Först kapitalism – sedan socialism

Boknytt
Kommunistiska manifestet
Karl Marx & Friedrich Engels                      

Först kapitalism – sedan socialism

”Kommunistiska manifestet” är en lysande stridsskrift och historisk sammanfattning. Skriven av två (små)borgerliga intellektuella som har tagit den revolutionära arbetarklassens parti. Som klart förstår hur sönderslitande kapitalismen var på det feodala samhället och dess vanliga människor.

Men som ändå ser kapitalismen som ett progressivt, nödvändigt och närmast ödesbundet utvecklingssteg framåt i det historiska mänskliga framåtskridandet & framsteget. Fram längs en given tidslinje framåt: urkommunism, slaveri, feodalism, kapitalism, socialism, kommunism.

Det makabra blir då, anser jag, att steget från det ursprungliga klasslösa jämlika jägarsamlarsamhället till klassamhällena slaveri, feodalism och kapitalism blir positiva nödvändiga steg motframtiden (men hallå?). Hade det inte varit bättre att gå från primitiv kommunism direkt till modern kommunism, frågar jag mig?

Nu fanns ju inte medvetenheten och överblicken när dessa processer och samhällsövergångar skedde. Men när just passagen från feodalt till borgerligt klassamhälle utspelade sig fanns en alternativ arbetarrörelse som i praktiken ville hoppa över kapitalismen som utsugningsstadium.

Det ville dock inte den vinnande arbetarrörelsetendensen (marxismen) som såg ner på ”utopisk socialism” och såg beundrande upp till borgarnas kapitalism med dess enorma kraftutveckling. Såg den som en närmast deterministisk del av människans väg på denna jord, som jag uppfattar det.

Det var och är ett ovetenskapligt närmast religionsliknande sätt att se på verkligheten, som vore historien ett av gudarna bestämt skådespel – via en tidslinje från skapelse till paradiset i himmelen eller på jorden. Det fråntar delvis människans hennes egna val om sitt öde. Hon måste hålla sig inom de givna ramarna av övergången från samhällsformation till samhällsformation. Inskränkt enligt min mening!

Detta är ironiskt – eftersom realsocialismen i mycket just hoppade över kapitalismen, menar jag! Det var i bondesamhällen dominerade av feodalism (och med en minoritet av industriarbetare) som man i praktiken under 1900-talet ”byggde socialismen”. Varför hade de då inte kunnat kämpa för att hoppa över kapitalismen redan när marxismen formerades på 1800-talet, undrar jag.

Vilket alltså den samtida spretiga alternativa ”utopiska socialismen” ville (skippa kapialismen). Så sett kan man se hela kapitalismen som en onödig återvändsgränd – speciellt om vi lägger till miljöaspekterna.

Och realsocialismen som i praktiken tog över det mesta av kapitalismens hänsynslösa moderniseringsprojekt, framstår också i mina ögon som en återvändsgata enligt min teoretiska kontrafaktiska historietankegång. 

Några citat ur ”Kommunistiska manifestet” för att exemplifiera mina marxismkritiska resonemang:

”Bourgeoisin har spelat en högst revolutionär roll i historien. Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslokalla ”kontant betalning”. Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, istället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.”

”Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer, in i civilisationen…tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera. Den tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de ej vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, d v s att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin skapar sig en värld efter eget beläte.

   Bourgeoisin har lagt landbygden under stadens herravälde…undan lantlivets förslöande inverkan. Och liksom den gjort landet beroende av staden, så har den gjort barbriska och halvbarbariska länder beroende av de civiliserade, bondefolken av de borgerliga folken, österlandet av västerlandet…

   Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensningen av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktivkrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte.”

”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetets delning förlorat all självständig karaktär och därmed lockelse för arbetaren. Han blir blott ett bihang till maskinen…arbetarmassorna organiseras som soldater…en fullständig hierarki…hantverkarna och bönderna…sjunker ned i proletariatet…”

Arbetarna…”slår sönder maskinerna, de sticker fabrikerna i brand, de söker återvinna den medeltida arbetarens förlorade ställning.”

   …hantverkaren, bonden, alla bekämpar bourgeoisin för att skydda sin egen existens som medelstånd mot undergång. De är alltså icke revolutionära utan konservativa. Än mer, de är reaktionära, ty de söker vrida historiens hjul tillbaka.”

I ett förord till den tyska upplagan av ”Kommunistiska manifestet” 1883 skriver Friedrigh Engels att: ”(alltsedan upplösningen av den uråldriga gemensamma jordegendomen) hela historien varit en historia om klasstrider…”

I en fotnot till manifestet i den tyska upplagan 1890 skriver Engels om tiden före klassamhället: ”bykommuner med gemensam jordegendom var samhällets urform från Indien till Irland…detta primitiva kommunistiska samhälle…Med upplösningen av detta ursprungliga byalag börjar splittring i särskilda och slutligen varandra motsatta klasser.”.

