Tankesmedjan Katalys har gett ut sin första publikation i serien Klass i Sverige. Den heter Klass, identitet och politisk mobilisering, Klassmedvetande i det 21:a århundradet. Författare till rapporten är Niels Stöber, Daniel Suhonen och Göran Therborn.
Det är en förvånansvärt blek produktion. En stor majoritet i Sverige, 81 %, anser att Sverige är ett klassamhälle. Borgerliga väljare gör det i mindre utsträckning än socialdemokratiska väljare.
Bland de som sympatiserar med de rödgröna tycker 93 procent att Sverige är ett klassamhälle. 94 % av S-sympatisörerna och 93 % av Vänsterpartiets sympatisörer ser Sverige som ett klassamhälle. Bara 76 procent av Alliansens och 74% av Sverigedemokraternas sympatisörer tycker detsamma. Inget av detta är nytt eller förvånande.
Färre människor anser att de är arbetarklass än de som objektivt tillhör arbetarklassen. 31% av befolkningen anser att de är arbetarklass. Inget av detta är oväntat. Sen 1950-talet har andelen som anser att de är arbetarklass stadigt minskat.
Katalys har dock i sin rapport en märklig definition av objektiv samhällsklass som gör att det blir en kraftig underskattning av arbetarklassen storlek. Arbetslösa är i verkligheten huvudsakligen arbetarklass och en stor del av tjänstemännen är det också. Så ta siffrorna i tabellen nedan med en stor nypa salt.
Arbetarklassens storlek
I en intervju i ETC definierar en av författarna till rapporten, Göran Therborn arbetarklass som löntagare utan några arbetsledande eller maktdelegerande funktioner. Detta inkluderar sannolikt en mycket stor del av de som kallas tjänstemän, exempelvis inkluderar det programmerare och många andra i databranschen. Rent objektivt innebär det att arbetarklassen är större än vad som anges i rapporten. Göran Therborn säger i intervjun i ETC att arbetarklassen kan uppskattas till mellan 48 och 50 procent vilket då skulle vara en liten minskning sen 1980-talet. Det är sannolikt en underskattning av arbetarklassens storlek idag.
Arbetarklassens storlek i samhället är alltså enligt Therborn i princip oförändrad sen 1980-talet. Cirka 50% av svenskarna tillhör arbetarklassen rent objektivt. Det mesta tyder dock på att de som kan sägas vara arbetarklass rent objektivt utgör en större andel än så.
Rapporten innehåller i de aspekter som jag berört i detta inlägg väldigt lite som är nytt och i stort sett inget som inte vänstern i Sverige redan visste. Det ger därmed knappast nån ny ammunition i debatten som ETC tror och hoppas. Utöver detta innehåller rapporten också en del om arbetarklassens partisympatier som jag ska skriva om i ett separat inlägg. Det finns dock inte heller i den delen några direkta överraskningar.
”I en intervju i ETC definierar en av författarna till rapporten, Göran Therborn arbetarklass som löntagare utan några arbetsledande eller maktdelegerande funktioner.”
För mig handlar klass om graden av underordning och möjlighet påverka livsvillkoren i vardagen. I dagens komplexa samhälle blir Therborns definition alltför grund och en förenklad lösning av ett komplext klassificeringsproblem. En lösning som endast till en mycket begränsad del bidrar till förståelsen av samhällets innersta maktstrukturer.
I den klassiska teorin är proletariatets avsaknad av kapital ett av fundamenten. Jag kan inte se att denna aspekt beaktas i Therborns ”maktdelegeringsteorem”. Genom utvecklingen på bostadsmarknaden och tjänstemäns enskilt ägda pensionsavsättningar finns i Therborns arbetarklass en del, som förfogar över kapital vilket har en inte oväsentlig påverkan på graden av underordning och därigenom position i klassamhället. Att förstå maktstrukturer kräver mycket mer än en analys av löntagarens delegerade maktfunktioner.
Oförmågan att beskriva klassamhället i dagens samhälle och inte i Marx tidiga industrisamhälle på ett sätt som människor förstår och kan identifiera sig med ser jag som en av grundorsakerna till vänsterns kräftgång och allt tydligare vandring mot sotdöden. Till att förändra detta bidrar Therborns förenklade definition knappast på något påtagligt sätt. Det vi skulle behöva är en Marx av idag, som på samma geniala sätt som då, på ett begripligt sätt, skulle kunna beskriva dagens maktstrukturer.
