Boknytt
The Moral Economy of the Peasant
James C. Scott
Yale University Press
Från bondemoral till jordmarknad
”The Moral Economy of the Peasant – Rebellion and Subsistence in Southeast Asia” är en djuplodande bokklassiker om böndernas överlevnadssituation i främst Vietnam och Burma i början av 1900-talet. Men boken vidgar sig till den globala bondeklassens problematiska läge under övergången från inhemsk traditionell nationell feodalism till västlig modern global kapitalism – och till en västursprunglig allt starkare stat.
Den världsvida marknadsekonomin med dess ”upp-och-ner-osäkra” konjunkturfluktuationer i livsmedelspriser påtvingades bönderna av vad som har kallats ”a particular cultural system, that of North Atlantic capitalism” (citerat i boken).
Den nya tidens administrativt effektivare (läs: okänslig för vardagsmänniskornas konkreta problem och livssituation)nationalstat importerades också från Europa och dess vita avläggare i världen – till de färgade folken i form av den rasistiska imperialistiska kolonialstaten.
Att kalla kapitalism ett speciellt kulturellt tankesystem är i enlighet med bokens grundbudskap att kapitalismen i Nord (väst) bröt mot de egna böndernas moraliska värderingar. Likaså att den bröt mot bondeklassens och de koloniserade folkens värderingar i Syd (icke-väst, Tredje världen: Asien, Afrika och Latinamerika).
Kapitalets utsugning och Statens förtryck i västerländskt välorganiserad form mötte förtvivlat och indignerat motstånd från världens bönder – ibland i form av desperata bondeuppror (”rebellion”). Det handlade dels om ekonomisk och rentav fysisk överlevnad – vid en skördekatastrof i Vietnam 1944-45 svalt två miljoner människor ihjäl.
Dels, som sagt, om ett annorlunda inhemskt kulturellt värdesystem på landet – böndernas gamla moral som just gick ut på att säkerställa alla människors rätt till en basal socialt garanterad miniminivå på levnadsstandarden – minst rätten till liv!
Kapitalismens ideal maximal profit var inget för bönderna som levde på marginalen. De ville ha en ekonomi som gav stabilitet och trygghet över åren. Om du står i vatten upp till hakan så är det beständighet som gäller, inte att jaga osäker ökad avkastning med nya metoder.
Så exemplifieras det konservativa ”bondetänket” i boken (”man vet vad man har, men inte vad man får”). När hotet om svältdöd flåsar en i nacken är inte jakten på olika tillvägagångssätt för ekonomisk tillväxt den första prioriteringen – det är att överleva. Därav böndernas ofta misstänksamma konservatism inför nyheter inom jordbruket.
Böndernas uråldriga syn på social rättvisa och jämlikhet handlade (handlar) dels om rätten till säkert levebröd (”subsistence”), dels om plikten till ömsesidig hjälp (”reciprocity”). Det senare såväl i relationerna bybönderna emellan, som i de inbördes förväntade förpliktelserna mellan bondekommunerna och feodalherrarna.
Samhället sågs ideellt som utformat som en slags organisk gemenskap (mina ord) med plats för alla, höga som låga. Som ett underförstått socialt kontrakt. Som en samhällelig försäkring som gav grundtrygghet till alla inblandade.
Sin visserligen ojämlika plats i samhället i enlighet med feodalismens konservativa ideologi, men där alla var en del av den (orättvisa) sociala ordningen. Var och en placerad efter sin givna statusmässiga rangordning i samhällshierarkin.
På bynivå fungerade detta sociokulturella värdesystem via bondekollektiv kommunitarism. Bönderna hjälper varandra ömsesidigt som släktingar, bekanta och grannar – när behov uppstår, ”Du kliar min rygg så kliar jag din” enligt ”reciprok altruism” (ömsesidig osjälviskhet), Och man hjälper sina släktingar enligt ”släktskapsaltruism” (osjälviskhet mellan släkt som delar gener). Man kan ju också tänka sig att alla i byn på något sätt är släkt med varandra (mina utvikningar).
