Hatbrottsligheten varken ökar eller minskar

Del 7 av 13 i serien Brottsutvecklingen sen 2005

I mitten av 1980­-talet sågs en markant ökning av antalet brott med främlings­ fientliga och rasistiska inslag i Sverige. Detta ledde till att lagstiftning om hatbrott infördes på 1990-talet och att statistik började föras. Den 2013 finns ingen ökning när det gäller antalet hatbrott i samhället men mellan 2008 och 2012 fanns en liten ökning.

Hatbrottsstatistiken är enligt Brå viktig då den synliggör en annars svårfångad brottslighet som måste betraktas som ett angrepp mot människors lika värde. Den ger även en bild av strukturen på hatbrottslig­heten, så som den fångas i polisanmälningar.

Det är svårt att mäta eller få en heltäckande uppfattning om all brottslighet i samhället. Hatbrott är extra svåra att fånga eftersom det inte finns ett specifikt eller definierat brott i brottsbalken som heter hatbrott. Hatbrott har ingen egen brottskod och de definieras av gärningspersonens motiv, det vill säga attityder och åsikter, i stället för objektiva kriterier. Vidare drabbar hatbrott människor som oftast befinner sig i en utsatt situation eller i minoritet i samhället och som därför kan ha svårt att känna till sina rättigheter eller drar sig för att ha myndighetskontakt för att anmäla brott. Enligt svensk lag får heller inga register föras över människors etnicitet, religiösa tillhörighet eller sexuella läggning, varför det är svårt att uppskatta storleken på de grupper av människor som omfattas av hatbrottsmo­tiven eller att genomföra mer omfattande riktade undersökningar.

Hatbrottsrapporten från Brå synliggör därför en brottslighet som, trots att den innebär en allvarlig brist på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, i annat fall riskerar att förbli ouppmärksammad. Fyra källor finns för analysen av hatbrott, Nationella trygghetsundersökningen (NTU), Politikernas trygghetsundersökning (PTU), Skolundersökningen om brott (SUB) och anmälningsstatistiken hos polisen.

Enligt NTU 2016 utsattes uppskatt­ningsvis 145 000 personer (1,9 procent av befolkningen) (16–79 år) för 255 000 främlingsfientliga hatbrott år 2015. Uppskattningsvis 47 000 perso­ ner (0,6 procent av befolkningen) utsattes för 81 000 antireligiösa hatbrott, och uppskattningsvis 23 000 personer (0,3 procent av befolkningen) utsattes för 45 000 homofobiska hatbrott.

Av de främlingsfientliga hatbrotten är en högre andel av de utsatta män (56 procent män jämfört med 44 procent kvinnor). Könsfördelningen för utsatt­ het vid homofobiska hatbrott var jämn (50 procent av de utsatta var män och 50 procent var kvinnor). Även för antireligiösa hatbrott var könsfördelningen relativt jämn (53 procent män och 47 procent kvinnor).

Av de främlingsfientliga hatbrotten uppgavs 17 procent ha polisanmälts. Av de homofobiska och antireligiösa hatbrotten var motsvarande andel 11 respektive 26 procent.

För de homofobiska och antireligiösa motiven baseras siffrorna på mycket få respondenter, varför stora skillnader i andelar från ett år till ett annat inte är ovanliga. Statistiken bör därför tolkas med försiktighet.

Utsattheten för hatbrott har enligt NTU ökat något från 2008, men nivån har varit stabil sen 2013 utan någon större ökning. Utsattheten för homofobiska hatbrott har inte ökat.

Enligt SUB 2015 uppgav 5,8 procent av de tillfrågade eleverna i årskurs nio att de blivit utsatta för främlingsfientliga hatbrott, 2,8 procent att de blivit utsatta för antireligiösa hatbrott och 1,4 procent att de blivit utsatta för hatbrott på grund av sexuell läggning.

Det var vanligt att hatbrottsmotiven i undersökningen överlappade varandra. I undersökningen uppgav 1,8 procent att de blivit utsatta för både främlings­ fientliga och antireligiösa hatbrott. Det innebär att 64 procent av de som blivit utsatta för ett antireligiöst hatbrott har blivit utsatta för båda motiven. Andelen elever som uppgav att de blivit utsatta för både främlingsfientliga hatbrott och hatbrott på grund av sexuell läggning var 0,5 procent. Det innebär att en dryg tredjedel (36 procent) av de som utsattes på grund av sexuell läggning även utsattes för främlingsfientliga hatbrott. De som uppgav att de utsattes för främlingsfientliga och antireligiösa hatbrott samt hatbrott på grund av sexuell läggning var 0,2 procent.