Vi är överens om att Therborns förenkling inte hjälper så mycket. Men det där med tillgång på kapital förändrar ju inte mycket. Att äga en fastighet innebär ju att den som gör det har stor tillgång till kapital, men det är inte realiserbart. Det förändrar ju alltså inte maktförhållandena nämnvärt. Det gör inte de pensioner jag har tillgång till heller. Det enda de medför är att jag får en pension som är tillräckligt hög för att kunna överleva på i fem år. Jag är fortfarande lika underordnad.
Jag hade mindre frihet som programmerare med mycket hög lön än jag hade som mekaniker/underhållstekniker på fabrik med en låg lön. För mig är programmerare arbetarklass ur alla aspekter, underordning, maktförhållanden, produktion av mervärde osv. Men det finns ingen programmerare som anser sig vara arbetarklass.
Många hantverkare/småföretagare har levnadsvillkor som är sämre eller lika dåliga som arbetares. Det gör inte dem till arbetare för det. Det finns det nog ingen som anser. Men många av dem ser sig som arbetare. Det här vi hittar många av de så kallade arbetare som stöder SD. men det fins ju en del av dessa som tvingats till att bli egna företagare och hellre skulle vilja ha en fast anställning. Hur gör vi med dem?
Det är alltså komplicerat, men vi behöver också tillgång till förenklingar för att i vardagen kunna beskriva nånting. Där är Therborns förenklingar användbara.
”Att äga en fastighet innebär ju att den som gör det har stor tillgång till kapital, men det är inte realiserbart.”
Jag har en barndomskamrat (arbetarklass i Therborns mening), som på 70-talet skaffade sig ”eget hem” i ett då ”normalt” område. Den reala låneskulden försvann i princip under perioder med hög inflation. Ränteavdrag har nyttjas under alla år så länge lånen fanns kvar. Idag har det aktuella området blivit attraktivt och ”hypat”. Då barnen flugit ut och då min vän med hustru närmat sig pensionen har det ackumulerade kapitalet realiserats. Jag vet att ”avansen”, efter anskaffning av ett nytt – förvisso avsevärt mindre – men ändå attraktivt boende, kan räknas i miljonbelopp. Nog får min vän större makt över sitt pensionärsliv än de som under hela sina liv bott i hyresrätt och därigenom inte ackumulerat kapital, underordningen för de sistnämnda är otvivelaktigt större. Det finns klassperspektiv i detta som inte går att bortse ifrån.
”Det enda de medför är att jag får en pension som är tillräckligt hög för att kunna överleva på i fem år.”
Min otvetydiga bild är att privattjänstemäns ”pensionslösningar” (som det så vackert heter på marknadens språk) ofta är mer flexibla än kollektivanställdas, både när det gäller avsättningar och uttagsperiod. Är lönen så hög att den överstiger skattesystemets brytpunkter finns också skattemässiga ”finesser”, som ”pensionslösningarnas” arkitekter inte är sena att nyttja. Då tjänstemännens löner ofta är högre, även om de är arbetare i Therborns mening, har de också större möjlighet till såväl privat pensionssparande som egen spekulation i fonder, kapitalackumuleringsformer som otvivelaktigt varit mycket lukrativa under senare år. För mig har skillnader av detta slag otvivelaktigt drag av klasskillnader.
”För mig är programmerare arbetarklass ur alla aspekter, underordning, maktförhållanden, produktion av mervärde osv. Men det finns ingen programmerare som anser sig vara arbetarklass.”
Modern programvaruutveckling, som jag genom närstående har god inblick i, bedrivs ofta i självstyrande team, inom ramen för agila metoder. Graden av delegering i arbetets planering är i dessa arbetssätt hög. Wikipedia innehåller en hyfsad sammanfattning https://en.wikipedia.org/wiki/Agile_software_development
När det gäller dina analys av mervärdet har jag inget att invända då mervärdesaspekten i princip gäller vid allt lönearbete.
”…men det finns ju en del av dessa som tvingats till att bli egna företagare och hellre skulle vilja ha en fast anställning. Hur gör vi med dem?”
