Avspänning eller anspänning?

De säger att det vapenskramlas för att slå vakt om freden, nu när svensk militär över krig tillsammans med USA, men när har militär eskalering någonsin lett till större internationell stabilitet? Eventuellt i regeringars och överbefälhavares föreställningsvärld, men aldrig någonsin i den fysiska verkligheten. Inte heller det hägrande scenariot att Sverige görs till frontlinje för stormakternas geopolitiska maktspel kan med någon slags logisk rimlighet leda till en tryggare tillvaro för oss som råkar vara bosatta på det presumtiva slagfältet.

För Natoälskarna är det heller inte frågan om att värna om ett tryggare internationellt klimat. I deras värld råder det redan storkonflikt och allt handlar om att ställa sig på ”rätt” sida. Det är därför Sveriges kommande ställningstagande i förhållande till FN:s resolution om förbud för kärnvapen är så het. Socialdemokraterna, i spagat mellan arbetarrörelsens tradition av alliansfrihetsvurmande avspänningspolitik och en partihöger som inget hellre vill än att få krypa in i Natovärmen, har beslutat utreda frågan – och i nuläget tycks det luta åt ett svenskt undertecknande.

För Natoanhängarna är frågan förstås djupt provocerande för att ens ta upp. För dem är Natos kärnvapenarsenal den fria världens stora freds- och demokratigarant, oavsett vilka reaktionära regimer och ledare som sätter dagordningen. Allra helst vill man ha kärnvapen på svensk mark så att Sverige kan få ingå i det Natos internationella ”kärnvapenparaply” – ni hör ju själva hur tryggt det låter! Ett Sverige som, åtminstone med ena handen, bidrar till internationell nedrustning är ingen pålitlig USA-allierad. Bilden som målas upp från borgerligt håll är ett Sverige helt isolerat inför den hotande ryska markinvasionen (Finland tycks för övrigt inte alls existera på den här tavlan).

I praktiken betyder nog inte avtalet särskilt mycket för Sveriges samarbete med Nato, men i ett debattklimat fyllt av känsloargument och skräck­propaganda kan det väga tungt för oss som önskar nedrustning och en självständig utrikespolitik.

Natovännernas starkaste kort ligger i spridandet av rädsla och otrygghet, endast den vägen kan de få den breda opinionen på sin sida. En långsiktigt stark fredsrörelse kan bara byggas kring alternativa projekt. En återupplivad dröm om en svensk tredje väg, utan stomakts­svansande och kryperi, skulle ange målet att bygga och bredda Natomotståndet kring.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Sebbe Persson

    ”Socialdemokraterna, i spagat mellan arbetarrörelsens tradition av alliansfrihetsvurmande avspänningspolitik och en partihöger som inget hellre vill än att få krypa in i Natovärmen, har beslutat utreda frågan – och i nuläget tycks det luta åt ett svenskt undertecknande.”

    Inte fan kommer sossarna att underteckna. Att begrava i en utredning är ett säkert sätt att backa. Se t.ex. på den där jävla Reepalus utredning, det skulle bli vinststopp det blev 7 procents vinst. Sossarna har gått höger ut ända sedan de sket i brallan efter valet 1976 och allt sedan dess har utredningar varit ett viktigt verktyg för att lura alla förbannade nyttiga idioter.