En (om)fördelning (”redistribution”) förväntas också från rikare till fattigare bönder – och det sociala trycket via direkt personlig påverkan och skvaller ser till att så sker. Omfördelningen inom bondekollektivet kan ske i form av mer välbärgade bönders hjälp till fattigare grannar vid bröllop, sjukdom, dödsfall och skördemisslyckanden. Även den bygemensamma kommunala jorden (allmänningen) kan användas för att stödja fattigare bönder.
Klassrelationerna mellan bönderna (småbönder, arrendebönder, lantarbetare) och jordägaren (feodalherren, godsägaren, penningutlånaren) präglas av paternalism – de rikares ”ovanifrånansvar” för de fattiga (typ välgörenhet).
Landsbygdens överklass ska få vad deras sociala position kräver av bönderna. I gengäld förväntas godsherren visa visst socialt omhändertagande av bönderna: Ge dem lån, redskap, utsäde, hjälp vid nödkriser och familjehögtider, samt stöd till religiösa ceremonier.
Dessutom vara flexibel med inkrävandet av arrende och lån – inget eller lågt arrende vid skördemisslyckanden. Vad gäller den traditionella förkoloniala staten ser bönderna själva till att den blirflexibel i sina krav på skatter och avgifter vid svälttillstånd.
Bönderna vägrar betala till staten, flyttar till nyodlingar eller lever av vad skogen kan ge. Den förkapitalistiska staten är varken stark eller effektiv nog för att kräva in all skatt i dåliga ekonomiska tider, förklarar boken.
Författaren, professor i statsvetenskap vid Yale-universitet i USA, varnar för att romantisera denna prekapitalistiska och prekoloniala samhällsstruktur. Tänket bakom handlar på intet sätt om radikal, rättvis och jämlik bondeegalitarism.
Det rör sig endast om jämlikhet och rättvisa i sin mest grundläggande form – allas rätt att överleva. Det feodala klassamhället accepterades av bönderna så länge den rurala överklassen skötte sina sociala förpliktelser gentemot landsbygdens underklass. Men just detta skulle förändras…
Med kapitalismen-kolonialismen i samspel kom en främmande utländsk stat till makten tillsammans med ett ekonomiskt system där var och en mer fick ta ansvar för sig själv, tänka på sig själv i första hand. Ett system byggt på avsaknaden av den moral och medkänsla bönderna förväntade sig.
Den brittiska (Burma) och den franska (Vietnam) kolonialstaten allierade sig med den inhemska feodalklassen som sitt sociala stöd. Denna markägarklass började i sin tur mer att se sig själva som jordkapitalister, som kyligt beräknande affärsmän.
Kolonialstaten byggde ut infrastrukturen i sina underlydande länder (jämför med järnvägarna i Indien). Det öppnade kolonierna för den globala världsmarknaden och dess stigande och fallande pris- och lönenivåer. Inom ramen för det tvingades kolonierna att bli råvaruexportörer till imperiestaternas fromma.
I samband med detta uppstod nationalistiska motståndsrörelser som kämpade för det egna folkets rätt till självständighet och nationellt oberoende. Antikolonial nationalism och antifeodal jordreform blev de viktigaste ingredienserna i de nationella och sociala befrielserörelserna i kolonierna.
Den ovanifrån påtvingade samhällsnyordningen öppnade för att godsägare omvandlade till markägande kapitalister (vilket först hände i England) kunde lämna beroendet av lokal/regional marknad till förmån för nationell/global marknad. De började tänka i andra banor där den flexibla sociala lojaliteten gentemot byborna inte hade någon plats.
Den nya kraftfullare (amoraliska) kolonialmakten krävdeinflexibelt in skatter och avgifter, oavsett hur böndernas sociala levnadssituation var.
