Våld och hårdare tag leder inte till jämställdhet

I kölvattnet på kampanjen #metoo följer de vanliga kraven på mer våld från samhällets sida och hårdare tag. Problemet med detta är ju att det inte löser några av de problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld som kommit fram. Övergreppen och våldet beror tills tor del på ojämna maktförhållanden där män utnyttjar sin övermakt gentemot kvinnor för att ta sig friheter. Det viktiga borde då var att öka jämställdheten mellan könen. Något som hårdare straff och mer våld från samhällets sida inte kan ändra på. Silas Aliki skriver mycket bra om detta i en ledare i ETC:

Trots rättsväsendets oförmåga att lagföra personer som begår sexualbrott måste vi som feminister hålla tungan rätt i mun. Det är rimligt att kräva att den sexualbrottslagstiftning vi har används. Men vi lever i en tid där det är betydligt lättare att kräva straffrättsliga reformer än omfördelning av tillgångar.

Det är särskilt tydligt när det kommer till frågan om hur sexuella övergrepp ska förmås att minska. I en artikel i Expressen med rubriken ”Så vill politikerna förändra lagen – efter #Metoo” framgår att samtliga partiledare är positiva till en skärpning av sexualbrottslagstiftningen. Det innebar bland annat införande av samtyckeslagstiftning, skärpta straff för sexualbrott och fler poliser. Men att utöka samhällets våldsanvändning för att minska våldet i samhället har aldrig varit en fruktbar feministisk strategi.

I stort sett all tillgänglig forskning på området visar att hårdare straff inte leder till minskad brottslighet. Det är inte heller sannolikt att de 10 000 poliser som Socialdemokraterna säger sig vilja anställa skulle sättas att arbeta med just sexualbrott. Införande av en samtyckeslagstiftning kommer inte heller att leda till några större förändringar, eftersom det centrala problemet i sexualbrottsmål – att bevisa att förövaren hade uppsåt att begå just ett sexualbrott – inte förändras genom införande av ett samtyckeskrav.

[…]

Verkligt effektiva reformer för att både minska antalet sexuella övergrepp som äger rum, och antagligen också antalet fällande domar, skulle därför kunna vara: Höj lönerna och förbättra arbetsvillkoren i kvinnodominerade yrken, återupprätta asylrätten eller se åtminstone till att lagstifta så att kvinnor utan papper kan anmäla sexuella övergrepp utan att riskera utvisning, och inrätta en särskild, statlig brottsskadeersättning där offret får ekonomisk ersättning av staten i de fall förövaren inte kan betala skadestånd.

Det sistnämnda menar Silas Aliki vore en rimlig feministisk politik. Det vore också en rimlig socialistisk politik.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

9 svar på “Våld och hårdare tag leder inte till jämställdhet”

  1. Det där är inte hårdare tag. Det handlar om en attitydförändring och en förskjutning av skuldbördan från säljare till köpare, från utnyttjade till utnyttjare. Det handlar öht inte om hårdare straff eller mindre tillåtande attityd. Denna lagförändring är jämförbar med kriminalisering av aga, vilken syftade till att förändra attityder. Något liknande går inte att inför för sexualbrott av andra slag då skuldbördan redan ligger hos förövaren.

    Problemet med att fälla någon för sexualbrott är del det som Silas Aliki tar upp, men också det faktum att ord står mot ord och då måste den som anklagas för ett brott frias. Det är en rimlig ordning.

    Hårdare straff leder enligt de undersökningar som finns aldrig till minskad brottslighet. Det är helt enkelt ingen rimlig väg att gå.

    När det gäller sexualbrott så är Sverige ett av de länder som har minst sådana i världen. (observera att statistik över anmälda brott inte kan används för internationella jämförelser i detta fall). Sverige är också världens mest jämställda land. Prostitutionen i Sverige är nästan försumbar. Det beräknas finnas omkring 500 – 1000 prostituerade i Sverige jämfört med omkring 5 000 i Danmark, ett hälften så stor land befolkningsmässigt.

