Jämställdhetsstrateg hävdar att naziterrorism inte finns

Marcus Svensson, jämställdhetsstrateg i Trollhättan har skrivit om Anton Lundin Pettersson och hans terrordåd i Trollhättan. Det finns inga större fel hans artikel i sak, men den är förrädisk och i sin helhet är den befängd. Han avfärdar strukturella problem i samhället och individualiserar gärningen helt. Genom att göra det gör han det omöjligt att förstå gärningen.

Gärningen utfördes av rasistiska skäl. Alla rasister skulle inte ha utfört ett sådant våldsdåd, men utan rasismen skulle Lundin Pettersson inte heller ha gjort det. Därför är Marcus Svenssons artikel förledande falsk och döljer de verkliga problemen.

Individuella förklaringar ger oss inga vägar till att förhindra liknande då i framtiden. Detta kan illustreras genom att byta Anton Lundin Pettersson namn mot Taimour Abdulwahabs. Jag har mycket svårt att tänka mig att Marcus Svensson skulle skriva en liknande artikel om Abdulwahab och vi kan nog med stor trovärdighet hävda att Marcus Svenssons narrativ i artikeln på sätt och vis är rasistiskt. Det blir en del av ett rasistiskt narrativ, en rasistisk verklighetsbeskrivning där det inte finns några naziterrorister även om Marcus Svensson med all sannolikhet inte är rasist. Här kommer därför en parafras på Marcus Svensson debattinlägg.

Det var inte islamismen skapade terroristen Abdulwahab

Det har gått några år sedan Taimour Abdulwahab tog sig in till centrala Stockholm med en klar plan om att han denna dag skulle dö, men inte ensam. En stund senare ligger han död på en gata i Stockholm Han har dock inte helt lyckats med sin plan då han inte tog några andra människor med sig i döden. Konsekvenserna av Taimours aktion kommer Sverige att få leva med. Det är dock hög tid att vi lär oss någonting av händelsen. För det som inte fick hända, hände. Men det får aldrig hända igen! Vi är skyldiga offren att vara modiga och söka en djupare förståelse än vad vi har gjort hittills.

Får inte göra det enkelt för oss

Förutsättningen för att vi ska kunna lära oss någonting av Abdulwahabs terrordåd, och alla andra våldsdåd för den delen, är att vi inte gör det enkelt för oss och väljer att gå på första bästa förklaring vi tycker oss kunna se.

Att benämna dådet av Abdulwahab som islamistiskt är alldeles korrekt men det hjälper oss inte. Postulatet förklarar inte Taimours val att dö och döda. Fascination för gamla profeter och beklagan över ”otrogna” dödar inte människor. Jag menar att anledningen till att så många håller sig till den islamistiska förklaringen är ett uttryck för skyddsmekanismer. De skyddar sig genom att skapa ett ”dom” – islamisterna – i förhållande till ett ”vi”. Vi är inte islamister alltså har vi ingen skuld. Distans skapas gentemot Taimour och hans handlande. Men det är här jag menar att de går fel.

Taimours riktning för våldet, när han hade bestämt sig för att dö genom ett självmordsattentat, var mot otrogna. Och det är bortom allt tvivel att han fick hjälp med att välja riktning för sitt våldsdåd av den politiska retoriken vid tidpunkten och de forum han ”levde” i på nätet. Alltså sökte han upp centrala Stockholm. Men åsikter förklarar inte vem som kommer att begå våldsdåd.

Hatade sig själv

Taimours grund för självmordsattacken var hans självförakt. Det var så starkt att han inte längre ansåg sig kunna leva. Det är här vi finner förklaringen till Taimours mördande. Taimour dödade inte för att han var någon övertygad islamist som skulle rena världen. Taimour dödade för att han hatade sig själv och sitt liv. Således måste vi ställa oss frågan: varför hatade han sig själv och sitt liv så till den grad att han var beredd att ta till det ultimata våldet?

Vi behöver inte spekulera. Vi har forskning om våld och destruktivitet. Den teoretiska förklaringen är lika enkel som den är förklarande. Våld in, våld ut. Den som tvingas ta emot våld kommer också att släppa ut våld. Jämnåriga som gått i skola med Taimour vittnar också om att Taimour var mobbad under sin skolgång. Att vara mobbad är att vara utsatt för våld, igen och igen utan att någon stoppar det. Att vara utsatt för mobbning kan liknas vid att bli utsatt för tortyr. Att vara utsatt för mobbning är också den starkast bidragande orsaken till att unga män blir terrorister enligt brittisk forskning. Och de om någon borde veta!