Samma med de nya kapitalistiska markägarna (de gamla godsägarna) vilka likaledes inflexibelt började kräva in sina arrenden och lån, oavsett om detta innebar att många bönder förlorade sina jordar och tvingades leva i yttersta armod.
För att därefter skydda sig från hämndaktioner, livsmedelsstölder och ”social banditism” (tänk Robin Hood) från uppretade bönder flyttade ”jordföretagarna” till landsbygdsstäderna, och förlitade sig på den koloniala polisens beskydd. Den gamla lokala sociala bykontrollen ansikte-mot-ansikte försvann i och med det som påtryckningsmedel mot de rika.
Det underförstådda sociala klasskontraktet för överlevnad och samhällsfred bröts i och med detta – av Staten (kolonialmakten) och Kapitalet (de alltmer affärsmässigt inriktade jordägarna). Denna process tog flera hundra år i Europa, medan den i u-länderna sammanpressades till mindre än hundra år.
Överallt gav den upphov till ursinniga och förbittrade bondeprotester och (ofta lokala) revolutionsförsök (”jacquerier”). Detta mot att den etiska klassrelationen (klassamarbetet) man vant sig vid och förväntade sig, hade ersatts av anonyma kyliga marknadskrafter, själviska och kompromisslösa markägare. Samt en okänslig byråkratisk statsapparat i främmande herrars händer(liknar det inte utvecklingen i postvälfärdens allt kyligare svenska folkhem – min fråga – mina kursiveringar.
Lägg därtill kapitalismens trettiotalsdepression som också drabbade kolonierna hårt. Stora bonderevolter blev resultatet. I Burma ”Saye San-upproret”, och i Vietnam ett uppror som ett tag tog den lokala samhällsmakten från kolonial- och feodalherrarna:Bondesovjeterna i provinserna Nghe-An och Ha-Tinh.
Det var ingalunda så att de medeltida (Nord) och koloniala (Syd) bondefolken slogs för ett nytt rättvist framtidssamhälle – med ögonen riktade framåt. De slogs tvärtom för att bevara det samhälle de hade vuxit upp med och nostalgiskt såg bakåt mot (vilket anknyter till den gamla föreställningen om en förgången guldålder då allt var bättre, och att det sedan dess blivit sämre).
Det handlade i bondekampen alltså inte om en framåtriktad ”anfallskamp” utan om en bakåtsträvande försvarskamp för privilegier och rättigheter som hade förlorats. Ibland tog sig denna klasskamp reaktionära former – som i Sydostasien: I Burma kamp mot indiska bönder och penningutlånare, och i Vietnam attacker mot katolska byar.
De vanligen buddhistiska bönderna i Vietnam såg en koppling mellan nationella katoliker och den franska katolska kolonialmakten – som ju var allierad med den vietnamesiska (landsförrädiska) feodalklassen.
Men kombinationen etnisk/nationell och social/klasskamp kan förstås också ha progressiva förtecken, som muslim/animist-böndernas revolutionära kamp mot nordliga kristna jordägare i södra Etiopien. Eller som indianböndernas revolution i Bolivia 1952-53 mot den vita överklassen. Likaså i Sydafrika (Azania) – mina sidokommentarer.
Min reflexion inför bokens budskap är att det trots allt fanns ett starkt inslag av socialt sanktionerad jämlikhetsivrandebondegalitarism på gräsrotsnivå i landsbygdsbyarna i Sydostasien (och annorstädes).
Det är därför lätt att föreställa sig att detta jämlikhetsarv har sina kontinuerliga rötter så långt tillbaka som till det jämlikhetsivrande jägarsamlarsamhället (som föregick jordbrukets uppkomst på olika håll i världen med början för 10-000 till 12.000 år sedan).
Och att jämlikheten därmed är en stadig och ständigt närvarande del av vår biologiska natur – mina funderingar och vidare nedan:
Den härskande jägaregalitarismen övergick så tänkt i det vanliga folkets bondeegalitarism i jordbruket. Ofta med en religiös överbyggnad från religioner som judendom, kristendom, islam, kinesiska religioner och buddhism – speciellt i böndernas folkliga tolkning.
