Antifascism kräver långsiktighet

Aldrig är verkligheten enkel att bedöma men sällan är det så många som gör anspråk som när det kommer till antifascistisk kamp. Debattlandskapet, från teoretiska tidskrifter och hela vägen bort till sociala mediers kommentarsfält, svämmar över av inlägg om vilka strategier som är bäst, vilka som är meningslösa och vilka som i själva verket gör oss till nazisternas ”nyttiga idioter”. Vilka metoder du än förespråkar kommer du dömas av någon.

Men vad vet vi egentligen om att vinna segrar och vad är ens en seger när en politisk handling skall sättas i ett större sammanhang? Vad händer exempelvis med strategin att avslöja rasideologi, misogyni och våld inom ”den Sverigevänliga” rörelsen om det faktiskt är så att dessa fenomen lockar medlemmar, eller om negativ publicitet svetsar samman högerextremisterna? Människor som ser nazism som ett slags motsymptom på ett urartat samhälle behöver ju inte alls reagera som man föreställer sig inför avslöjanden. Betyder detta i så fall att antifascister skall sluta dokumentera och sprida kunskap om högerextremister? Så klart inte. Poängen är istället att vi sällan kan förutse effekten av våra valda strategier.

Den högernationalistiska rörelsen är trots allt bred, och vad som med tiden blivit uppenbart är att det rör sig om en sammanhängande rörelse med olika grenar. Inte bara utgör kostymfascisterna med sitt tidningsstånd inne på Bok- och Biblioteksmässan ett slags rörelsens intellektuella gren och de uniformerade nazisterna utanför dess gatufalang, det finns också uppenbara kopplingar mellan dessa, de uttalade fascisterna, och ”nationalisterna” i parlamentet. Det är förstås ingen okomplicerad relation – det som gynnar en del av rörelsen behöver inte vara positivt för andra delar – men det är en relation.

Om en våldsdyrkande sekt som NMR skulle få stryk av antifascister skadar det med största sannolikhet deras självbild något oerhört. Vad vi måste hålla i medvetandet är dock hur detta hänger samman med de breda förändringarna i Sverige.

Att spekulera kring vilka strategier mot gatufascismen som är mest verksamma kan så klart vara relevant, men vårt mål är inte bara att driva de skäggiga männen med svarta sköldar från gatan utan att besegra den breda rörelsen som just nu hotar att omdana Sverige till oigenkännlighet. Då ligger vår styrka i den bredd vi kan samla, för i en bred rörelse har vi trådarna till hela det samhälle som aldrig deltar på antifascistiska demonstrationer, men som ändå tar sig rätten att bedöma vår trovärdighet. Slaget mot NMR kanske står i Göteborg den 30/9, men kriget mot högernationalismen kommer fortsätta i åratal. Det är med den insikten vi måste mobilisera.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Sebbe Persson

    ”Om en våldsdyrkande sekt som NMR skulle få stryk av antifascister skadar det med största sannolikhet deras självbild något oerhört. ”

    Absolut, man kan spöa skiten ur jävlarna men våld föder våld och borgarpressen kommer garanterat få det att framstå som att nassesvinen och den aktivistiska vänstern är lika goda ”kålsupare” om det skulle komma till våldsamheter. Så har det varit förr och så kan det bli nu.

    Som gammal pacifist är jag alltid jävligt tveksam till våld som politisk metod även om jag väl med logik ändå inser att det inte alltid går att låta bli.