Vuxna måste agera och ta ansvar

Vi måste vara självkritiska och ta ansvar för vad Taimour fick vara med om i livet. Vi vuxna har ett ansvar att agera om vi ser och hör barns utsatthet men vi har också ett ansvar för att engagera oss politiskt för ett samhälle där barn inte utsätts för våld utan att vuxna agerar. Kan vi säga att vi har tagit detta ansvar? Mitt svar på den frågan är nej.

Märk väl att jag inte menar att försvara Taimours handlingar. De var förkastliga och ska fördömas. Vad jag vill är att förhindra att vi i en snar framtid måste lära oss ännu ett namn på en ung man (för de är alltid män) som vi länge valt att inte se men som till slut kliver ut ur sin skugga och in i historieskrivningen. Låt oss alltså vara modiga och självkritiska. Låt oss från och med nu bestämma oss för att alla arenor där barn och unga vistas och utvecklas ska vara fria från våld. Hemmen, staden, skolan och fritidsanläggningarna. Men det räcker inte med att vi bestämmer det, läpparnas bekännelse räddar oss inte – vi måste göra jobbet! We need to walk the talk!

Inte Marcus Svensson jämställdhetsstrateg Trollhättans stad, expert på våldsprevention

Ni fattar. Marcus Svensson skulle aldrig ha skrivit en sådan artikel. Att förklara islamistiska terrordåd med individuella orsaker låter sig helt enkelt inte göras. Därför ska vi inte heller förklara nazistiska terrordåd på det sättet. Marcus Svensson gör oss alla en otjänst när han skrivit det han skrivit om Anton Lundin Pettersson och han delyar i skapandet av ett rasistiskt narrativ om terrordåd, där nazistiska terrorister ska se som enskilda personer med psykiska problem med islamistiska terrorister aldrig ses med de ögonen.

Självklart spelar personlighet roll, men utan rasismen och nazismens skulle Lundin Pettersson gått till skolan och utan islamismen skulle Abdulwahab aldrig åkt in till centrala Stockholm. Åsikter förklarar visst varför terrordåd begås. Marcus Svensson har helt enkelt fel på den punkten.

Slutet på Marcus Svensson artikel är dessutom en uppvisning i floskler. Alla tycker att alla miljöer ska vara fria från våld. Det är okej att påpeka det, men det betyder inget, förändrar inget och får ingen att ändra sig. Det minskar inte rasismen och det minskar inte antalet personer med psykiska bekymmer. Det bara låter bra. Men har ingen som helt reell betydelse.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Läs gärna den ensamme terroristen

Läs gärna den ensamme terroristen

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Individuella förklaringar ger oss inga vägar till att förhindra liknande då i framtiden.”

    Självklart är bakomliggande strukturella orsakssamband fundamentala och viktiga för förståelsen. Dessa orsakssamband får aldrig undervärderas. Bakom dessa finns ytterst maktstrukturer ibland grundade på ideologisk övertygelse men ibland med det yttersta syftet att erövra eller försvara makt genom verktyg som rasism och islamism.

    Dock ser jag inte att det individuella perspektivet helt saknar betydelse. Jag tror båda perspektiven måste betraktas. De människor, som begår bestialiska terrordåd har förmågor där en koppling till psykiatriska sjukdomstillstånd ibland, dock absolut inte alltid, är en väsentlig del av förklaringen. Orsak och verkan är i dessa fall inte alltid alldeles enkla. Hur det förhåller sig i det enskilda Trollhättefallet kan jag i brist på detaljkunskap inte ha någon bestämd uppfattning om även om dådets yttre former leder tankarna till patologiska tillstånd.

    Vanföreställningar, tvångstankar och hallucinationer kan projiceras mot vissa företeelser, som exempelvis förakt mot ”främlingar”, ”västerlandet” eller vad det nu kan vara och därigenom utlösa handlingar. Handlingar kan också utlösas av mer oklara orsakssamband, det nyligen genomförda vansinnesdådet i Las Vegas är ett exempel på detta.

    Studiet av det individuella perspektivet har därför en relevans i utformandet av samhällets mekanismer för psykiatrisk vård. Den psykiatriska vården har i princip alltid, överallt och under alla tidsåldrar varit eftersatt, möjligen hade i alla fall något dåd kunnat förhindras om en bättre ordning rått på detta område.

    • Du har förstås helt rätt i att det individuella perspektivet inte saknar betydelse. Problemet är kanske att det bara används för nazistiska våldsverkare och terrorister, men inte för islamistiska. Ditt avslutande resonemang är jag nog helt överens med.

      • Olof Larsson

        ”Problemet är kanske att det bara används för nazistiska våldsverkare och terrorister, men inte för islamistiska”

        Det känns som en rimlig bild av situationen. Sedan är det förmodligen också så att det individuella perspektivet ofta har större vikt vid ”ensamdåd” än vid större och mer koordinerade aktioner. En del ensamdåd har också karaktären av ”copycats”.