När landsbygdsbefolkningen så drabbades av bondefientlig kapitalism och kolonialism ledde detta till medeltida och koloniala religiösa bondeuppror. Ur denna religionsjämlika tankemylla och revoltanda växte under industrialismen fram den radikala arbetarrörelsens socialism.
Ett rakt egalitärt evolutionärt spår alltså: Från jägarjämlikhet till bondejämlikhet till arbetarjämlikhet. Men att såväl lantbrukaregalitarismen som den proletära egalitarismen var underordnade det feodala respektive det borgerliga klassamhället.
Vidare i mina reflexioner: Med hjälp av nationen och demokratin lyckades arbetarrörelsen med välfärdssamhället och folkhemmet återerövra lite av den gamla jämlikheten. En dubbelmaktssituation, ett kompromissamhälle.
Det var den ena evolutionärt stadigvarande mänskliga sociala beteendetendensen (den jämlika egalitära demokratiska). Men lika ständigt närvarande i människans naturliga sätt att vara är den andra beteendetendensen – den hierarkiska ojämlika diktatoriska. Det är som jag ser det människans eviga djuprotade dubbelnatur. Hennes tvåsidiga Janusansikte.
För att repetera: Från våra sociala däggdjursförfäders och våra apliknande föregångare har vi ärvt tendensen till ojämlik alfahannedespotism. Under den långa jägarsamlarfiskartiden fick hela tiden denna elitära beteendetendens bekämpas med socialt tryck och tvångsmedel (vilket var framgångsrikt). Men med jordbruket och industrisamhället återkom feodal respektive kapitalistisk ojämlik och orättvis diktatur.
Man kan återigen anknyta till och vidareutveckla Karl Polanyis 1944 utgivna ”Den stora omdaningen – Marknadsekonomins uppgång och fall” (slutet av 1700-talet till andra världskriget).
Där kritiserar han den liberala utopin att frikopplade marknadskrafter automatiskt kan reglera människan och samhället. Istället uppstår en spontan motreaktion så att staten reglerar och ”inbäddar” marknaden i en av samhället underordnad form (från bokpresentationen på nätet). Denna bok var skrivet före (åter)födelsen av (ny)liberalismen i slutet av sjuttiotalet…
Detta resonemang utvidgat till hela den mänskliga världshistorien kan ses som eliternas ständiga uppror mot all folkmakt, och folkmaktens ständiga försök att ”bädda in” överklassernas eviga strävan efter elitmakt och ojämlikhet – som jag tolkar det.
En fascinerande universell historisk böljegång mellan elitmakt och folkmakt, mellan demokratisk jämlikhet och despotisk ojämlikhet alltså. Men jag reflekterar i samband med denna bok även över det intressanta begreppet ”kompromissamhälle”.
Alltså samhällen där inte en klass ensamt styr (som marxismen vanligen föreställer sig), utan att överklass och underklass båda har viss (oftast ojämlik) del av den samlade samhällsmakten (som dagens politiska nationella demokrati).
Mellan våra apförfäders alfahannehierarki och människans jämlika ”urkommunism” på stenåldern måste det rimligen ha funnits en övergångsperiod i form av just ett slags kompromissamhälle, där ledarens makt stod balanserad mot stammens dito. Ungefär som hos dagens schimpanser, vilka lever i en form av sammanjämkande samhälle där flockledaren makt begränsas av apmassan.
Vilka dessutom ”protodemokratiskt” kan avgöra valet av ledare när det står jämt mellan två maktsträvande alfahannar. Se den nederländske psykologen, primatologen, etologen och professorn Frans de Waals böcker – som ”Chimpanzee Politics – Power and Sex among Apes”.
Likaså mellan jägarsamhället och de påföljande slav-jordbruks-och industrisamhällena måste det ha funnits en klassmässig dubbelmaktssituation, en kompromissande samhällsövergång – kanske i form av de så kallade ”Big man-societies” (se även ”Vikingatidens härskare”).