Även upprepad utsatthet för hatbrott var vanligt bland eleverna i årskurs nio. Av de 5,8 procent som uppgav att de blivit utsatta för främlingsfientliga hatbrott uppgav drygt hälften (53 procent) att de blivit utsatta två eller flera gånger. Motsvarande andel upprepat utsatta var 46 procent för antireligiösa och 64 procent för brott som rör sexuell läggning.

Resultaten visade också att fler flickor än pojkar uppgett att de blivit utsatta för antireligiösa hatbrott och hatbrott på grund av sexuell läggning, medan fler pojkar uppgav att de blivit utsatta för främlingsfientliga hatbrott.

År 2016 uppskattades 6 415 anmälningar innehålla ett hatbrottsmotiv. Det är 8 procent färre än 2015 men fortfarande på en högre nivå än 2013 och tidigare. Samtliga kategorier med undantag för det transfobiska motivet upp­ visade en lägre nivå 2016 jämfört med 2015. i praktiken innebär det att hatbrottsligheten inte ökar eftersom befolkningen också ökar.

Av de främlingsfientliga hatbrott som skedde 2015 uppgavs 17 procent vara polisanmälda vilket är en minskning med 5 procentenheter jäm­ fört med 2014. Det är den lägsta andelen sedan mätningarna startade 2006. Sett till de olika brottstyperna var misshandel den brottstyp som uppgavs vara anmäld i störst utsträckning (28 procent), medan hot uppgavs vara anmält i minst utsträckning (10 procent).

Vidare uppgavs 11 procent av de homofobiska hatbrotten vara polisanmälda, vilket är den lägsta nivån sedan mätningarna startade. Det är viktigt att beakta att antalet personer som svarat på frågor om utsatthet för homofobiska brott i NTU är mycket lågt, varför stora procentuella skillnader mellan specifika år inte är ovanliga. Anmälningsbenägenheten har varierat mellan 17 och 55 procent mellan 2006 och 2015, varför förändringarna bör tolkas med stor försiktighet. Den huvudsakliga tolkningen av resultaten bör dock vara att en  majoritet av hatbrotten inte anmäls till polisen, ett resultat som bekräftas i tidigare studier på området.

Av resultaten i NTU 2016 framgår också att 26 procent av de antireligiösa hatbrotten år 2015 hade polisanmälts. Liksom vid utsatthet för homofobiska hatbrott bygger resultaten på mycket få observationer, och statistiken bör därmed tolkas med försiktighet.

Polisanmälningar med andra antiromska hatbrott och polisanmälningar med antisemitiska hatbrott minskade med 34 procent vardera jämfört med föregå­ende år, och därefter följer det kristofobiska och islamofobiska motivet, som minskade med 26 respektive 21 procent.

Sen 2012 har alla hatbrottstyper minskat när det gäller antalet anmälningar förutom hatbrott med främlingsfientliga/rasistiska, islamofobiska, kristofobiska och andra antireligiösa motiv. De brott som ökat handlar främst om brott som begås av högerextremister. De mycket omdiskuterade antisemitiska brotten har minskat sen förra året och de har också minskat i jämförelse med 2012.

Anmälningsbenägenheten totalt sett i befolkningen var 23 procent för de
fyra brottstyperna år 2015. I årets mätning var anmälningsbenägenheten vid antireligiösa hatbrott i nivå med befolkningen totalt, oavsett motiv, medan den var lägre vid främlingsfientliga och homofobiska hatbrott. Med tanke på att bortfallet är större bland dem som i större utsträckning kan antas vara utsatta för hatbrott, och att anmälningsbenägenheten bland dem i bortfallet rimligen är lägre än bland dem som deltar i undersökningen, finns det anledning att anta att skillnaderna i själva verket är ännu större.

I polisanmälningarna kan det utläsas att hatbrott sker på flera olika platser där människor vistas i sin vardag. Den vanligaste brottsplatsen i anmälning­ arna för 2016 var en allmän plats utomhus, såsom gator, torg eller parker (22 procent). I 12 procent av anmälningarna var brottsplatsen i eller i nära anslut­ning till den utsattas hem. Internet, arbetsplats och kategorin övriga platser som bland annat inkluderar tvättstugor, campingplatser, garage och andra personers hem utgjorde brottsplatsen i 9 procent av anmälningarna.

Fördelningen av platser ser ungefär likadan ut jämfört med år 2015, bortsett från att andelen brott på asylboenden har ökat med 3 procentenheter mellan 2015 och 2016. Det innebär att andelen polisanmälningar med hatbrottsmo­tiv där brottet har begåtts på ett asylboende har ökat från 1 procent år 2014 då kategorin infördes till att utgöra 6 procent två år senare. O?kningen gäller främst de främlingsfientliga/rasistiska och kristofobiska motiven samt kategorin andra antireligiösa.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Den minskande stöldbrottslighetenNarkotikabrottsligheten ökar inte >>
Advertisements