När förnekelsen hotar

Vi har sett det så många gånger, i katastroffilm efter katastroffilm, hur gigantiska vågor förmörkar hela horisonten, i begrepp att översvämma planetens stora metropoler. Det har kommit att bli den direkta associationen för klimatförändringarna; isar som smälter och orsakar översvämmade kuststäder klotet över.

Rädslan för klimatkatastrofer ligger högt när människor skall lista vilka fenomen de oroar sig för, men själva föreställningen om en enda stor katastrof förlamar oss från att handla. För vad kan vi göra när tsunamin kommer? I själva verket är inte katastrofen något som ligger framför oss, även om vi kan vänta oss mer extrema förändringar ju längre vi skjuter upp våra åtgärder. Den pågår just nu, den bara slår ojämlikt. Den stora vågen som sköljer bort alla, fattig som rik dominerar våra fantasier. Under tiden slår stormar och skogsbränder till i Sydostasien, medan svåra torkor drabbar världens fattigaste jordbruksregioner. Klimatkatastrofen bär på en tydlig klassdynamik.

I början av augusti avslöjade The Guardian hur anställda på det amerikanska jordbruksdepartementet instruerades att sluta använda begrepp som ”klimatförändring” och istället tala om ”extremväder”, helt i linje med Trumps ambitioner att blåsa nytt liv i olje- och kolindustrin och på alla tänkbara sätt gynna US-amerikanskt storkapital på naturens bekostnad. I media talas det om USA:s ”omvändning” i klimatpolitiken, men den obekväma sanningen är att det inte rör sig så mycket om en omvändning som en skärpning av den redan utstakade vägen.

Istället för hyckleri har vi fått öppet förnekande, men om Trumps vansinnespolitik kan fungera som sporre för en kraftfullare miljöpolitik, eller bara underlättar för världens övriga ledare att fortsätta ge läpparnas bekännelse medan de sätter ekonomisk tillväxt före varje nödvändig åtgärd, återstår att se. Klart är i vilket fall att den politiska eliten inte förmår göra något åt de pågående klimatförändringarna.

Och det är en ogästvänlig framtid som väntar på den inslagna vägen, inte kanske främst i form av spektakulära katastrofer utan som en skärpning av alla de klyftor som redan idag skiljer jordens fattiga från de privilegierade. Där samhällets eliter gömmer sig bakom murar, avskärmade från eländet. Ju längre utvecklingen tillåts fortlöpa ju extremare kommer klassamhällets uttryck att bli. Därför kanske vi måste sluta tänka på klimatkatastrofen som en apokalyps och istället föreställa oss ett gated community för dem som har råd med gröna trädgårdar.

Så länge dagordningen sätts av fossilkapitalet är det endast trycket underifrån som kan förändra den rådande ordning­en. Det är i kraven på omfattande samhällsåtaganden som riktar sig mot hela den ekonomiska ordningen, som hoppet om förändring lever.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Så länge dagordningen sätts av fossilkapitalet är det endast trycket underifrån som kan förändra den rådande ordning­en. Det är i kraven på omfattande samhällsåtaganden som riktar sig mot hela den ekonomiska ordningen, som hoppet om förändring lever.”

    Om detta är hoppet är kampen mot klimatförändringarna hjälplöst förlorad. Det dessvärre inget som talar för att vi inom överskådlig framtid får uppleva någon förändring av den rådande ekonomiska världsordningen. Ett realistiskt alternativ saknas då sedan lång tid tillbaka vänstern tappat i det närmaste all förmåga till nytänkande. Vänsterns oförmågan att formulera en modell som förhåller sig till vår samtid, och inte till tiden för industrialismens barndom och dess teorier om ekonomier styrda av tröga centralistiska och ineffektiva byråkratiska överbyggnader, gör att vi sitter fast. Förvisso en tragisk insikt men jag kan – hur gärna jag vill – inte se det på något annat sätt.

    Sedan är jag ändå rätt övertygad om att den rådande ordningen ändå till slut kommer att hantera klimatkrisen. Kapitalismens svaghet är vare sig bristen på situationsanpassning, bristen på innovation eller en oförmåga att snabbt och skoningslöst utveckla nya lösningar. Vi har under de senaste åren kunnat konstatera en mycket snabb utveckling inom t.ex. solenergiområdet och det är nu ganska sannolikt att majoriteten av transportmedel, möjligen flyget undantaget, kommer att baseras på andra drivmedel än de fossila inom 10-15 år. Ur klimatperspektivet är det därför inte nattsvart även om striden på inget sätt är vunnen.

    ”Fossilkapitalet” (en brokig samling med allt från klassiska multinationella företag, shejkdominerade intressen i Mellanöstern och Putin-kontrollerade oligarker i Ryssland till statsägda företag i Norge och Venezuela) är redan stukat genom de låga oljepriserna. Självklart kommer inte de mäktiga kapitalintressena att ge upp lättvinnligt men vi vet också att kapitalismen har den egenskapen att kapitalet utan pardon flyttas bort från investeringar där profiten uteblir. ”Fossilkapitalet” lär vid slutet av dagen inte utgöra något undantag från detta då fossila bränslen, för varje dag, blir allt mer ”omoderna” och inte tillhör framtiden.

    Problemet med kapitalismen är dess oförmåga till fördelning med en konservering av ojämlikheten som följd. Detta förhållande kommer även att bestå efter att jordens energisystem transfererats. I detta har vänstern fortfarande en grannlaga uppgift.