Jag tycker också att bokens lysande skildring av feodalism och bondekollektivism ger intryck av en typ av kompromissamhälle mellan kommunitaristisk bondemakt nerifrån och paternalistisk feodalmakt ovanifrån.
Slutligen får vi med den moderna nationella demokratin (med ursprung i franska revolutionen) ett kompromissamhälle av kapitalistisk ekonomisk diktatur och politisk demokrati arbetarklassen (proletariatet) kan utnyttja för sina klassintressen. Men nu hotar global ekonomisk överstatlig diktatur denna redan svaga nationaldemokrati (med sina ynka representativa val vart fjärde år).
En annan intressant sak att reflektera över i detta kunnigt välmatade forskarverk är bondeklassens behov av att vid uppror ha tillgång till ledare utanför klassen. Av intellektuella och religiösa ”medelklassiga” personligheter som kan hjälpa till att formulera och leda bondemassornas politiska krav och kamp. Troligen för att deras utbildning och större utblick har gett dem ett större perspektiv på historia, ideologi och samhälle än vanliga bönder har.
I det burmesiska ”Saya San-upproret” 1930-31 var grundideologin millenaristisk kiliastisk utopisk folkbuddhism (det handlar även i flera andra trossystem om religiösa visioner om en snart kommande och samhällsfulländande ordning – ett ”tusenårsrike”).
I Burmaupproret hade byhövdingar och just buddhistmunkar en ledande roll. Jämför med Martin Luther Kings viktiga medborgerliga rättigheterskampanj för de svarta, som inte var direkt millenaristisk, men som ändå byggde på bibliskt givna föreställningar om social rättvisa.
Den burmesiske upprorsledaren själv, Saya San, var en central gestalt i den buddhistiska ”tempelhierarkin”. Han ville somnationalist sparka ut de brittiska ockupanterna från Burma. Och som bondeledare minska eller avskaffa statliga skatter och avgifter bönderna tvingades betala.
Vid den förväntade segern för den burmesiska sociala och nationella bondrevolutionen hade han tänkt utropa sig själv som patriotisk och bondevänlig kung för det fria och självständiga Burma.
I de vietnamesiska bondeupproren vid samma depressionstid lyckades bonderevolutionärerna regionalt i ett område ta över makten och skapa ”autonoma bonderepubliker”: de så kallade ”Nghe-An och Ha-Tinh-sovjeterna”.
Fattiga solidariska bönder började kampen, men understöddes snart av det bondeinriktade patriotiska vietnamesiska kommunistpartiet. Man delade ut (delar av) de rikas jord och skördar till de svältande. Eller tvingade de rika att sälja sin lagrade mat till ”rättvist pris”.
Något liknande skedde vid Brödupproret i Göteborg 1917 (det finns ett minnesmärke på Järntorget) då kvinnor krävde att rättvist få köpa lagrad mat utan ransoneringskuponger. Även under medeltiden var normen om rättvist pris dominerande.
Principen bakom detta långvariga och utbredda antikapitalistiska tänkande var densamma överallt: De många människornas rätt att få mat för överlevnad är moraliskt överordnad de få rika människornas juridiska privata äganderätt.
I de båda bondesovjeterna i Vietnam fanns en lång historisk oppositionstradition. Och en riklig tillång till landsbygdsledare i form av oppositionella antikoloniala elitpersoner: Forskare, intellektuella, tronpretendenter (hoppfulla ”kejsarämnen”) och lägre mandarinfamiljer (utbildade byråkrater-statsämbetsmän i kinesisk-vietnamesisk tradition).
Vad gäller den ”revolutionära intelligentian” i de båda upproriska landsbygdssovjeterna tillhörde de flesta av dessa just regionala antifranska mandarinfamiljer – samtidigt som dessa ädlingar leddekommunistpartiet i området!
