Arbeta allt längre, för vad?

När det moderna pensionssystemet byggdes upp var det inte tänkt att människor skulle leva så många år efter 65. Farliga arbetsmiljöer, fattigdom och sämre sjukvård satte ofta en tidig punkt för ett hårt och strävsamt liv, åtminstone om du tillhörde den kroppsarbetande majoriteten av befolkningen. För dem som ser Sverige som ett stort företag är det mycket olyckligt att ålderns höst med tiden har kommit att bli så lång, men det har varit en känslig fråga att tala klarspråk om. Så sent som 2012, då Fredrik Reinfeldt pratade höjd pensionsålder, ansågs förslaget ”provocerande” av den dåvarande socialdemokratiska oppositionen. När oppositionen nu sitter i regeringsställning är det plötsligt annat ljud i skällan.

Nu är förvisso pensionsöverenskommelsen blocköverskridande, men den berättar ändå mest om just vilken lång väg socialdemokraterna har vandrat. Detta är nämligen en överenskommelse marinerad i klass. För tjänstemän, vars arbetsbelastning på intet sätt skall underskattas men som ändå oftast har en fungerande kropp när pensionen närmar sig, är det måhända realistiskt att tvingas arbeta några år till, men för någon som kroppsarbetat hela sitt vuxna liv är även den nuvarande pensionsåldern inte sällan en fullständig omöjlighet att arbeta fram till. Det säger något om hur väl det socialdemokratiska ”arbetarepartiet” vårdar sina band till den svenska arbetarklassen när de kan driva igenom ett sånt här förslag utan att ens flacka med blicken.

Det säger också något om det skick demokratin befinner sig. Håkan Juholt möttes med hånskratt när han i höstas varnade för hur teknokratstyre alltmer ersätter demokratin. Nu bevisar hans hånflabbande partikamrater hur rätt ute han var. Så länge maktpartierna är överens i en fråga finns det inte mycket människor kan göra, om de inte vill straffa partierna med att gå till V eller SD, eller – och detta är ju tyvärr den vanligaste följden – genom att helt skita i att rösta.

En del vill att vårt samtid skall kallas postpolitiskt och visst är det så de ansvariga politikerna vill få alla impopulära beslut att framstå, som en nödvändig anpassning till rådande omständigheter. Folk blir äldre, alltså måste de arbeta längre. Det låter ju som ett enkelt konstaterande, men vi får inte låta oss luras. Vi måste känna igen högerpolitik när vi ser den. Det är inte postpolitik vi ser när teknokratregeringar sätts in för att implementera nyliberala avregleringar över människors huvuden och det är inte opolitiska frågor när konsensus går på tvärs över blockgränserna, det är bara politiken som lämnat walk over för kapitalets intressen. Vår tid är inte postpolitisk, däremot allt mer postdemokratisk.

Hela idén om nödvändigheten av höjd pensionsålder bygger på felaktigheter. Det är nämligen inte antalet människor i arbete som avgör hur mycket välfärd som kan bekostas utan vad de människorna tjänar och betalar i skatt. Men vad människor tjänar och vad vi har för skatter i ett samhälle är som bekant en politisk fråga och konkret politik tycks vara det sista den socialdemokratiska ledningen vill prata. Hellre då få till en överenskommelse med borgarna och låtsas som om den skulle vara politiskt neutral.

Pensionssystemet skulle göra minikapitalister av oss allihop och lära oss spela finansroulette på fondmarknaden. Det försöket misslyckades som bekant och diverse lurendrejare har berikat sig på gamla människors pensionsbesparingar – och nu skall vi tvingas arbeta ännu fler år för att bekosta eländet. Riv ner och gör om. Ett rejält och solidariskt pensionssystem är ett fundament för ett fungerande välfärdssamhälle. Det nuvarande är ett hån.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements