I utpressarnas grepp

Sverige går bra. I alla fall om vi skall titta på tillväxtsiffrorna. I en kontinent av vacklande ekonomier visar de svenska siffrorna oväntat glada siffror. Minskande arbetslöshet inom alla samhällsgrupper, höga vinster, minskande statsskuld. Problemet är bara vad vi skall göra med pengarna om själva de politiska grundvillkoren är att den politiska kursen inte får rubbas; skatterna skall sänkas, klyftorna skall öka, det gemensamma skall vridas ur ännu mer och de redan välbärgade skall fortsätta fylla valven.

Att förstatligande av banker inte finns med i det manifest som brittiska Labour går till val på nästa vecka säger mer om det politiska läget just nu än om Jeremy Corbyns radikalism. Bankerna har på något vis blivit too big to touch och det märkliga är att konsensus har blivit att detta hör till naturens ordning. Om det är en demokratiskt förankrad kurs bryr sig ingen om. Demokrati är ändå omodernt i de nyliberalt förankrade finrummen. Samhällets kurs anges genom utpressning och inte folkvilja.

Vad annars kan man säga om Nordeas agerande inför regeringens planer på att höja resolutionsavgiften. Att införa obligatoriska inbetalningar till en fond, som säkerhet vid nästa bankkris, är ett tämligen blygsamt sätt att skjuta över kostnaderna som hittills tagits av skattebetalarna, till risktagarna själva. I dagens politiska klimat uppfattas det emellertid som nära nog revolutionärt att tänka sig en sådan lösning.

Nordea slog sig för bröstet och deklarerade att de med ”mycket, mycket stor” sannolikhet skulle flytta till Helsingfors eller Köpenhamn. Något senare hävdade de emellertid att något beslut om flytt inte alls skulle tas.

Vad som hände däremellan kan man bara spekulera i, men brösttonerna talar sitt eget språk. Astronomiska vinster till trots har bankerna nu blivit så vana vid att kunna göra vad de vill att varje tillstymmelse till ömsesidiga förpliktelser möts med direkta hot.

Det kan tyckas som ett utslag av oerhört kort minne att Nordea, som fram till Alliansåret 2013 fortfarande hade staten som delägare, nu ser sig som så obundna till Sverige att de hotar att sticka utomlands vid första friktion, men perspektiven är lika arroganta och kortsiktiga vilken storbank du än tittar på.

Alla de löften om bättre ordning som gavs under galgen efter 2008 års finanskris har på något sätt förvandlats från nödvändiga till omöjliga. Alla högriskbeteenden, oproportionerliga vinstuttag och bonusfester, allt har fortsatt precis som före finanskrisen, även i Sverige. Det är ett direkt samhällshot, men det kollektiva minnet har blivit alltför kort för att se parallellerna.

Efter Andra världskriget fanns en bred konsensus om vilken roll den ekonomiska politiken hade spelat i framväxten av fascismen. Finansmarknaden skulle framgent underställas samhällets behov för att inte samma sak någonsin skulle hända igen.

Det tog knappt tjugo år innan samma ekonomiska tankegångar som lett Europa i armarna på fascism och världskrig återlanserades som det nya svarta. Idag är nyliberalismen statsbärande filosofi och stöveltrampen ekar överallt.

Så vad skall vi göra åt bankerna? Stycka upp dem i mindre delar, små nog att kunna falla utan att dra hela världen med sig? Det är att kompromissa på samma sätt som man gjorde efter världskriget. En tillfällig lösning som de privata intressena aldrig kommer nöja sig med. Svaret är i själva verket lika enkelt som det tycks politiskt omöjligt. Bankerna är för viktiga för att tillåtas förbli i privata händer. Inga särintressen – bankerna måste ägas gemensamt.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!