grundantagandet om den ökade försörjningsbördan ifrågasattes aldrig. Ändå är det, nu som då, felaktigt.

Visst har de äldre blivit fler sedan ATP infördes 1960. Andelen över 65 år har ökat avsevärt, från 12 till 17 procent. Ändå är försörjningsbördan för de arbetande mindre idag. Hur är det möjligt? Jo, dels arbetar betydligt fler av kvinnorna, 80 procent mot 50 procent 1960. Men framför allt beror det på att produktiviteten ökat. BNP per capita är förvisso ett grovt och tveksamt begrepp men ger ändå en antydan om produktiviteten. Och den siffran har mer än tredubblats sedan 1960. Färre producerar bra mycket mer än förr och kan försörja många fler.

Egentligen räcker det med en enkel fråga för att avslöja argumentet om försörjningsbördan: om vi inte tillsammans kan finansiera pensionerna, hur skulle vi då ha råd med samma sak var och en för sig? Den ideologiska feltanken blandar samman privatekonomi med samhällsekonomi.

Samhället kan inte spara, bara investera, alltså lägga en del av produktionen på att skapa för framtiden i form av förbättringar av maskiner, byggnader, jord, utbildning och så vidare. Pensioner är precis som all annan konsumtion – de kan bara hämtas ur den pågående produktionen. De pengar vi uppmanas att ”spara” som unga är inte till nytta på ålderns höst om de inte används till produktion av varor och tjänster, här och nu.

Om vi istället för kortsiktig konsumtion investerar i produktion kan detta skapa resurser för framtiden, men inget av detta sker genom att vi stoppar in pengarna i finansspekulation – särskilt inte om de som skall förvalta pengarna berikar sig själva på insatserna. Skandalen med fondbolaget Allra, som roffat åt sig miljarder på kundernas bekostnad är inget annat än ett pedagogiskt exempel på hur hela systemet fungerar idag.

ATP-systemet kunde användas för finansiering av bostadsbyggande och andra samhällsnyttiga investeringar, medan premiepensionssystem dränerar det gemensamma på pengar för att istället föda den ständigt växande parasitära spekulationsekonomin.

Dagens pensionssystem för­stärker de ökande klyftorna i samhället. De med lägst lön och tyngst jobb, de som ofta tving­as avsluta sitt yrkesliv med sjukskrivningar och ofrivillig deltid, de får också lägst pension. För att inte tala om att de totalt får ut en mindre pension eftersom de dör tidigare än de högavlönade.

Dagens garantipension garanterar bara att en stor del av landets arbetare och kvinnor blir fattigpensionärer. Istället är det fullt möjligt att införa pensioner som är rättvisa och utjämnande, genom att ge alla en rimlig statligt garanterad pension.

En pension på låt oss säga 80 procent av en genom­snittlig LO-lön skulle ge 20?000 i månaden. Den skulle liksom dagens pensioner finansieras genom skatten och med en progressiv skatteskala innebära en viktig utjämning till fördel för alla dem som tillhört de senaste årtiondenas förlorare.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    Premiepensionssystemet är en relativt liten del av pensionssystemet. Självklart måste systemet ifrågasättas men då utifrån grundprincipen. Fonder och fonders antal (vilket är det vi hör i debatten) är i relation till grundprincipen – pensioner utifrån vinstmaximering – en perifer fråga. Den som inte själv vill spekulera i hundratals fonder har alltid alternativet Sjunde AP-fonden, de andra alternativen är egna fria val. Problemet med dagens debatt är att den fokuseras på teknikaliteter medan få ens vågar knysta om grundprincipen – pensioner utifrån vinstmaximering.

    Pensionssystemens stora beroenden till den vinstmaximeringsprincipen finns inom tjänstepensionssystemen, de system som för många är enda garanten för att kunna behålla en någorlunda anständig inkomst efter pensionen. På detta sätt har miljontals löntagare gjorts till ”kapitalägare” beroende av den rådande ordningens doktriner om maximal profit. Detta beroende är i praktiken irreversibelt då det finns alldeles för många som är fast i systemet vilket skulle göra det till politiskt självmord för det parti, som skulle föreslå en grundläggande förändring. Denna problematik borde i debatten förtjäna minst lika mycket utrymme, som premiepensionerna.

    • Premiepensionen är ju huvuddelen av den pension vi får (förutom de äldre som främst har ATP). Tjänstepensionen är ju grädden på moset och den har ju alltid delvis förvaltats på det sätt som premiepensionen idag förvaltas på. Tjänstepensionen är ingen viktig fråga. 80-90% av den pension jag kommer att få är premiepension och så är det för de flesta som haft LO-jobb eller lågavlönade tjänstemannajobb. huvuddelen av min tjänstepension får jag dessutom bara behålla i 5 år.

      • Olof Larsson

        Premiepensionen byggs upp genom en avsättning på 2.5 procent av inkomsten (källa Pensionsmyndigheten).

        Avtalspensionen (tjänstepension för privatanställda inom LO-kollektivet) byggs upp genom en avsättning på 4.5 procent av inkomsten upp till 7.5 basbelopp, för de (förmodligen ganska få) som har en lön högre än 7.5 basbelopp är avsättningen 30 procent av överskjutande belopp (källa AMF). Därutöver förekommer arbetsgivare, som gör större avsättningar.

        Samma avsättning gäller för kommun- och landstingsanställda med skillnaden att avsättningarna sker från 21 års ålder för dessa medan 25 år är startålder för privatanställda (källa KPA).

        • Ja. Det är ju också vad jag läst mig till. Men tjänstepensionerna har alltid funnits. Även när ATP fanns. Delar av dem har alltid förvaltats på samma sätt som premiepensionerna förvaltas idag. De är inte föremål för politiska beslut utan föremål för fackliga förhandlingar. Därför är de inte intressanta när det nu existerande pensionssystemet diskuteras.

          • Olof Larsson

            Min reflektion är inte främst ett inlägg i dagsdebatten om pensionssystemets nuvarande implementation utan snarare ett konstaterande att politiker, genom premiepensionssystemet, och fack, genom tjänstepensionssystemet, gjort dessa pensionskomponenter beroende av den rådande ordningens profitmaximeringsdoktriner. Att tjänstepensioner funnits länge förändrar inte beroendeställningen och gör den inte mindre problematisk.

            Kortsiktigt och rent privatekonomiskt kanske det är fördelaktigt men långsiktigt stärker det otvivelaktigt den rådande ordningen. Kapitalismen och dess principer för vinstmaximering är ytterst segraren i detta och kommer – sannolikt – att så förbli inom överskådlig tid.

          • Vi är överens om det.