En socialistisk fiskeripolitik – motverka resursslöseri

Del 5 av 7 i serien Socialistisk fiskeripolitik

Resursslöseri i fisket kan var fler olika. I detta sammanhang handlar det dock enbart om resursutnyttjande och resursslöseri ur mänsklig synpunkt. Men även detta kan vara flera olika saker. Det kan vara att en resurs inte utnyttjas till full. Detta kan ske genom att den inte fiskas, det som fångas landas inte och det som landas används till annat än mänsklig konsumtion.

Att en fiskart inte fiskas kan bero på flera saker. Den anses inte vara god att äta, den är utrotningshotad eller så är beståndet känsligt av andra skäl. Endast i det första fallet kan det anses handla om resursslöseri och i de flesta fall anses fisken i andra länder och sammanhang vara ätlig och värd att fiska. Samma sak leder till att en fisk främst används till annat ändamål än konsumtion. Det gäller exempelvis skarpsill där hela den svenska fångsterna i Östersjön går till foder, fiskmjöl och fiskolja (så kallat foderfiske eller industrifiske). Däremot används den skarpsill som fångas av baltiska fiskare till konsumtion.

Det finns därför en del som borde kunna göras i Sverige för att vi ska kunna använda skarpsill till fler saker än till ansjovis på burk. Det är vad skarpsillen som fiskas i Skagerak används till. Men den svenskfångade skarpsillen i Östersjön används till foder, fiskmjöl och fiskolja. Det är resursslöseri. På samma sätt används huvuddelen av den svenskfångade sillen från Östersjön till foder, fiskmjöl och fiskolja. En annan typ av resursslöseri är när kvoter för en art inte utnyttjas till fullo, så är det exempelvis för havskräfta, skarpsill och rödspätta i Skagerak och Kattegatt. Svenska yrkesfiskare kan naturligtvis också börja undersöka om de inte kan sälja sin skarpsill till baltiska uppköpare för användning till konsumtion.

Undantaget som möjliggör försäljning av fisk från Östersjön med gifthalter över gränsvärden vid försäljning i Sverige bör tas bort då det idag saknar praktisk betydelse. Idag fungerar detta undantag mest som ett hinder för att sälja sill och strömming från Östersjön till konsumtion då konsumenter i Sverige tror att fisk från Östersjön är giftig vilket inte är fallet.

Det är också resursslöseri att slänga ut fullt ätbar fisk eller att inte använda ätbar fisk som landats men som en båt inte har kvot för. Utkast sker för att fisken eller skaldjuren inte har kommersiellt värde, för dåligt pris, under minimimått eller för att båten inte har någon kvot för den aktuella arten. Om en båt hade kvot eller kunde få ordentligt betalt för all fisk de landar så skulle denna typ av resursslöseri minska. Att landa den fisk som är för liten och som idag i allmänhet kastas ut skulle inte betyda nåt för bestånden. Men det är då också nödvändigt att priset som en yrkesfiskare kan få för de små individerna är tillräckligt högt för att utkast och fortsatt fiske inte blir det mer lönsamma alternativet. Så fungerar det inte idag.

En socialistisk fiskeripolitik på detta område måste innebär en politik som gör det möjligt att landa all fisk som en fiskare får upp. Visar det sig att de får för många små individer eller för mycket av nån utrotningshotad art fångats så får fisket i det området där fångsten gjorts stängas tillfälligt istället för att enskilda yrkesfiskare och båtar får straffavgifter och böter. För att detta ska vara en genomförbar politik måste det också vara nödvändigt att använda selektiva redskap. Så selektiva som möjligt. Kombinerat skulle dessa två saker leda till mindre resursslöseri.

Båtarna bör kunna få landa och sälja allt de får upp men detta är inte görligt om inte bra selektiva redskap utvecklats. Fiskas det mer än de har kvot för måste det bytas mot andra som har kvot och går inte det så får den aktuella båten och yrkesfiskaren böter och straffavgift. Selektiva redskap gör att risken för att fiska över kvoten minimeras och är också nödvändigt för att skapa ett mer hållbart fiske. Sannolikt är det också en nödvändighet att se över kvoternas storlek och fördelningen mellan olika arter så den stämmer överens med verkligheten och de fångster som görs. Detta innebär sannolikt att den relativa stabiliteten som är en slags helig ko i den europeiska fiskeripolitiken till viss del måste överges.

Selektiva redskap handlar både om att selektera storlek och selektera bort oönskad fångst. Maskstorlek och olika typer av rist är det som idag oftast används för att selektera. Olika typer av redskap har också olika typer av selekterande egenskaper. Redskapsanvändning bör därför maximeras för selektivitet och i förhållande till havsområde. Bottentrål är bäst på vissa områden och för vissa arter, snurrevad, garn, krokredskap, burar och tinor på andra områden och för andra arter.