I ett förord till den tyska upplagan av manifestet 1890 skriver Marx och Engels (skrivet redan 1882) om den kvarvarande ryska bondekommunen (de kollektiva jordarna, den så kallade ”miren”) som existerade bredvid feodalt och kapitalistiskt jordägande i Ryssland fram till revolutionen 1917.

”i Ryssland finner vi…mer än hälften av jorden som böndernas gemensamma egendom…

   Nu är frågan den: kan det ryska byalaget, denna redan starkt undergrävda form av den sedan urminnes gemensamma jorden, omedelbart övergå i en högre kommunistisk form för jordegendom, eller måste den först genomgå samma upplösningsprocess som ägt rum i Västerns historiska utveckling?

   Det enda i dag möjliga svaret på denna fråga är följande: om den ryska revolutionen blir signalen till en arbetarrevoution i Västern, så att båda kompletterar varandra, då kan den nuvarande ryska gemensamma egendomen tjäna till utgångspunkt för en kommunistisk utveckling.”

Så här var situationen i många feodala länder, västliga som koloniserade, innan kapitalismens seger som världssystem. Det fanns ett feodalt klassamhälle. Men under detta klassamhälle fanns också en kollektiv folkkonservativ relativt jämlik bondekommun. Ett alternativt samhälle med socialistiska drag.

Jag finner det uppenbart att denna kommunitaristiska byorganisering till ömsesidigt stöd är en kvarleva från det jämlika jägarsamlarsamhället tidigare i den mänskliga historien. En bondekollektivism som levt kvar sedan klassamhällets införande.

Det var denna böndernas bygemenskap (familje-släkt-jordar plus allmänningar plus regelbundet omfördelade jordar efter behov – olika form på olika håll i världen), som marxismen i stort såg som reaktionär och tillbakablickande (som den ju var, men i en positiv bemärkelse anser jag).

Men som framgår av Marx och Engels inlägg om den ryska bondemiren öppnade man för möjligheten att bygga vidare på den gamla bondekollektivismen. Alltså det som den alternativa mångfaldiga bonde-hantverkar-arbetar-rörelsens icke-marxistiska ”utopiska” socialister önskade på 1800-talet och tidigare (och senare).

Det var också det jordbruksprogram som socialistrevolutionärerna i Ryssland förde fram. Vilket bolsjevikerna inledningsvis antog (innan den stalinistiska statliga tvångskollektiviseringen av jordarna). Alltså att bönderna själva som familjer och som mirgemenskaper skulle få makten över jorden och dess organisering.

Om så hade skett kanske den ryska revolutionen hade utvecklat sig åt ett mer humant, småskaligt och demokratiskt håll, funderar jag. Än finns dock delar av bondekommunitarism kvar runt om i främst de fattigare delarna av världen – som de andinska indianernas ”ayllus”. Det skulle man kunna bygga vidare på.

Det finns också moderna småbrukarrörelser, och nya försök till småskaligt liv på landsbygden, nya försök att uttplåna skillnaderna mellan stad och land. Se exempelvis David Jonstads debattbok ”Jordad”.

Det kanske går att ”backa historien” – vi är inte det så kallade framåtskridandets fångar utan kan utforma samhället såsom vi själva vill – i demokratisks ordning.

Om en del saker var bättre förr – som det gamla folkhemmet innan det avlövades – varför inte ta tillbaka det. Ett sådant steg bakåt skulle vara ett framsteg!

Själva orden och språket tvingar oss att tänka i en linjär framstegslinje. Vaccinera dig, föreslår jag, med Georg Henrik von Wrights ”Myten om framsteget”.

Det finns inte bara ”den enda vägen” á la TINA (There Is No Alternative) som Carl Bildt respektive Margaret Thatcher påstod. Från varje given utgångspunkt finns det istället svindlande 360 riktningar vi kan välja att gå.

Vilken ofantlig demokratisk valfrihet, förnekad av borgarna! En annan värld är möjlig, som jag ser det!

En värld som bygger på den kontinuerliga linje av jämlikhetsiver som existerat under jägarsamhällena, och som sedan dess funnits kvar som ett under klassförtrycket parallellt fattigsamhälle ända fram till våra dagar!

Vänstern är idag mycket svag. Men än är världen ung och allt möjligt. Speciellt om vi byter marxistisk vänsterdogmatism mot nya alternativa sätt att se på historien, och på kampen för en bättre värld.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!