Inget nytt under den saudiarabiska solen

Bilderna är redan ikoniska. Trump, presidenten vars valkampanj var inpyrd av antimuslimska uttalanden, jamsar runt med en sabel, axel mot axel med Saudiarabiens wahabitiska elit. Ett monument över maktens banalitet, ett slutligt bevis på stämningen högst upp i elfenbenstornet är lika obekväm som på firmafesten alla önskade att de slapp gå på – men först och främst så klart ett bevis på vad vi har att vänta av Trump som president.

Samma ”postvänster” som i Frankrike såg Marine Le Pen som någon slags arbetarnas röst mot eliten, hyste i höstas hopp om Trumps potential som fiende till etablissemanget. Kandidaten som skulle rubba den internationella ordningen och knyta band med Ryssland. Det var många som visade sig beredda att svälja bra mycket reaktionära uttalanden i förhoppningen om att en högerman på den yttersta vingkanten på något sätt skulle spela en progressiv roll.

Men nu skall alltså USA göra en vapendeal med Saudiarabien – om leveranser till ett värde av 110 miljarder dollar. Trump öste hårda ord över islamisk terrorism i sitt tal, men det var riktat mot Iran och inte mot de islamister som får sina pengar från saudiska shejker. Med andra ord är det precis som vanligt; kriget mot terrorismen ångar på, men kan av utrikespolitiska hänsyn bara föras mot dem USA inte gjort sig beroende av.

Imperiet är detsamma som för ett halvår sedan och USA vill göra Saudiarabien till en av sina huvudallierade i Mellanöstern. Så USA skall alltså öka sina redan groteska militära utgifter, vilket motiveras av behovet att trappa upp kampen mot Irans inflytande i regionen.  Det är under den förevändningen som Jemen idag bombas sönder. Mer av samma katastrofala politik.

Både anhängare och svurna fiender till den orangehårige presidenten ser honom gärna som ett nytt kapitel i amerikansk politik, antingen det är förhoppningen om stängda gränser och/eller nyöppnade gruvor, eller om det är kritiker som spår framväxten av en amerikansk fascistoid kristen teokrati, men vad vi fått med Trump är inte något nytt, det är en eskalering av en redan livsfarlig utveckling. Hur mycket liberaler än vill tro det så är inte Trump något radikalt annorlunda och hans politiska gärning kommer med största sannolikhet vara likartad den som Hillary Clinton kunde satt sin signatur på.

Vi snackar grad- och inte artskillnad. Detta är dock inte en hoppingivande politisk insikt. Snarast tvärtom, för det innebär att allt kan flyta på som vanligt. USA fortsätter så draksådd i Mellanöstern, Sverige fortsätter sitt närmande till Nato, Fattigdomen och krigen som drivit miljontals människor från sina hem och gett världen fenomen som IS, kan fortsätta med oförändrad styrfart.

Detta är en politisk insikt som varje progressiv människa måste ta till sig, inte om Trump utan om det politiska läget i sin helhet. Vi är inne i en dynamik där den politiska ”mitten” är vägen mot katastrof, vare sig det kommer till miljö, fred, human migrationspolitik, människors integritet, hållbar välfärd. Det finns ingen sansad liberal konsensus att luta sig emot.

Vi måste vara i opposition mot hela ordningen.
Vänstern mot rubbet.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Sebbe Persson

    ”Vi måste vara i opposition mot hela ordningen.
    Vänstern mot rubbet.”

    Denna jävla introverta kaxiga svulstighet. Floskler och slagord som ingen utanför gruppen av de trognaste av trogna bryr sig om. Att ge sig ut i högersamhällets vardag och möta människor och ta plats i den verkliga samhällsdebatten är inget som varken syns eller händer. Ändå borde det vara slagläge med ökade klyftor och nyliberala lösningar på allt. Men inte fan har vänstern stake att på något konkret sätt ta upp den tråden, bättre då att fortsätta navelskådandet. Fy fan vad frustrerad man blir på vänsterns totala inkompetens att producera något annat än floskler och slagord.

    • Nu tar du väl saker och ting lite väl allvarligt. 😉

      • Sebbe Persson

        Ja kanske, men jag blir så jävla frustrerad när jag ser vänsterns totala kraftlöshet. Kaxiga slagord blir så patetiskt i det läget eftersom ingenting kommer att hända. Visst jag kanske är lite ”överkänslig” ibland men det får nog omgivningen stå ut med, jag är som jag är och kommer fortsätta vara det.

        • Det är helt okej. Men kanske är det inte så att vi kan vänta oss att ett promilleparti alltid måste eller ens alltid ska formulera sig på ett sätt som är konstruktivt.