i en artikel i ETC intervjuas kriminologen Jerzy Sarnecki om vad våldet i fattiga områden beror på. Han är mycket tydligt med orsaken:
Han menar att den bakomliggande faktorn är att människor som står utanför samhällets institutioner får en frustration över att vara avstängda från det etablerade samhällets möjligheter.
– Vi saknar inte förklaringsmodeller till att människor i utanförskap begår brott. Och inte heller till att de brotten blir mycket våldsamma, för det är den enda sortens kapital de här unga männen har. De har ingen utbildning, ingen tillgång till media, få av dem blir några Zlatans eller rapartister, men däremot så kan de slåss. Eller använda skjutvapen.
I GP:s kulturdel skriver Mattias Hagberg om samma sak med utgångspunkt från boken Why Some Politicians are More Dangerous than Others av James Gilligan. Gilligan är professor i psykiatri på New York University och tidigare chef för Harvards institut för psykiatri och rättsvetenskap. James Gilligan är också väldigt tydlig:
Det finns ett närmast direkt samband mellan antalet våldsbrott och det politiska tonläget.
Redan själva inställningen till människor verkar ha betydelse. Den politiker som talar om att inkludera alla sänker våldsbrottsligheten, långt innan några konkreta politiska förslag hunnit förändra människors vardag.
[…]
Med beprövade metoder från socialmedicin och epidemiologi började de undersöka våldets utbredning. De gick tillväga på samma sätt som om de skulle undersöka diabetes eller hjärtsjukdomar. De frågade sig vilka riskfaktorer som fanns, och vilka friskfaktorer. Eller, annorlunda uttryckt, när ökar och när minskar risken för att en människa ska ta till våld.
Resultaten var tydliga, men inte särskilt överraskande. Läkarna såg klara samband mellan våldsbrott, å ena sidan, och fattigdom, utanförskap och brist på framtidstro, å den andra sidan. De såg också att våld i sig verkade vara en riskfaktor. Den som blivit utsatt hade en större benägenhet att själv ta till våld.
Enligt Gilligan är våld ett desperat sätt för människor att återupprätta sig själv och bli av med sina skamkänslor. Det gav en kort känsla av att vara någon, av att ha betydelse. De skämdes för sin fattigdom, för sina liv. Till stor del på grund av hur samhället i övrigt såg på dem, hur ansvariga politiker och tjänstemän pratade om dem. Snacket om ”våldsamma utanförskapsområden” orsakar i sig våld. Skambeläggande och rop om hårda tag öka i själva verket våldet. Det motverkar sitt syfte.
Lösningen är enligt Mattias Hagberg att inkludera istället för att bekämpa:
Vill vi något annat måste vi prata om att inkludera istället för att bekämpa. Även de mest våldsamma människor tillhör samhället. Vi kan inte bli av med dem. Vi kan bara försöka att förändra dem.
Jerzy Sarnecki är inne på samma linje:
Jerzy Sarnecki konstaterar att de allra flesta som bor i de våldsdrabbade områdena är vanliga hederliga människor som lever sina vanliga liv.
– De kan inte behandlas på annat sätt än som offer. Det är deras ungar som dör. Det är deras bilar som brinner, deras lägenheter som förlorar i värde, det är de som inte vågar gå till Ica för att köpa mjölk. Lösningen ligger därför i att samhället får de här människorna på vår sida.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Rättvisa, Välfärd, ETC, Jerzy Sarnecki, Mattias Hagberg, GP, James Gilligan, Fattigdom, Skam, Respekt, Våld, Brott, Klass, Arbetarklass, Samhälle, Politik
