Lagrådet är en statlig institution som har till uppgift att granska föreslagna lagar inom vissa områden. I år ha de bland annat lämnat ett remissvar på regeringens förslag om samtyckeslagstiftning vid sex. Regeringens förslag sågas vid fotknölarna.
Lagrådet skriver bland annat att frivillighet inte går att avgöra förrän i efterhand och att det blir upp till enskilda domare att tolka om parterna i ett sexualbrottsmål haft överenskommet och frivilligt sex eller inte:
Samtidigt sägs i remissen att bedömningen av om deltagandet är frivilligt ska göras utifrån personens agerande. Tanken är att den som deltar frivilligt måste ge uttryck för sin vilja att delta på något sätt; avsaknaden av sådana uttryck ska normalt medföra att deltagandet inte är frivilligt. I undantagsfall ska ändå ett tyst samtycke till sexuell samvaro räcka för att deltagandet ska anses fritt, men enligt remissen ”måste ett påstående om tyst samtycke vinna stöd av andra omständigheter”.
Som också anförs i remissen ska alltså bedömningen av om ett deltagande inte är frivilligt, och därmed ansvarsfrågan, grundas på situationen i dess helhet.
Vid bedömningen av den grundläggande förutsättningen för straffrättsligt ansvar för våldtäkt och de andra sexuella övergreppen blir domstolarna därmed hänvisade till att i efterhand värdera parternas handlande, deras relation och situationen i övrigt.
Av väsentlig betydelse blir vad som framkommer om omständigheterna bakom en viss handling och ett visst deltagande. Gränsen mellan ett fritt och ett icke-fritt deltagande blir på så sätt huvudsakligen bestämd av omständigheterna i den enskilda situationen och därmed oklar. Bedömningen kommer att vara avhängig ett ställningstagande från den enskilde domaren av normativt slag, nämligen avseende vilket deltagande till vilka sexuella handlingar som i det aktuella fallet inte bör godkännas som fritt. Frågan huruvida det föreligger ett enligt lagstiftningen ”fritt” deltagande kan inte med tillräcklig säkerhet besvaras förrän i efterhand, när omständigheterna är utredda och bedömda.
Dessutom påpekar de att om en lag skrivs på det sätt som det är tänkt kommer varenda rättegång att fokusera på offrets beteende och klädsel. Detta då det blir tvunget för en åtalad att bevisa sin oskuld. Baar det är orimligt i sig. En åtalad ska betraktas som oskyldigt tills den är fälld. De menar också att flertalet av de fall som är tänkta att omfattas av lagen redan innefattas i nuvarande lagstiftning och att den därför inte behövs:
Till detta kommer de andra invändningar som i tidigare lagstiftningssammanhang har riktats mot en reglering av detta slag och som fortfarande gör sig gällande, liksom – vilket påtalats av flera domstolar vid remissbehandlingen – det bristande rättsliga behovet. Det ska anmärkas att såväl passivitetsfall som överrumplingsfall kan omfattas av den nuvarande utformningen av våldtäktsbrottet. Detsamma gäller för mer kvalificerade fall av vilseledande.
Kort sagt. Den föreslagna samtyckeslagstiftningen är sämre för de som utsätts för sexuella övergrepp än dagens lagstiftning, den strider mot grundläggande rättsprinciper, den blir godtycklig och den behövs inte.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lagrådet, Samtyckeslagstiftning, Sexualbrott, Lagstiftning, Brott, Våld, Regeringen, Samhälle, Politik
