En socialistisk fiskeripolitik – motverka överfiske

Överfiske är när det fiskas mer än vad biologin hos en viss fiskart tål. Resultatet är att bestånden minskar. Vad en fiskart tål bestäms i praktiken av Internationella Havsforskningsrådet (ICES) för i stort sett alla kommersiella fiskarter kring Sverige och som svenska yrkesfiskare fiskar. ICES ger råd om maximalt hållbart uttag (MSY) och fiskas det mer än så kan det anses vara överfiske.

Överfiske beror på dålig fiskeriförvaltning. Historiskt har det varit fri tillgång till fiske ute på haven och längs den svenska väst- och sydkusten. När det blev problem med överfiske infördes licenser vilket innebar att samhället bestämde att bara vissa personer skulle få ägna sig åt yrkesfiske. Detta kan sägas ha varit en privatisering av tillgången till en gemensam resurs. Men en nödvändig sådan om vi vill att det ska kunna finnas fisk kvar i våra hav. Men att bara ge vissa tillgång till havet löser inte all problem med överfiske.

Den tekniska utvecklingen med båtar som kan fånga allt mer med mindre insats gör att det ändå blir överkapacitet i fisket. Detta har olika stater och regeringar försökt lösa på en mängd sätt. Gemensamma kvoter har lett till så kallat olympiskt fiske, dvs först till kvar… Konsekvensen har också varit en teknisk kapprustning för att lättare och snabbare kunna fånga så mycket fiska som möjligt innan konkurrenterna fångat För att komma tillrätta har stater och myndigheter försökt allt möjligt, detaljstyrning, ransoner, havdagar, skrotningspremier med mer. Det har inte minskat överkapacitet och dessutom medfört dålig lönsamhet i fisket och olagligt fiske med olagliga metoder. för att kringgå regler och lagar.

Bara en enda sak har fungerat bra för att få ner överkapaciteten i fisket, det är fiskerättigheter, i de flesta fall utformade som individuella överförbara fiskerättigheter (TFC, tidigare ITQ) eller fartygsbaserade överförbara fiskerättigheter (IVQ). Det finns dock också andra sätt att utforma dem, men gemensamt är att de baseras på olika typer marknadsmekanismer och gemensam kollektiv brukarförvaltning där myndigheternas inblandning minimeras.

I Sverige har ett sådant system införts i det pelagiska fisket och det har fungerat mycket bra. TF_systemet ger yrkesfiskaren möjlighet att styra sitt fiske över året och ger möjlighet att planera långsiktigt. Det ger en förutsägbarhet och därför leder det till nyinvesteringar och långsiktiga satsningar. Antalet pelagiska fiskebåtar har efter införandet av TFC i det pelagiska fisket mer än halverats. Alla båtar är numera lönsamma och många nya unga personer har lockats till yrket som fiskare. Systemet har vari en succé.

En del av överfisket beror också på att stora bifångster tas i fiske riktade mot helt andra arter. Dessa bifångster är till stor del odokumenterade. De kan dokumenteras med utkastförbud och ett ekonomiskt lönsamt fiske. Med dokumentation kan lämpliga kvoter sättas som också tar hänsyn till bifångsterna. Frö att minska bifångster bör också selektiva redskap utvecklas. Med selektiva redskap menas sådana redskap som kan skilja ut målarten från bifångsten och dessutom skilja ut oönskade individer av målarten (exempelvis särskilt stora exemplar och ungfisk)

För en socialistisk fiskeripolitik är det allra vikigaste att värna den gemensamma resursen, dvs fisken i havet. Det innebär att de system som som minskar och får ner risken för överfiske är de enda vettiga använda. Marknadsorienterade system med fiskerättigheter av olika slag är därför det vettiga ur socialistisk synpunkt då dessa system är de enda som leder till en minskning av överkapacitet inom fisket. Det finns idag trålar försedda med rist som skiljer ut fiske från räkor och kräftor, sej från sill, vitlinglyra från blåvitling, små räkor, små kräftor, rundfisk (vitfisk) från plattfisk och plattfisk från rundfisk. Med olika storlekar på maskorna ökas också selektiviteten. Selektiva redskap minskar också risken att fånga utrotningshotade arter.

Det finns dock vissa problem med marknadsbaserade system baserade på fiskerättigheter. De leder till en kapitalkoncentration som kanske inte är helt önskvärd. Därför bör det finnas tak för hur mycket en båt eller ägare kan inneha för en viss art. Gränserna bör anpassas till den enskild arten och det aktuella fisket. För att systemet inte ska slå ut småskaligt fiske bör det också bestå av en komponent där en viss andel av kvoterna för relevanta arter tilldelas det småskaliga fisket. Så har systemen utformats i Sverige såväl som i Danmark.

En socialistisk fiskeripolitik måste ha en förvaltning som minimerar överfisket. Den enda förvaltningsmetod som leder till minskat överfiske är rättighetsbaserad förvaltning. Därför måste rättighetsbaserad förvaltning vara en viktig ingrediens i en socialistisk fiskeripolitik.

En socialistisk fiskeripolitik innehåller självklart också satsningar på utveckling av selektiva redskap.

Läs mer om nyttjanderätter (rättighetsbaserad förvaltning):

Mer om TFC (ITQ):

Om selektiva redskap:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!