Kraftigt ökade ekonomiska klyftor i Göteborg

Enligt Jämlikhetsrapporten 2017 har de ekonomiska klyftorna ökat mycket kraftigt i Göteborg sen 1980-talet. Före 1990 skilde det 40 procent i disponibel inkomst mellan Hovås och Hammarkullen. År 2006 hade Hovåsborna 262 procent mer än de som bor i Hammarkullen. Skillnaden i medelinkomst har ökat sedan förra rapporten och än mer kraftigt om vi går tillbaka ända till 1990-talet.

I det område som har stadens lägsta årsinkomst ligger den på 141 909 kronor. I området med den högsta ligger årsinkomsten på 412 256 kronor per år, vilket ger en skillnad på 270 347 kronor. Detta är ett mått på inkomstspridningen efter samhällets omfördelande åtgärder – och därmed skillnaden mellan vad göteborgarna med lägst respektive högst inkomst har att leva på under ett år.

I Göteborg lever strax över hälften av barnhushållen i risk för fattigdom i de mer resurssvaga områdena. I de resursstarka områdena har nästan samtliga barnhushåll en god eller hög ekonomisk standard. Risken för fattigdom är liten.

Ett absolut mått på ekonomisk utsatthet är långvarigt ekonomiskt bistånd. De stadsdelar som betraktas som mer resursstarka har, som förväntat, lägre andel som erhåller bidrag. Motsatsen ser vi i de mer resurssvaga stadsdelarna. Angered har högst andel hushåll som erhåller långvarigt försörjningsstöd i Göteborg. Sett till det faktiska antalet hushåll som erhåller långvarigt försörjningsstöd märks dock en generell minskning i Göteborg. Det är särskilt tydligt i Angered.

I Bergsjön, som är ett av stadens mest resurssvaga mellanområden, är långtidsarbetslösheten nästan 10 procent. I Södra Skärgården, som är ett av stadens mest resursstarka mellanområden, är däremot inte ens en halv procent av befolkningen är långtidsarbetslös.

Gruppen utlandsfödda är generellt överrepresenterad bland de arbetslösa. Men så har det inte alltid varit. Fram till mitten av 1970-talet var inrikes födda och utrikes födda lika etablerade på den svenska arbetsmarknaden.

I mellanområdet Södra Västkusten är andelen som förvärvsarbetar 89 procent. Det är ett av stadens mest resursstarka mellanområden. Lägst andel förvärvsarbetande, 52 procent, finns i Bergsjön som är ett av stadens mest resurssvaga mellanområde. Högst andel förvärvsarbetande har vi dock i ett annat resursstarkt område nämligen i Torslanda med 92 procent. Det är en skillnad på 40 procentenheter mellan stadens högsta och lägsta andel vuxna som förvärvsarbetar.

Sedan förra rapporten har skillnaderna både i andelen arbetande och arbetslösa minskat något mellan olika områden i Göteborg. Arbetslösheten har minskat i hela Göteborg. År 2011 förvärvsarbetade 45 procent av de vuxna i södra Bergsjön. År 2015 hade andelen ökat till 52 procent.

Det är inte bara de som saknar arbete som har fått det mer svårt ekonomiskt. I Göteborg är 16 procent av samtliga förvärvsarbetande vuxna (20–64 år) relativt fattiga. Det vill säga att trots ett eller flera jobb har de en inkomst som ligger 60 procent under den disponibla medianinkomsten. Detta beskrivs ofta som arbetande fattiga. Av de göteborgare som är födda i Sverige och har barn som bor hemma är 7,6 procent arbetande fattiga. Motsvarande uppgift för de som är födda utomlands är 34 procent.

Vi ser också att bland de göteborgare som räknas som arbetare, och som är födda i Sverige och har barn som bor hemma, är 7,7 procent arbetande fattiga. Motsvarande siffra för de som är tjänstepersoner är 2,4 procent. Bland de som är födda utomlands och har barn som bor hemma är 20 procent arbetande fattiga bland arbetarna och 7 procent bland tjänstepersonerna. Skillnaderna mellan utrikes födda och inrikes födda föräldrar beror till stor del på strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Skillnaderna mellan utrikes födda och inrikes födda föräldrar beror till stor del på strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.”

    Den stora strukturella skillnaden är att samhället – det som borde vara det gemensammas bästa – i praktiken saknar verklig vilja att aktivt riva de barriärer, som idag mycket påtagligt förhindrar många utrikes födda att ens komma i närheten av arbetsmarknaden. Det handlar då inte om ett låglönejobb här eller en svenska kurs till där utan om insikten om vårt gemensamma, d.v.s. samhällets, solidariska ansvar. Endast med denna insikt, som idag verkar vara oändligt avlägsen, skulle något reellt kunna göras. Istället för att ses som en tillgång stigmatiserar hela det politiska systemet från socialdemokrater till sverigedemokrater utlandsfödda i allmänhet och nyanlända i synnerhet såsom roten till alla upptänkliga samhällsproblem.