Märkligt tyst kring klimatfrågan

Det har inte genererat några större rubriker, men det var tämligen historiskt när USA-administrationen valde att lobba för kolkraft i måndags, på FN:s klimatkonferens i Bonn.

Den plötsliga ändringen av rubrik en vecka före evenemanget, från det intetsägande ”Action on Spurring Innovation and Deploying Advanced Technologies” till det lite spetsigare “The Role of Cleaner and More Efficient Fossil Fuels and Nuclear Power in Climate Mitigation” var i sig rätt uppseendeväckande och innehållet var därefter; ett försök att lyfta fram kolets och kärnkraftens betydelse för att minska världsfattigdomen och generera US-amerikanska jobb. Lite protester blev det och media fick några ”outrage”-artiklar att kabla ut, men annars har inte klimatmötet fått mer än en marginell medial täckning.

Det kan tyckas motsägelsefullt att klimatfrågan kommit så långt ifrån vardagsrapporteringen ju mer överhängande hoten blir, men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt. Det finns trots allt en gräns för hur upprörda människor orkar bli över sakernas tillstånd – så länge det inte finns någon förändring i sikte.

Nyckeln till att möta klimathotet ligger ju i kopplingen mellan grön och social politik. Hur vi talar om problemen styr hur vi kan komma fram till deras lösningar. När vi exempelvis talar om hotet från överbefolkning kan vi inte utan vidare ställa detta i relation till begränsningarna i odlingsbar landyta utan framförallt i hur odlingsmarken används idag.

Om grödor bränns och slängs för att bevara marknadsvärdet samtidigt som det rådet svält borde vi ju knappast tala om matbrist, utan om bristande resursfördelning. Men marknadsmekanismernas välde över världens matproduktion är emellertid inte möjlig att diskutera brett idag, så vad vi har att spela med i det offentliga samtalet är alarmism, moralism och floskler. En bra jordmån för apati och cynism, men inte för handling.

Detta är ingen slump. Stora intressen vill måla in oss i en föreställningsvärld där utrymmet att handla är minimalt. Man kan nog utan att sticka ut hakan kalla det för dagens politiska konsensus, delat av alla politiska partier från Socialdemokraterna och högerut och understött på alla vis av ett kapital som vill maximera sitt rörelseutrymme; all politisk förändring och alla politiska lösningar måste ske på marknadens och tillväxtens (läs storkapitalets) villkor.

Det kan tyckas hopplöst, men då kan vi jämföra med det politiska läget i USA där det lilla Democratic Socialists of America i mellanårsvalen för en vecka sedan lyckades röna helt oväntade framgångar. 13 av de 25 kandidater som organisationen stött och kampanjat för blev valda trots massivt skräckkampanjande från motståndare över hela det amerikanska etablissemangsspektrat.

Trump som tycks immun mot alla skandaler och motkampanjer – hur mycket pengar hans motståndare än pumpar in i dem – har svårare att värja sig mot enkel progressiv gräsrotspolitik. För en krisande demokratisk partielit och för alla vänner av status quo världen över är det förstås mycket oroande nyheter, men till oss ger det hopp. Förändring är inom räckhåll.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Märkligt tyst kring klimatfrågan”

  1. Det som har varit ”problemet” i klimatfrågan i dess snart 40-åriga historia är att de som varnar för den överdrivit dess hastighet. Så fort det varit en värmebölja där eller en torrperiod där, så har det hetat från många håll att dessa beror på den globala uppvärmningen som nu tränger sig på oss. Alltså, det ropas på vargen för mycket.

    Ett annat problem är att modellerna enstämmigt visar på en ökande frekvens av oväder och stormar. Värme innebär ju mer energi, det vet ”alla”. Dock, visar tillförlitlig statistik ingen nämnvärd ökning de senaste 100 åren. Man byter då fot och påminner om vad alla meteorologer får lära sig i grundutbildningen, nämligen att det är värmekontraster, snarare än värmet självt, som ger upphov till stormar. Och eftersom nu polerna värms upp mer än lägre latituder så är det helt i sin ordning att med en minskad nord-syd kontrast så ska stormarna inte öka.

    Detta ”virr-varr” är en helt normal och sund debatt bland vetenskapsmän, men eftersom den sker inför öppna ridåer så kan man ju förstå om allmänheten blir lite förvirrad.

Kommentarer är stängda.