Dessa kommunister representerade alltså en medelklassgrupp som troligen själv ville bli (en förstås bättre) överklass. Det påminner om den gediget kunnige Afrikakännare som berättade för mig att Angolas socialist-kommunist-parti MPLA socialt representerade den blandrasiga medelklassen (mulatterna) i landet. Vilka kom att överta makten efter segern i befrielsekriget mot den vita portugisiska kolonialöverklassen.
I båda fallen handlade det alltså om ”kommunister” som i verkligheten inte bara (som sades) representerade arbetar-bonde-klasserna och den förtryckta nationen i sin helhet.
Utan även hade sin egen maktsökande agenda som en särskild medelklassgrupp (socialgrupp) beredda att själva bli det självständiga landets nya härskare. Ett relativt simpelt byte av överklass alltså (om än inledningsvis en bättre överklass).
Jag reflekterar vidare kring detta. Är i själva verket inte all världens kommunistledare dominerade av medelklass(intellektuella) – även om vissa har/hade arbetarbondebakgrund (i Sovjet oftast bondebakgrund, så partiet slutade att skilja på arbetare och bönder i statistiken). Så sett kanske man kan tolka revolutioner av alla de slag som en slags närmast vardagliga byten av styrande klass?
I så fall kan man se på revolutioner som enkel schimpanspolitikmed tre parter: flocken och de två alfahanne-koalitionerna som strider om makten. Folkets roll blir då att understödja och därmed ”välja” den ena överheten framför den andra. Förhoppningsvis är detta ett alltför mörkt tankescenario, eller?
Hur ”kommunistledare” med sina uttalade folkliga ideal och retorik kan korrumperas till att bli en ny överklass blir i alla fall med den här trista tankegången inget historiskt unikt eller speciellt att förklara.
Uppenbart är att det i samband med alla revolutioner – inte bara socialistiska – ständigt finns en potentiell ny överklass som väntande lurar i vassen för att själva kunna ta över makten. Folket och en ny elit enar sig mot den gamla eliten, men resultatet blir inte massmakt utan ny elitmakt.
Realsocialismen blir i detta tankescenario enbart en liten del av en lång världshistorisk tradition av revolutioner som i praktiken enbart betytt ett torftigt skifte av överklass. Man får verkligen hoppas att människans samhällsutveckling inte är så dyster. Men som ordspråket går: ”Sök sanningen, och om den så för dig till helvetets port, så knacka på”.
Inte heller vad gäller förstatliganden och statsmakt framstår realsocialismen som något speciellt. I hela den av Västerlandet koloniserade världen (Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika) har, efter segern över vit västlig kapitalism-kolonialism, den färgade medelklassen tagit över privilegierna vid de politiska köttgrytorna – i form av militärer och byråkrater i den nya statligt dominerade överklassen.
Något liknande alltså som skedde i realsocialismens länder, i det traditionella östblocket. Den del av medelklassen (främst intelligentian) som ledde arbetar-bonde-folket förvandlades till ”röd” mäktig och materiellt gynnad överklass i statlig tjänst (och fyllde på med karriärister och opportunister nerifrån).
Precis som i ex-kolonierna. Och feodalismen var mest privatägande i Europa. På de flesta ställen i världen var de många historiska feodala jordbruksimperierna tvärtom statligt kungligt ägda i grunden. Statligt ägande är alltså inget progressivt i sig. Vilket även marxismen-leninismen egentligen håller med om. Ändå har man nöjt sig med statsmakt istället för att bygga socialism – bygga folkmakt.
Se vidare på urartningen i Sydafrika efter apartheid. Där man glömde bort de socialistiska idealen så att vit ekonomisk makt kombinerades med svart politisk makt för en växande svart medelklass (bliven statlig borgarklass) i statsapparaten (och en del privata svarta företagare med ofta goda statskontakter). Se på den korruptionsanklagade toppolitikern Zuma med sitt privata lyxpalats och sina sexeskapader – vilket nedköp efter Mandela!
När man bortser från all vackert låtande socialistisk retorik framstår kommunismen under de gångna hundra åren i praktiken som bara det gamla vanliga världen över i alla tider. Som ett uselt ynka utbyte av herrar!
TilIägg med mina reflexioner: Ideologin konservatism formulerades i Europa av den förlorande feodalklassen gentemot den segrande borgarklassens liberalism. Men konservatismen byggde ju också på böndernas moraliska tänkande där ekonomin var en social del av samhället, och där alla människor var en del av en holistisk organisk gemenskap.
Detta i motsats till liberalismen där såväl jordar, ekonomi som människor var en fråga om varor och vinst. Där atomistisk självisk individualism var idealet. Å andra sidan kom liberalismen också att förespråka individuella fri- och rättigheter och demokrati i allians med arbetarklassens socialism.
Plus och minus på båda ideologierna alltså. Men så här tänkt i efterhand hade kanske marxismen fel som såg konservatismen/feodalismen som enbart bakåtsträvande reaktionär och liberalismen/kapitalismen som (i början) framåtsträvande progressiv.
Marxismen segrade i arbetarrörelsen och med den segrade den positiva synen på kapitalismen (och staten) som ett nödvändigt steg i människans utveckling. Men den alternativa icke-marxistiska utopiska, och i grunden och verkligen på djupet antikapitalistiska arbetar(bonde)rörelsen – som förlorade på 1800-talet – hade kanske rätt.
Det hade kanske varit bättre att utveckla den gamla folkliga egalitära jämlikhetsivrande konservatismen med småskaligt jordbruk, hantverk och industri i gammaldags kollektiva och folkliga former – som i de gamla bondekommunerna. Och lägga till demokrati och gräsrotssocialism (kontrafaktisk historia).
Hela tanken med ett nödvändigt socialt sönderslitande historiskt stadium för att lägga grunden för (den socialistiska) framtiden. Och ett ohyggligt utsugande och samhällssöndrande kapitalistiskt stadium dessutom – som offrar hela generationer för att bygga samhället
Det är fel, fel, fel. Omoraliskt. ”Ändamålen helgar medlen”-politik. Människan som medel istället för människan som mål.
Sedan segrade ju realsocialismen inte i utvecklade industristater som tänkt enligt dogmerna. Man segrade i bondesamhällen. Så blev det där istället realsocialismen som fick genomföra den kompromisslöst skoningslösa moderniserande industrialiseringen i stor skala – i kapitalismens ställe. Men med lika obarmhärtiga metoder!
Kanske såväl realkapitalismen som realsocialismen var tvillingsystem med samma ödestro på så kallad utveckling på människans bekostnad. Storskaliga grymma västerländska återvändsgränder i mänsklighetens historia!
Hans Norebrink
# I Vietnam var bönderna mer ”jordradikala” än kommunistpartiet som förutom att vinna bönderna också ville vinna andra samhällskikt för den nationalistiska befrielsekampen. Partiet gillade inte när bönderna ibland delade ut jorden helt jämlikt.
# Att bönderna förväntade sig visst socialt ansvarstagande uppifrån gällde även kejsaren själv i Östasien. Om kejsaren i Kina inte uppfyllde det ansågs han inte längre enligt konfucianskt tänkande ha ”himmelens mandat” att styra. Då kunde ha avsättas, vilket skedde efter bland annat flera bonderevolter.
# I boken citeras Polanyi sägandes att: ”It is the absence of the threat of INDIVIDUAL starvation which makes primitive society, in a sense, more human than the market economy, and at the same time less economic.” (hör, hör!).
# Det fanns även i somliga slavsamhällen ett visst socialt ansvar för slavarna. Se historikern Dick Harrisons tre tunga böcker om ”Slaveri”.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bondemoral, Jordbruksmarknad, Kolonialism, The Moral Economy of the Peasant James C. Scott, Kultur, Böcker, Historia, Kapitalism, Ekonomi, Samhälle, Politik