    1. ”Det är inte hårdare tag. Det handlar om en attitydförändring …”

      Leker du inte med orden nu? Om vi har en tillåten företeelse, som görs till otillåten och renderar i en straffpåföljd nog är väl det ”hårdare tag”? Detta utesluter på inget sätt att det samtidigt signalerar samhällets attityd till företeelsen.

      Jämför med rattfylleri/rattonykterhet. Fram till 1990 kunde var och en köra bil med upp till 0.5 promille alkohol, en nivå under vilken en inte alls oansenlig mängd kunde förtäras. Härefter sattes gränsen för rattfylleri till 0.2 promille. Även detta var hårdare tag samtidigt som det signalerade en attitydförändring. Många resonerar nog här i skenet av nuvarande lagstiftning, precis som jag, att det inte är värt att chansa att köra efter det där glaset starköl eller glaset vin. Risken står inte i proportion till påföljd i form av indraget körkort och böter.

      Jag köper att ”hårdare tag” har begränsad effekt för såväl mer beräknande brottslingar, som tror sig kunna begå ”det perfekta brottet”, som utslagna på samhällets botten vilka begår brott på grund av missbruk eller för att helt enkelt klara ”livhanken”.

      Däremot är jag ganska övertygad om att straffsats och sociala konsekvenser har en avhållande effekt både när det gäller t.ex. sexköp och rattfylleri. Även för en del sexuella ofredandebrott ser jag inte att en effekt kan uteslutas. I dessa fall är det frågan om ett helt annat slag av ”brottslingar” då det handlar om ganska vanliga medborgare.

      Vid grövre brott, som våldtäkt, verkar knappast straffsatsen avhållande, det är jag med på. Däremot kan jag ha sympati för åsikten att straffet för våldtäkt (likväl som andra mycket grova brott) bör vara mycket kännbart. Här är det åter frågan om att signalera samhällets attityd till fullständigt oacceptabla och kränkande handlingar vilket samtidigt blir ett sätt att visa på samhällets erkännande av brottsoffrets lidande.

      1. Jag leker inte me orden. Hårdare tag är det samma som hårdare straff. Sexköpslagen innebar inte hårdare straff. Ett brott ersattes med ett annat brott.

        De som begår sexuella våldsbrott och sexuella trakasserier är inte vanligt folk. Det handlar om maximalt 1 % av alla män som någon gång begått sexualbrott, mer troligt handlar det bara om 0,1 – 02 %. Avskräckningseffekten är obefintlig på de männen och vi andra behöver inte hårdare straff för att inte begå den typen av brott. Det är redan ansett som moraliskt förkastlig och oacceptabelt.

        http://blog.zaramis.se/2017/10/21/vem-begar-sexualbrott/

        Redan innan sexköpslagen var prostitution mycket ovanligt i Sverige. En mycket liten del av alla män i Sverige har gått till någon prostituerad. Avskräckningseffekten i lagen är därför obefintlig.

        Straffsatsen har ingen effekt för vanlig folk heller De flesta brott som begås av vanligt folk sker i hastigt mod, utan eftertanke. Dessutom ofta under påverkan av alkohol. Straffsatser spelar då ingen som helst roll.

        1. ”De som begår sexuella våldsbrott och sexuella trakasserier är inte vanligt folk. ”

          När det gäller sexuella våldsbrott köper jag helt ditt resonemang men sexuella trakasserier är något mycket mer subtilt vilket väl #metoo vittnesmålen är ett ganska bra exempel på. Det handlar till en del om subkulturer, som uppenbart har en tendens att uppstå i vissa miljöer.

          Att ”vanligt folk” inte alls skulle förekomma i dessa miljöer har jag svårt att tro. Själv har jag sett nära exempel från tiden jag var aktiv som ledare inom idrottsvärlden, visst det kanske var en inte så allvarligt menad ”grabbighet”, men likväl urartade det ibland till något som vi idag klockrent skulle beteckna som sexuella trakasserier. Genom grupptryck tillsammans med en allt mer utvecklad jargong gav det ena det andra. En del av detta var underförstått, men underförstått på ett sådant sätt att det knappast kunde missförstås. En speciell händelse gjorde att jag helt tappade lusten att fortsätta som idrottsledare.

          För mig är sexuella trakasserier något som måste tas på största allvar och något som inte får relativiseras eller marginaliseras.

          1. Jag har läst i stort sett alla vittnesmål. De flesta verkar handla om saker som är brott och inte om nåt annat.

            Som jag skrivit åtskilliga gånger är den här typen av oacceptabelt beteende vanligare i idrottssvängen, bland musiker och liknande personer. På de industriarbetsplatser där jag arbetat har det varit mycket ovanligt och i flera fall helt frånvarande. I de grupper av politiska aktiva där jag främst verkat har det också i stort sett lyst helt med sin frånvaro liksom hos min släkt och familj. Det handlar om en liten minoritet av män som begår sexbrott och som ägnar sig åt sexuella trakasserier.

            http://blog.zaramis.se/2017/11/11/samma-killar-som-begick-overgrepp-mot-tjejer-var-ocksa-de-som-mobbade/

            Oavsett det så är förebyggande åtgärder av det slag som Aliki föreslår det mest effektiva. Det tar bort männens överläge i många sammanhang. Minskar mäns makt och överläge.

          2. ”Som jag skrivit åtskilliga gånger är den här typenav oacceptabelt beteende vanligare i idrottssvängen, bland musiker …”

            Så kan det vara men som jag ser det finns det fortfarande ”vanligt folk” i dessa grupper. Jag tror mer det handlar om subkulturer. På 90-talet förde mig mitt arbete, inom företagshälsovård, runt på ett stort antal byggarbetsplatser. Hur det är nu vet jag inte men på den tiden utgjorde ”byggsvängen” ett annat exempel på en minst sagt uppseendeväckande sexistisk kvinnosyn. En subkultur …

          3. Jag har inte upplevt ”byggsvängen” på det sättet. Men jag har hört det förut. Dvs det handlar sannolikt mer om individer och enskilda arbetsplatser än om nåt generellt. Metallindustrin som jag arbetat i har alltid setts på det sättet som du säger, men så har det inte varit där jag jobbat. På Saab i Gbg på 1980-talet hade vi en man som bytte kön till kvinna och arbetad ekvar hela tiden. Vi hade öppet homosexuella arbetskamrater. Ingen brydde sig.

          4. ”Dvs det handlar sannolikt mer om individer och enskilda arbetsplatser än om nåt generellt. ”

            Jag kan bara relatera till det jag själv såg. Ja såg mer än individer, det var subkulturer, som i och för sig mycket väl kan ha initierats av individer. Den sexistiska jargongen, och de trakasserier som medvetet eller omedvetet följde, var otvivelaktigt till en del ett gruppfenomen.

            ”På Saab i Gbg på 1980-talet hade vi en man som bytte kön till kvinna och arbetad ekvar hela tiden. Vi hade öppet homosexuella arbetskamrater. Ingen brydde sig.”

            Homofobi och sexuella trakasserier mot kvinnor, av de slag som nu uppmärksammas är två olika områden med olika grund. Homofobi och transsexualitet handlar om svårighet att förstå och acceptera en förändring av den djupt rotade hetrosexualitetsnormen. Kvinnotrakasserierna handlar om synen på ”sexobjektet” kvinnan och kvinnan som mannens ”ägodel” och ”njutningsmedel” också detta relaterat normer men för den skull ingen HBTQ-fråga. Tror det är viktigt att skilja på problemen.

          5. Javisst, individer och grupper skapar subkulturer, men vad jag menar är att det beror på vilka som finns på en arbetsplats. Mina erfarenheter är helt motsatta dina och några vetenskapliga studier finns inte så vi får nöja oss så. Det ser olika ut beroende på vilka som finns på en arbetsplats.

Kommentarer är stängda.