Den som vågade sig ut i de sociala medierna för att lämna en syrlig kommentar på Ingvar Kamprads dödsdag stod inte högt i kurs. Skattemoral, fascism eller anställningsvillkor var inte ämnen som ansågs lämpliga att lufta. ”Låt liket kallna först!” var en återkommande uppmaning, även från många till vänster som ansåg det osmakligt att politisera en gammal mans hädangång.
Ung Vänsters Facebookinlägg om att Ikea-arbetarna borde dela på arvet har i skrivande stund fått 150 000 kommentarer, till övervägande del ilskna sådana riktade mot förbundet, eller till försvar för Kamprad och allt han gjort ”för Sverige”. Inte lika stark var reaktionen på den våg av hyllningsartiklar som pumpades ut från landets tidningsreaktioner, varvade med hyllningscitat från såväl kungen som Jonas Sjöstedt, trots att dessa rimligen är precis lika politiskt laddade som kritiken. Så starkt integrerad har högerideologin blivit i vårt offentliga samtal att vi knappt ser den längre. Måttet på mänsklig storhet har blivit synonymt med ekonomisk framgång.
Visst kan man ta tillfället i akt att avkläda mannen, eller åtminstone attackera myterna om smålänningen som började på noll, den store innovatören, folkhemssymbolen, men viktigare är vad alltihop säger om vår politiska samtid. Vad är det för självbild som håller på att skapas i Sverige valåret 2018?
När socialdemokratin bedriver en valrörelse som tycks basera sig helt på att lova ekonomisk disciplin, hårdare tag på gatorna och striktare kontroll över gränserna, går det inte an att enbart peka på de valstrategiska ambitionerna. Visst är det säkert så att partiets anställda strateger räknar kallt med LO-kollektivets röster medan man satsar allt på att tråla röster i de blåbruna gränslanden mellan M och SD, men det är större processer i rörelse.
Det pågår en långsiktig anpassning av det politiska språket till en verklighet där ingenting längre anses möjligt att göra. Och vad går det egentligen att göra politiskt när ramarna som sätts upp helt dikteras av marknadens aktörer?
Långt efter att den nyliberala vågen har ebbat ut ideologiskt fortsätter den att hamras in i vårt samhälle. Förbi är åren med Nya Moderaternas flåshurtiga marknadslov och framtidsentusiasm. Nu gäller det att vinna genom att bekräfta människors oro, men utan att ändra politiskt innehåll. Hur skapar man trygghet när befolkningens arbetsplatser vilken sekund som helst kan flyttas utomlands, när samhällsservice skärs ned och dras undan från allt större delar av landet, antingen det rör sig om glesbygd eller betongförorter? Man ger enkla löften som appellerar helt till känslor.
Trygghet förvandlas från att vara en position i samhället till att vara en känsla i magen, Svenska modellen förvandlas från att handla om arbetsmarknadsrelationer till att vara stoltheten över svensk exportindustri.
Det är politikens kapitulation inför marknaden, en politisk kurs som bygger på förnekelse av allt mer graverande förhållanden. Afghanistan låtsas man är tryggt eftersom utvisningarna kräver att skenet upprätthålls. Turkiets bombningar håller kan tyst om eftersom regimen utgör garanten för att Europa inte skall behöva hantera stora flyktingströmmar. Irans regim kan inte kritiseras på grund av handelsrelationer och ingenting kan göras åt fossilkapitalismen eftersom tillväxttakten inte får rubbas.
Det kan ju tyckas hopplöst, men det är en tunn fernissa på ett politiskt system som misslyckats förse oss med allt som utlovades, som gett upp på de stora idéerna och istället talar till våra lägsta känslor. Det är också en ordning som utmanas från vänster i land efter land – men det ger inte mycket hopp inför 2018 års svenska valrörelse.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ung Vänster, Internationalen, Ingvar Kamprad, Jonas Sjöstedt, Valrörelse, Politik, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Kapitalism, Samhälle