Förr i tiden fanns ”daglönare”, de som tvingades söka anställning för dagen. Idag tvingas dessa söka F-skattebevis och dra sig fram som ”egna företagare”. I underordningens praktik skiljer sig inte villkoren sig särskilt mycket mellan en ”daglönare” och någon, som i skepnaden av ”egen företagare” utrustad med F-skattebevis, på mer eller mindre daglig basis måste söka sin försörjning. För mig är det i grunden frågan om samma fenomen. Utifrån klassisk teori är jag benägen att beteckna den F-skattebevisutrustade ”daglönaren” som arbetarklass då vederbörande knappast förmår att ackumulera något kapital.
”Det är alltså komplicerat, …”
Ja mycket, där är vi fullständigt överens. Däremot skiljer sig vår syn på Therborns förenklingar där jag utifrån mina exempel ovan fortsatt har svårt att se något egentligt värde i det Therbornska resonemanget. Istället ser jag en fara då mer komplexa maktstrukturer, men ändå med stor påverkan på underordningen, riskerar att osynliggöras.
Jag tro de skillnader i synsätt vi har när det gäller detta egentligen bara handlar om min tendens att se mer positivt på omvärlden och vänsterns möjligheter jämfört med din mer kritiska attityd. Det handlar mer om våra personligheter än om att vi tycker olika. Jag tror vi tycker väldigt lika när det gäller detta.
Om daglönare – egen företagare är vi helt överens.
Även mekaniker/underhållstekniker arbetar i självstyrande team och har så alltid gjort under mitt yrkesverksamma liv. Därvidlag är det ingen skillnad på programmering och att reparera och underhålla maskiner. Produktionen på Volvo Lastvagnar, på byggen och i hamnen för att ta några exempel är också organiserad så. Det är så det ser ut i stora delar av arbetarklassen skulle jag vilja hävda.
Jag bor själv i en villa centralt i Göteborg. Ett gammalt arbetarområde där min frus familj bott i 5 generationer. Ungefär en tredjedel av alla som bor här är arvtagare som hon. De flesta av dem är lägre medelklass idag. Vi kan inte flytta om vi inte flyttar långt ut på landet.. Om vi sålde huset och köpte en annan bostad skulle vi få det sämre ekonomiskt genom mångdubblade bostadskostnader. Vi kan alltså inte realisera det enorma värde som vårt hus idag betingar. Så är det för väldigt många vi känner som har liknande levnadsförhållanden.
Våra värderingar är sannolikt i allt väsentligt baserade på samma grund. Det tvivlar jag inte alls på. Se mitt reflekterande som en ”terapi” och uttryck för den frustration jag känner inför vänsterns utveckling och marginaliserande.
Vänsterns revisonistiska gren har blivit markandsliberal, den vänster som i denna situation borde kunnat ta plats – vänsterpartiet – hänger sig istället åt maktspel med stor insats och marginell utdelning.
Sedan har vi en totalt urspårad gammalvänster, som inte ens drar sig för att berömma och ställa upp för fascistoida diktaturer samtidigt som de fortsätter hylla ”kommunister” från historiens skräckkabinett. Man kan bli mörkrädd för mindre …
För andra, och där menar jag att Therborn är ett exempel, är det viktigare att till nöds ”klämma in” analysen av vårt samhälle i en ”klassisk” marxistisk beskrivningsmodell istället för att försöka revidera teorin genom att forma underordning och klyftor i begrepp som människor av idag kan identifiera sig med. Jag säger inte att en sådan revision av den ”klassiska” modellen är enkel men jag kan ändå inte se annat än att den är nödvändig om vänstern skall ha någon relevans.
Jag håller med dig om din beskrivning av vänstern av idag.
När det gäller det sista om Therborn och klassanalysen tor jag att du är nåt på spåren och i den grupperingen kan vi säkerligen räkna in den politiska rörelse jag är skolad inom. Detta trots att det är en rörelse som inte har några problem att överge gamla ståndpunkter och omvärdera. Exempelvis anser vi numera att vi hade en alltför positiv syn på Östeuropa i teorin om ”degenererade arbetarstater”. Teorin var helt enkelt felaktig och vid hade, trots att vi vara kritiska också fel.. En i vår rörelse, Andreas Malm, har formulerat en ny teori om imperialism vilken gör att det är lätt att undvika gammalvänsterns diktaturkramande. Vi är också sen 15 år tillbaka hårda motståndare till enpartistat, demokratisk centralism och andra demokratibegränsande teorier och praktiker. Detta har formulerats i en rad programmatiska dokument som dock i allmänhet inte finns på svenska.