För att det ska konsumeras mer skarpsill krävs ett utvecklingsarbete för att ta fram produkter som svenska konsumenter kan tänka sig att äta. De krävs att beredningsfabriker byggs på Östkusten och att Livsmedelsverkets rekommendationer för fet Östersjöfisk ändras med hänsyn till att gifthalterna i skarpsill idag är på ofarliga nivåer. Lettland exporterar exempelvis skarpsillsprodukter till andra EU-länder idag. Det borde Sverige också kunna göra. Genom att använda skarpsill till konsumtion skulle svenska fiskare dessutom få mer betalt för den än när de säljer den till foder eller fiskmjölsfabriker vilket skulle ge underlag för flera yrkesfiskare som kan leva på fisket.

Ändrade rekommendationer för sillen från Östersjön (exklusive Bottenhavet) skulle ha ännu större betydelse för sillfisket. Idag går större delen av sillen/strömmingen som fångas i Östersjön till foder, fiskmjöl och fiskolja. Det rimliga vore istället att den användes till konsumtion. För att det ska vara möjligt krävs att Livsmedelsverkets rekommendationer ändras så att folk vågar äta mer sill. Sill/strömming är en klassisk konsumtionsfisk som är mycket god och dessutom mycket nyttig. Vi borde alla äta mer sill och ingen sill borde användas till foder, fiskmjöl och fiskolja.

Även en fisk som flundra/skrubbskädda borde kunna användas mer som matfisk. Den fångas ofta i stora mängder som bifångst i olika fisken och slängs nästan uteslutande ut. betydligt mer av denna fiske bär kunna ätas alternativt användas till annat.

Vidare bör kommersiellt fiske på arter som vi idag inte fiskar, men som är okej matfiskar skapas genom att ett arbete inriktat på att lansera dem som mat. Att göra så skulle dessutom ge en möjlighet för många småskaliga och kustnära fiskare i framförallt Östersjön att bredda det ekonomiska underlaget för fisket. En sådan fisk är den invasiva svartmunnade smörbulten.

När kvoter inte utnyttjas till fullo beror det på att andra arter med små kvoter i förhållande till vad som verkligen kan fångas sätter stopp (så kallade strypkvoter). Torsk och vitling är sådana arter i framförallt Skagerak. Den bästa lösningen på dessa problem är selektiva redskap som gör det möjligt att fortsätta fiska rödspätta eller havskräfta även om en båt inte har nån större kvot på torsk kvar. Sådan trålar finns redan och utvecklingsarbetet är fortgående. Kräfttrålar utan rist bör inte längre vara tillåtet att fiska med.

För skarpsill där kvoten i Skagerak inte utnyttjas så handlar det om att det behövs fler användningsområden för skarpsillen så betalningen kan bli högre och därmed så blir fisket också med intressant och lönsammare. Det är exakt samma åtgärder som behövs för att bättre utnyttja skarpsillen i Östersjön.

Att övergår till att försöka styra fisket efter MEY (maximalt ekonomiskt utbyte) istället för efter maximalt hållbart uttag (MSY) skull sannolikt också ge mindre resursslöseri. Dessutom skulle det ge ett lite mindre fiske i vikt men ett större fiske i ekonomiskt värde vilket också ger ett bättre underlag för ett långsiktigt hållbart fiske. Styrning med MEY kräver sannolikt någon typ av överförbara fiskerättigheter för att fungera och den tar inga sociala hänsyn varför det kan vara svårt att införa i alla sammanhang.

En socialistisk fiskeripolitik som vill minska resursslöseriet bör inriktas på att

  • utveckla en marknad för och produkter av fisk som idag används mycket lite till mänsklig konsumtion såsom skarpsill, svartmunnad smörbult med flera.
  • utveckla användningsområden för stora fiskbestånd som idag inte utnyttjas såsom exempelvis skrubbskädda och sandskädda.
  • utveckla selektiva redskap för att möjliggöra att de kvoter som finns kan utnyttjas full ut och för att möjliggöra kommersiellt gångbara möjligheter för att land all fångad fisk och sälja den.
  • minska detaljstyrningen och ge yrkesfiskarna större möjligheter att sköta detaljstyrningen själva. Detta ger också möjligheter att minska kontrollerna och ger dessutom yrkesfiskarna en ökad frihet.
  • överväga om fiskerier ska förvaltas med hjälp av MEY istället för MSY och om MEY kan kombineras med en ekosystembaserad förvaltningsmodell.

Mer om selektiva redskap:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< En socialistisk fiskeripolitik – motverka överfiskeEn socialistisk fiskeripolitik – lokal makt och brukarinflytande >>
Advertisements