Trygghet utan välfärd?

Så har ytterligare ett första maj passerat, med sedvanligt imponerande vänstermobiliseringar och krympande SAP-tåg. Stefan Löfven talade för Landskrona och Malmö – och visade precis varför det socialdemokratiska förstamajfirandet mer liknar ett tvång än något som genomförs med lust.

Löfven talade om framtidstro, men även om talet innehöll politiska värderingar som är sympatiska så är hans version av framtidstro detsamma som tron på tillväxten och hållbarheten i den svenska ekonomin – och det är just denna framtidstro som vacklar runt om i landet och i världen. För vad representerar Trump, Åkesson och Le Pen om inte just den kollapsade tilltron till den rådande ordningen? Inte för att dessa har något bättre att komma med, men för att den politiska debatten hamnat så långt ifrån människors vardag att allt färre känner igen sig.

Ekonomin må se stark ut, men osäkerheten breder ut sig i alla samhällsskikt. Bland dem som bor på platser i Sverige där arbete och fungerande välfärd inte längre står till buds, men också för alla dem vars plånbok blivit tyngre i takt med samvetet och den gnagande känslan av att det här, det kommer nog inte hålla i längden.

”Jag blir förbannad. Det är en tyranni i vårt liv” sa Löfven och det finns så mycket som han kunde syfta på med de orden. Men det var inte godtyckliga utvisningar av människor som flytt från elände och död han syftade på. Inte att barn vräks från hus och hem för att föräldrarna blivit utförsäkrade.  Inte nazisterna som marscherade genom Falun och skanderade ”folkförrädare”.

Det Löfven blir förbannad över är gatuvåldet, bilbränningar och skjutningar – och det skall man förstås vara förbannad över. Att samhället föder alienation, desperation och kriminella parallellsamhällen är en skam, men lösningen för Löfven stavas inte välfärd, den stavas fler poliser. Som om brottsligheten inte är ett resultat av mekanismer i samhället. Som om den inte har med politik att göra.

När just den här typen av samhällsproblem politiseras av rasister och reaktionärer så måste det föras fram andra svar, men från Löfven hörs inget. För honom är inte längre trygghet ett starkt och fungerande välfärdssamhälle, utan fler poliser, jourdomstolar och hårdare tag. Då hjälper inte vaga löften om kortare kötider på vårdcentralen.

Det är politiskt faktum att även om svenska socialdemokratin klamrar sig fast vid makten i makt av sin historiska roll som samhällsbyggande kraft, så pekar trenden i land efter land ut vilken ökenvandring den en gång så stolta rörelsen gett sig ut på. När radikala socialdemokrater i England och USA väcker hopp och entusiasm är det ett tecken så tydligt som något att de svenska socialdemokraterna i samma skede lämnat Socialistinternationalen för att gå in i Progressive Alliance tillsammans med Clintons miljardärparti.

I Göteborgs hamn kämpar ett litet fackförbund för de basala rättigheter som hela arbetarrörelsen en gång var med om att kämpa till sig. Idag ligger det närmare till hands för socialdemokratin att inskränka strejkrätten än slå vakt om sina egna historiska framsteg. Det krävs att någon annan tar upp den fallna manteln.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements