Socialdemokraterna – ”framtidsparti” utan framtid

Det är en av historiens många välfunna ironier att det stora socialdemokratiska partiet en gång lanserade sig med den retoriska frågan ”vad vilja socialisterna?”. Då var det en rubrik som ett ungt och argt arbetarparti använde för att lansera sitt program och spränga sig in på den politiska kartan. Idag är frågan ”vad vill socialdemokraterna?” minst lika svår att besvara för socialdemokraterna själva, som de väljare de hoppas på att nå.

Det är en skakig socialdemokrati som samlas till sin 39:e kongress i Göteborg i helgen. Den som vill sätta sig in i vad socialdemokraterna vill behöver inte plöja igenom kongressdokumenten med alla sina fluffiga och urvattnade formuleringar – såsom dessa: ”Socialdemokraternas vision är att alla ska kunna leva ett bra liv, känna frihet och framtidstro.” Bättre är att se till den förda politiken.

Och socialdemokratin är själv skyldig till sin egen skakiga ställning. I årtionden har de inte bara varit en medlöpare till det nyliberala systemskiftet utan aktivt och engagerat genomdrivit det. Från satsning­en på inflationsbekämpning, avregleringar, privatiseringar, skatteuppgörelser och EU-anslutning till dagens okritiska uppslutning kring den företagsstyrda globaliseringen, de olika handelsavtal som ökar storbolagens makt och den allt starkare knytningen till NATO. Här har vi frågorna som Socialdemokratin av idag brinner allra mest för. Att sedan vinna det folkliga stöd som krävs för fortsatt styre, är bara en fråga om att känna in stämningarna och lägga sig nära de vindar som blåser för tillfället.

Mest avslöjande ändå är vad som inte diskuteras. Trots att en av huvudpunkterna – ”Fram­tids­partiet” – handlar om hur SAP ska bryta sin medlemsmässiga och opinionsmässiga till­bakagång nämns inte med ett ord de två viktigaste framgångshistorier som utspelat sig under socialdemokratiskt banér på senare år; de radikala rörelser som lyft fram Corbyn i Labour och Sanders i USA och som utvecklade en ny nivå av aktivism, inte minst bland unga.

Det är självklart ingen slump. Att lyfta fram dessa exempel skulle alltför tydligt visa på vilket parti SAP gjort sitt bästa för att inte vara. Hellre än att byta politik, hellre än att gå till offensiv för arbetare och låginkomsttagare, väljer de till och med att låta sitt eget parti malas ner sakta men säkert.

Under devisen ”Trygghet i en ny tid” satsar nu partiet på, vad de själva kallar, en ”positionsförflyttning”. Att byta position innebär att man försöker byta innehåll i ordet ”trygghet”, från att ha gällt trygghetssystem och välfärdsfrågor, till att handla om kontroll och hårdare tag mot brottslighet. Istället för att offensivt driva verkliga lösning­ar på de stora samhällsproblemen, lösningar som skulle innebära ett frontalangrepp på den lilla ekonomiska eliten och den parasitära finanssektorn, anpassar de sig till en allt mer reaktionär neråtsparkande dagordning där tiggare och flyktingar är de stora frågorna.

Kongressen kommer att som vanligt lunka på i välregisserade spår där partistyrelsens yttranden över den stora motionsfloden i de allra flesta fall tryggt kommer att gäspas igenom. En fråga oroar möjligen ledningen, den om vinsten i välfärden. Partiledningens hållning är att inte ens gå på de tämligen tandlösa förslag som utredningen under Ilmar Reepalu lagt fram utan enbart inskränka sig till frågan om vinst i skolväsendet.

På kongressen 2013 tvingades Löfven till en korridorkompromiss med de som ville stoppa privatiseringarna, något som dock inte gav några praktiska effekter på den förda politiken. Frågan är om dessa krafter förmår skapa strid kring välfärdsfrågorna nu. Den utredning som i förra veckan lades fram från Expertgruppen för Ekonomisk Analys borde ha gett dem trumf på hand med sin närmast totala sågning av den svenska avregleringen och privatiseringen i välfärden.

Huruvida Internationalen kommer att ljuda vid kongressens avslutning är osäkert. I motsättning till tidigare kongresser står det i alla fall inte så i dagordningen. Det vore i så fall passande eftersom SAP nu för första gången inte har någon International att sjunga om.

Beslutet i februari att lämna den skamfilade Socialistinternationalen med sina många reaktionära och odemokratiska partier, för att i stället gå med i den mer ”moderna” Progressive Alliance, tillsammans med bland andra Hillary Clintons högborgerliga Demokrater i USA, var ingen kursändring, möjligen en symbolhandling där ytterligare en liten historisk barlast lämpades över bord.
Den 39:e kongressen ser ut att bli ytterligare ett historiskt steg för partiet som en gång hade viljan att vara allt, men som idag är på god väg att bli intet.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Sebbe Persson

    Varför bry sig om en sossekongress? Sossarna är ett borgerligt parti bland andra, ungefär lika progressiva som centern, liberalerna, kristdemokraterna och moderaterna. Det går för fan inte påstå att sossarna har något med vänster att göra även om vänsterpartiet verkar tro det i sin jävla maktfullkomliga inskränkthet.