Mycket få av Göteborgs ”favelor” finns kvar

Under Göteborg historia har spontana kåkstäder vuxit upp på olika håll. Helt oplanerat och helt utan stadsplan till en början. I allmänhet har de vuxit upp precis utanför stadsgränsen, men vissa undantag finns. Undantagen är Flygarns Haga och Skojarbacken som låg där Vasaplatsen och Vasaparken finns idag, det egentliga Majorna från Majviken och Majnabbe till Gråberget där den nya bebyggelsen kring Chapmans torg ligger idag samt andra bebyggelskoncentrationer i Majorna. Men detta är undantagen.

De egentliga arbetarkåkstäderna som funnits är Ekebäck, Stigberget (Masthuggsbergen), Albostaden, Södermalm, Toltorpsdalen, Landala, Burås, Tjörbostaden, Hisingstad, Lindholmen och vissa mindre områden i nuvarande Bergsjön och Hjällbo samt i Aröd och Kvillängen. Från lite olika tidpunkter beroende på var stadsgränsen för tillfället gick. De flesta av dem är helt rivna, några delvis rivna och de kvarvarande ganska förändrade socialt och bebyggelsemässigt. Men karaktären finns där ändå i de kvarvarande. Små hyreshus blandat med villor och flerfamiljsvillor, sällan högre hus än 2,5 våningar, ibland tättbebyggt, ibland mindre tätt, hus från varje årtionde sen 1890-talet med mera.

Masthuggsbergen revs för att ge plats för nuvarande nya Masthugget, Flygarns Haga och Skojarbacken gav vika för Vasastaden, det egentliga Majorna för funkishusbebyggelse på 1960-talet och Albostaden för Annedals landshövdingehus som sedan i sin tur revs för ett modernistiskt skräckprojekt. Även Landala fick ge vika för samma typ av projekt som innebar att Annedals landshövdingehus jämnades med marken medan Tjörbostaden röjdes bort för att det existerande Lunden med landshövdingehus och funkishus från 1940-talet skulle kunna byggas. Hisingstad har gett  vika för industrier, vägar, järnvägar och ingenting.

Kvar finns Lindholmen, Ekebäck, Toltorpsdalen och Södermalm och Burås (även om de äldsta kåkarna i Galgkrogsområdet rivits och försvunnit för att ge plats åt ett modernistiskt komplex byggt på 1970-talet), små områden i Kvillängen och Aröd, delar av Stora Björn i Bergsjön och små områden i Hjällbo. Kåkbebyggelsen som finns kvar vid Stigberget var av annan karaktär. Den uppstod kring Amiralitetsvarvet och hade en socialt blandad karaktär.

Det finns anledning att värna de sista resterna av Göteborgs tidiga och spontant uppvuxna arbetarområden som byggdes utan stadsplan med heterogen bebyggelse och befolkningar som ofta har en ganska frihetlig inställning till livet. Det finns i dessa områden ett ganska intressant socialt och kulturellt arv, många som bor där har ärvt sina hus i generationer.

Det värnas gärna om planerade villa- och radhusområden som Skår och Änggården, Landala Egnahem liksom fina överklassområden som Bö, Hovås och Långedrag etc, men sällan om de områden som en gång i tiden var vad som kan kallas slumområden, favelor. Bara rester och små bitar av dessa finns kvar, men de är en viktig bit historia, väl värd att värna. Karaktären bör värnas vid förtätningar i dessa områden och det bör lämnas stor frihet till de enskilda fastighetsägarna kring utformning av utbyggnader, uthus, friggebodar och attefallare.

Det enda av dessa gamla slumområden som värnats är Lindholmen inklusive Slottsberget. De är dags att även Ekebäck, Burås och de andra kvarvarande områdena värnas samt att deras karaktär och bebyggelsestruktur bevaras. Detta även om det idag inte längre är arbetarområden.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements