Samma killar som begick övergrepp mot tjejer var också de som mobbade

Jag är född på en liten ö i Göteborgs norra skärgård. När jag var 8 år gammal rycktes jag upp ur denna trygga miljö då vi flyttade till Stenungsund. I Stenungsund var jag ett invandrarbarn bland alla andra, norrlänningar, bohusläningar, danskar, tyskar, finnar och göteborgare. Alla var nya. Nästan alla. I andra klass, andra terminen, hade vi nio lärare. Klassen var stökig och orolig. Jag pratade märkligt, de flesta pratade göteborgska. Min bohuslänska var avvikande.

Under tredje årskursen blev klassen lugnare, men skolan var orolig. En dag vandrade jag in på mellanstadiets skolgård. Kanske var jag på väg till matsalen, kommer inte riktigt ihåg. Precis när jag kommit in där såg jag en jättegrupp med barn som stod i en stor ring. Några stora killar trakasserade en ensam kille inne i ringen. De knöt en halsduk hårt om hans hals och drog till. Han ramlade omkull, han höll på att kvävas. Jag rusade in genom massan av barn, fram till killen och knöt upp hans halsduk. Vem det var vet jag än idag inte. Han sprang därifrån. Jag jagades därifrån av de större killarna.

Från den dagen fick jag sen aldrig vara ifred. Det var våld och trakasserier om vart annat. Jag kunde inte röra mig fritt i samhället, var tvungen att hela tiden vara vaksam och se upp. De större killarna som alla var killar engagerade i idrott samt i allmänhet från Stenungsunds ursprungsbefolkning var på mig jämt. Jag tog upp problemet med mina föräldrar. Pappa rådde mig att slå tillbaka. Nu gick jag i fjärde klass. Året efter kom det några nya till klassen, några finska bröder, en med danskt namn och en till. Vi blev vänner och tillsammans började vi slå tillbaks mot plågoandarna, idrottskillarna. Vi blev ökända och efter ett tag vågade ingen röra oss i skolan. När vi var ensamma ute i samhället så fortsatte det dock vara problem. Jag kunde inte röra mig på vissa gator och vägar, kunde inte gå igenom vissa områden och kunde inte vistas överallt. Om jag var ensam alltså.

Sen var det dags för högstadiet. Skolan låg i ett område där inte någon ur vårt lilla gäng kunde röra sig ensam utan att riskera att bli utsatta för våld. Jag gick i en annan klass än de flesta av mina vänner och behövde oftast gå ensam till och från skolan. Idrottskillarna och deras allierade var ett konstant hot och ett konstant problem för mig. Jag fick välja skolväg med omsorg, kanske till och med se till att gå till skolan långt i förväg för att undvika dem. I skolan var det lugnt, där hade jag mina vänner. Vi var en grupp, vi kunde försvara oss.

Jag var vi denna tid liten och blyg. Flickor var inte så intressanta för mig förrän jag började gå i nionde klass. Men de flesta av dem var utom räckhåll. De hängde med de rika och med idrottskillarna. En del av de killarna blev senare raggare. Killar som kunde behandla tjejerna precis hur som helt. Sexuella trakasserier och övergrepp var legio. Det förekom varje dag i deras kretsar. Men definitivt inte i våra. Det fanns liksom inga tjejer där. Först senare fanns det. Då förekom kanske ett och annat, men inte några övergrepp och inte några trakasserier som jag kan komma ihåg.

Jag blev intresserad av en av de rika tjejerna som hängde med de rika och idrottskillarna, lyckades på några fester få henne intresserad av mig, hånglade med henne och kysste henne. Det senare gjorde jag bl.a. offentligt på en stor fest vilket jag inte skulle ha gjort. De rika killarna och idrottskillarna misshandlade mig svårt och lämnade mig i snön. Nån räddade mig, jag vet inte vem och hur, men jag vaknade upp i ett kök många timmar senare. Festen var över sen länge.

I samhällets ögon var det dock vårt gäng som var problemet. Vi hängde utanför livsmedelsaffären, drack öl och rökte hasch. En del av oss tjänade pengar på stölder och inbrott (själv sysslade jag inte med just det), andra på haschlangning. En del vara bara med. Några hade motorcyklar, jobbade på Volvo eller fabrikerna i Stenungsund. Idrottskillarna och de rika killarna var däremot välsedda som ordentliga och skötsamma. De hade bilar och studerade, en del av dem var dock raggare som arbetade i likhet med oss. Att de köpte hasch av oss spelade ingen roll, att de begick övergrepp mot unga kvinnor spelade ingen roll, att de var översittare och mobbare brydde sig ingen om.

När jag sen kom in i musiksvängen i Göteborg, arrangerade konserter och teaterföreställningar stötte jag på samma typ av män igen. Bland musiker och klubbägare. Övergrepp mot kvinnor, utnyttjande och trakasserier var en del av dessa mäns vardagsritual. Förakt för de män som inte var likadana var vanligt.

Det är samma typ av män som än idag står för huvuddelen av övergreppen mot kvinnor. Män med makt och position. Med upplevd makt och position.

Jag har inget gemensamt med dem, jag har inget till övers för dem eller för andra män som beter sig på samma sätt. Jag har ingen skuld för deras övergrepp och jag känner inte heller nåt ansvar för deras sätt att vara. Jag är inte en av dem. De har alltid varit översittare, mobbare och obehagliga typer med olika typer av övergrepp på repertoaren. De begick övergrepp mot sådana som mig. De begick övergrepp mot flickor, mot unga kvinnor, mot andra män, mot misstänkt homosexuella, mot invandrare.

Jag har inget ansvar för dem. Jag har ingen skuld till deras agerande och jag tänker inte säga att deras agerande är alla mäns ansvar. Det är i alla fall inte mitt ansvar. Jag har bekämpat dem och deras agerande i hela mitt liv. Jag har fått utstå deras förakt, deras övergrepp och deras hat under en stor del av mitt liv.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

PS. Jag säger inte att jag aldrig gjort fel gentemot tjejer och kvinnor. Det har jag säkert, men jag känner mig inte bekant med de beskrivningar av övergrepp och trakasserier som cirkulerar i media. Det är faktiskt totalt främmande för mig.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Samma killar som begick övergrepp mot tjejer var också de som mobbade”

  1. Ja, det är totalt främmande för mig och alla jag känner. Var då och är idag.

    Att andra trakasserar det kan vi ju läsa i tidningen. Att mobbarna gjorde det kunde jag se. Men det var fortfarande helt främmande för mig. Dvs något som inte ens fanns i mina tankar att en kunde göra. Helt otänkbart. Du verkar missförstå själva uttrycket ”främmande för mig”.

Kommentarer är stängda.