Tillsammans mot hatet

Man kan nästan höra hur hathögern slipar sina knivar. Innan kropparna hunnit svalna börjar de sitt smutsiga värv: att sprida misstro och hat. På många kommentarsfält är stämningen nästan uppsluppen – och det är ju så klart en slags smutsig seger som högerextremisterna vinner varje gång hat tar sig uttryck i terror. På samma sätt som de reaktionära jihadisterna ger rasister vatten på sina hatkvarnar är tillväxten av rasistiska krafter, som för det mesta riktar sig mot muslimer, precis vad dessa grupper önskar. Det bekräftar deras världsbild och ?rättfärdigar nya attentat.

Så hoppingivande det då är att se massmanifestationer av kärlek och sammanhållning. Hur människor vägrar vara en del av hathögerns ”civilisationskrig”. Det är en dragkamp som pågår, men med så starka solidaritetsuppvisningar som de i Stockholm är det uppenbart att striden långt ifrån är avgjord. Problemet är bara att hela vår samhällsmodell är på väg i en riktning som stärker hatets krafter och som undergräver sammanhållning.

Även om fantastiskt många stockholmare och svenskar stod enade mot hatet och våldet är varken Stockholm en enad stad eller Sverige ett enat land. Istället är Sverige idag präglat av växande klassklyftor och motsättningar mellan olika grupper. Motsättningar som är formade av politik. ?Hur begripligt det än är att söka gemenskap och tröst i en stund som denna är det inte uppåt vi ska söka allianserna. Vi kan inte acceptera berättelsen att dådet i Stockholm skulle vara ett ”angrepp på Sverige”.

Terrorn är ett internationellt fenomen som skördar liv på samma sätt och med samma motiv antingen det är i Stockholm, Paris eller Kairo. De allra flesta som faller offer för de islamistiska fundamentalisternas terror är muslimer – den wahabitiska terrorn har ödelagt det politiska livet i länder som Pakistan. Att varje dåd görs till en nationell angelägenhet och att debatterna tillåts fastna kring frågor om polisiära resurser och övervakning är inte bara sakligt felaktigt – det är direkt kontraproduktivt.

Spontant utförda terrordåd är nästan omöjliga att hindra med maktmedel, hur imponerande polisen än agerar när de väl skett. Det enda som på allvar undergräver terrorn är ett samhälle där grogrunden är obefintlig. Och för det krävs social sammanhållning, vilket i sin tur kräver utjämnade klyftor och att medborgarna förmår känna hopp över sin egen tillvaro, i vilken stadsdel eller landsända de än råkar vara födda eller bosatta.

Nationellt är en fungerande välfärd den bästa tryggheten vi kan få, även mot terror, men det är bara solidaritet över gränserna, mellan folkliga krafter och mellan arbetande människor som verkligen kan få ett slut på den vidriga spiral som nu skruvas upp.

?Låt oss vara tydliga. Det som enar offren för terrorn är inte etnicitet utan att det är vanligt folk som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Vanligt folk som får betala priset för hur makthavare spelar schack med hela civilisationer som insats. Vi måste få lov att sörja tillsammans, men nästa steg är att göra politik av det tillsammansskapet. Endast så kan vi förhindra framtida offer.

Urpsrungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements