Planekonomi av Sovjetmodell är skit. Om det är jag och Max Sjöberg på GP:s ledarsida helt överens. Men vad Venezuela har med den saken att göra begriper jag inte.
Venezuela är ett marknadsekonomiskt land med en regering som utsetts i helt vanliga demokratiska val precis på samma sätt som regeringar bildas i Sverige. Nåt socialistiskt experiment är Venezuela inte. Inte nån radikal socialism heller. Lika lite som 40 års socialdemokratiskt styre var det. Sjöberg vet helt enkelt inte vad han pratar om eller så ljuger han och vilseleder med flit.
Sant är däremot att regeringen i Venezuela ibland använder sig av helt odemokratiska metoder för att försvara sin position. Men även oppositionen använder odemokratiska metoder i sin iver att med alla sorters medel försöka störta regeringen:
Kuppförsök, ekonomisk krigföring och gatuvåld har varit några av metoderna för att sätta press på de sittande regeringen, tvinga den att vidta impopulära åtgärder för att på så sätt misskreditera regeringen och försvaga dess sociala bas.
Ungefär som det gick till i Chile innan den demokratiskt valde Allende störtades i en militärkupp. Nån militärkupp kommer det dock förmodligen inte att bli i Venezuela:
Alonso gör också, i likhet med många andra artiklar i svenska och internationella media, en sak av att militären backar upp Maduros regering – något som tydligen är helt barockt. Alonso skriver att så länge militären inte går emot den egna regeringen kommer den socialistiska regeringen tyvärr att sitta kvar vid makten.
Att militären inte går emot sin egen regering för att föra en oppositionell rörelse till makten skulle förstås inte vara något märkligt i Sverige eller USA – det brukar vanligtvis vara ett tecken på demokrati att militären inte avsätter demokratiska regeringar – men i Venezuela kan detta tvärtom vändas till ett demokratiskt problem! Men detta ligger i linje med vad högerreaktionen alltid har stått för i Venezuela och övriga Latinamerika: alla medel är tillåtna för att avsätta radikala, demokratiskt valda regeringar. I vanlig ordning bemöter svensk och internationell borgerlighet högeroppositionens verkliga karaktär med monumental tystnad. Bakom den demokratiska fasaden är Latinamerikas höger som den brukar vara: in med militären och tvinga fram ett högerskifte!
Sjöbergs ledare om Venezuela visar på en extrem okunnighet eller möjligtvis på en extrem oärlighet. Jag vet inte vad som är värst. Hans ledare är i alla fall i stort sett gallimattias. Nonsens. Dumheter.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Planekonomi, Max Sjöberg, GP, Venezuela, Marknadsekonomi, Maduro, Chile, Allende, Samhälle, Politik
”Venezuela är ett marknadsekonomiskt land …”
Har svårt att se Venezuela som vare sig en marknadsekonomi eller planekonomi. För mig förefaller det snarast vara en hybrid med det sämsta från båda. I landet råder såväl prisregleringar som parallella valutor (enligt realsocialistisk modell) vilket båda göder en svart marknad. Då varubristen är grundproblemet är prisregleringarna, möjligen undantaget de basalaste av basvaror, till föga hjälp, då varorna som sådana saknas. Samtidigt finns fortfarande en omfattande privat sektor, som säkert utnyttjar situationen enligt denna ordnings rådande principer. Nationaliseringar har förvisso genomförts inom vissa sektorer men dessa nationliseringar har knappast organiserats på ett sådant sätt att de bidraget till ekonomisk utveckling. I slutändan är det som alltid de minst bemedlade, som drabbas.
”…med en regering som utsetts i helt vanliga demokratiska val precis på samma sätt som regeringar bildas i Sverige.”
Konsitutionellt bygger Venezuela och Sverige på två olika principer. Sverige är parlamentariskt i meningen att regeringen ansvarar inför riksdagen. Venezuela har mer en modell som liknar USA´s med en verkställande presidentmakt, med befogenhet att utfärda dekret, ett lagstiftande parlament och en högsta domstol med rätt att upphäva mot konstitutionen stridande lagar. Det som de facto hänt under Maduro är att han genom dekret och med bistånd från den mot honom välvilligt inställda högsta domstolen gjort parlamentet de facto maktlöst. När konstitutionen skall skrivas om sker inte detta genom parlamentets försorg utan av en valförsamling, som inte bygger på proportionella val och där en del av platserna i praktiken utses utfrån korporativistiska principer (korporativism är en ”brun” komponent).
Det som gradvis hänt är att landet där den sociala utvecklingen en gång var så lovande nu mer och mer förvandlats till en instabil mardröm. Demokratin ”trixas” stegvis bort av en i närmaste facistoid ledare, Maduro, vars högsta prioritet just nu verkar vara att gräva sin egen politiska grav så djupt det bara går. Maduros regim är lika förlorad som en dödsdömd med snaran runt halsen och väntande på att falluckan skall öppnas under hans fötter.. Möjligheten att vända den ekonomiska utvecklingen har försvunnit genom situationen på oljemarknaden. Den repression vi ser (Amnestys rapport från april är djupt deprimerande: http://resources.mynewsdesk.com/image/upload/ahqaz6diacxo4canjbw2.pdf) kommer sannolikt enbart att eskalera situationen ytterligare.
Självklart frågar man sig hur det kund bli så här.
Själv trodde jag verkligen att Venezula skulle kunna bli något nytt och modernt eller i alla fall det bästa försöket på länge. Den personkult, som ganska snart växte upp kring Chavez, kom dock att lägga sordin över min entusiasm. Personkult är alltid destruktivt för demokratin då det leder tankarna till övermänniskor. Övermänniskor, som sedan anses så ”kloka” att det inte är så noga med vare sig den demokratiska processen eller delaktigheten i den. När sedan den karismatiske Chavez avlider i en tyvärr allt för tidig död och ersätts av Maduro, som är i total avsaknad av karisma, fungerar det inte längre. Här sköts det första grundskottet mot det som hade möjligheter att bli något.
Det andra grundskottet sköts då landet totalt och ensidigt gjordes beroende av oljan. Andra sektorer försummades på ett sätt som skapat ett närmast ofattbart stort importbehov. En produktiv, hållbar och diversifierad ekonomi är en förutsättning för varje stat med ambitioner syftande till jämlikhet och social utveckling. Här lät sig tyvärr Chavez, och så länge det varade även Maduro, förblindas av oljekranarnas flöde av aldrig sinande rikedom.
Hela exemplet Venezuela är djupt tragiskt och ytterligare en av många käftsmällar mot tron att en annan ordning är möjlig.
Jag kan inte se nån skillnad på Venezuela och Sverige på 1970-talet vad det gäller ekonomiskt system. Men Venezuela har samma grundproblem som Norge. beroendet av olja. Sen finns det naturligtvis inga rena marknadsekonomier eftersom det inte fungerar. Alla länder har inslag av planerade ekonomi. Men Venezuela är på inget sätt nåt som liknar gamla Sovjetsystemet och det är inte heller nåt socialistiskt experiment.
Ja, Venezuela konstitution liknar USA:s mer än Sveriges. Ur demokratisk synpunkt ser jag de systemen som lite tveksamma,men det gör ju inte liberaler normalt sett. Men presidenten är demokratiskt vald och regeringen är utsedd i demokratisk ordning enligt liberala demokratiska principer.
Jag har från början varit tveksam till Venezuela och Chavez. Mycket beroende på att ledande kamrater i den politiska organisation jag tillhör också är ledande i flera av Venezuela fackföreningar och de har varit kritiska till Chavez redan från början. Kritiska från vänster ska väl kanske tilläggas med kritik av odemokratiska metoder, demokratiska begränsningar, fiffel med mera.
”Jag kan inte se nån skillnad på Venezuela och Sverige på 1970-talet vad det gäller ekonomiskt system.”
Ser vi till ägarstruktur kan Venezuelas ekonomi klassificeras som ”blandekonomi”, som ju var 70-talets begrepp på vårt ekonomiska system intill dess att det statligt kontrollerade företagandet tynade bort i takt med att 80-talets nyliberalism. Den stora skillanden är att vår ”blandekonomi” aldrig kollapsade varvs- och tekokriser till trots. Samförståndet, manifesterat av Saltsjöbadsavtalet, mellan kapital och fackföreningsröresle är också det en skillnad, som gör jämförelsen lite vansklig.
”Men Venezuela har samma grundproblem som Norge.”
Så är det. Dock, den stora skillnaden är att Norge, främst genom oljefonden (lär bestå av 8000 miljarder NOK), förberett sig för den dag då oljans betydelse för ekonomin minskar (en dag som dock uppenbart kommit tidigare än förutsett). I Norge finns också, till skillnad från Venezuela, en ”hållbar” ekonomi vid sidan av olja och gas.
”Ur demokratisk synpunkt ser jag de systemen som lite tveksamma, men det gör ju inte liberaler normalt sett.”
Jag delar din tveksamhet, främst genom den roll Högsta Domstolen har. I teorin kanske tanken är god – att se till att konstitutionen upprätthålls. Det olösliga dilemmat är dock att domarna inte är ojäviga och opolitiska jurister utan precis som vi andra d.v.s. människor med politiska åsikter, vilket gör att domarna blir ett verktyg för de maktahvare som tillsatt dem.
I USA utses domarna på livstid, i Venezuela på 12 års tid. Följden är att domarna, även om de utsetts av demokratiskt valda instanser, konserverar ”gamla” politiska majoriteter, som inte längre existerar. Detta är, som jag ser det, mycket problematiskt från ett demokratiskt perspektiv.
I Venezuela har det tveklöst spårat ur. President och domstol har systematiskt åsidosatt parlamentet för att bevara presidentens makt. Detta kan jag omöjligt se som en fungerande demokrati. Det mest uppseendeväckande exemplet var domstolens försök upplösa det demokratiskt valda parlamentet, något man dock till sist fick backa för.
Jag ser absolut inte Maduro som en socialist. Med den maktfullkomlighet han utöver och med de repressiva metoder han nyttjar ser jag honom snarare som en fascist. Chavez däremot vill jag inte ta ifrån hans socialistiska ideal.