Olika sorters extremism är inte samma sak

Sen 1980-talet har extremhögern dödat omkring 40 personer i Sverige av politiska skäl. De mördar i snitt en person per år av politisk skäl. De flesta terroristdåd i Sverige har utförts av extremhögern. På 100 år har svenska vänsterextremister i Sverige dödat noll personer och genomfört noll terroristdåd.

Att extremhögern och extremvänstern skulle vara jämförbara som en del okunniga och oseriösa borgerliga debattörer hävdar är helt enkelt bara dumheter utan verklighetsbakgrund.

Dessa borgerliga debattörer, som exempelvis Evelyn Schreiber i DN, baserar denna gång sitt tyckande på en dokumentär i P3 om Kärrtorp där en anarkist, Joel Bjurströmer Almgren uttrycker sig på ett sätt som kan upplevas som obalanserat och som i stort sett ingen i vänstern accepterar. Det är hans inställning och har inget i sig med vänsterextremism eller vänstern att göra.

Schreiber har naturligtvis fel på alla möjliga andra punkter också. Vänstern attackerade enligt alla rapporter från Kärrtorp inte polisen, däremot attackerade polisen de antirasistiska demonstranterna istället för att försvara demonstranterna mot nazistattacken. När antirasisterna försvarade sig försökte polisen stoppa dem när polisen borde skyddat och hjälpt den angripna vänstern.

Extremism från olika håll är inte detsamma. Den som hävdar det är totalt okunnig om verkligheten, totalt okunnig om historien. Schreiber tycks vara en sån person. De som gjorde dokumentären i P3 också.

Men självklart har alla rätt att försvara sig mot angrepp. Det är en demokratisk och laglig rättighet i Sverige. Självförsvaret måste vara proportionerligt och rimligt. Det sätt som Bjurströmer Almgren försvarade sig på var inte proportionerligt. Nazisterna angrep en lagligt demonstration med våld. Folk hade rätt att försvara sig och rätt att jaga bort nazisterna. Men att knivhugga nån i ryggen var helt klart att gå för långt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

4 svar på “Olika sorters extremism är inte samma sak”

  1. ”På 100 år har svenska vänsterextremister i Sverige dödat noll personer och genomfört noll terroristdåd.”

    Vi får väl gå tillbaka till Amaltheadådet 1908 i Malmö och Tsarattentatet i Stockholm påföljande år för att finna exempel, så de 100 åren är snart 110 år. Sedan skall vi inte sticka under stol med att det under 70-talet fanns de som hade sympatier med både tyska Röda Armé-fraktionen, som i Sverige 1975 genomförde ambassadaktionen, och italienska Röda Brigaderna. Vad jag vet resulterade detta dock aldrig i något mer substantiellt.

    ”Att extremhögern och extremvänstern skulle vara jämförbara som en del okunniga och oseriösa borgerliga debattörer hävdar är helt enkelt bara dumheter utan verklighetsbakgrund.”

    Utifrån våldsanvändning talar historien, som sagt, sitt tydliga språk i dessa avseende. Däremot är extremism i meningen att det finns en och endast en sanning och att världen är svartvit, där allt kan delas in i fack, bra eller dåligt, gott eller ont, sant eller falskt, o.s.v. o.s.v. något som förenar extremister oavsett om de är politiska eller religiösa. Ur dessa avseenden är extremism knappast produktiv och ibland destruktiv då den saknar nyanser och vare sig innehåller lyhördhet eller ödmjukhet inför samhällets och verklighetens stora komplexitet. Jag var själv en gång extremist och upphör aldrig att förvånas över min enögdhet och enfaldighet.

    1. Det där med svart och vitt är nog framförallt en grej som finns hos ungdomar. Hos i princip alla ungdomar, oavsett om de är extremister eller inte. I de övre tonåren har tjejerna dock blivit vuxna, men killarna är fortfarande barn och har kvar det rent svart-vita tänkandet. De flesta slutar tänka svart-vitt som vuxna, men en del personer fortsätter tänka på det sättet. Det är för mig uppenbart att just detta handlar om hjärnans utveckling och funktion.

      Extremistiska åsikter som utvecklas under denna ungdomsperiod kan dock hålla i sig, med allvarliga konsekvenser. Personer med vissa personlighetsdrag och under vissa omständigheter kan tillsammans med andra utveckla det hela till fruktansvärda samhällen.

      1. ”Det där med svart och vitt är nog framförallt en grej som finns hos ungdomar. Hos i princip alla ungdomar, oavsett om de är extremister eller inte.”
        Detta handlar, som jag ser det, om naturlig kunskapsutveckling. Som unga får vi till oss mycket påståendekunskap utan att själva genom erfarenhet eller på annat sätt bildat oss någon egentlig egen uppfattning. Med naturlighet blir det hela fyrkantigt men i takt med ökad livserfarenhet och mognad slipas detta över tiden – precis som du säger – ofta bort.
        Den intressanta frågan är varför denna mognadsprocess inte inträffar hos vissa personer. Har det, som du föreslår, i huvudsak patologiska eller finns där även annat? Jag menar att den omgivande miljön är ytterligare en parameter. Att en öppen miljö med en ifrågasättande kultur befrämjar mognadsprocessen jämfört med en stängd miljö är nog en ganska vidöppen dörr att slå in. Vad det handlar om är att kunna/våga pröva alternativa tankar. Jag vill nog påstå att min egen extremism mycket handlade om den stängda miljön. När det sedan, högst påtagligt, visade sig att den stängda miljöns påståenden var något annat än verkligheten rasade min världsbild samman. Här tog min extremism slut även om det självklart var en delvis smärtsam process.

        1. Det fungerar säkert som du säger också. Jag var också svartvit som ung, men jag har ju varit verksamt i politiskt mycket öppna miljöer där ifrågasättande varit grunddraget så det svartvita försvann tidigt. Dessutom fick jag barn tidigt, när jag var 23 hade jag två barn, min sambos två barn..

Kommentarer är stängda.