Bra om 1968 i Aftonbladet

På Aftonbladet Kultur har Kjell Östberg skrivit mycket bra om 1968 med anledning av att det är 50 år sen. I själva verket har han i huvudsak skrivit om 1970-talet för det var då det moderna Sverige skapades. Det som vi idag kallar välfärdsstaten.

Men han börjar med Tet-offensiven i Vietnam som visade att USA kunde besegras militärt. Det är också mitt främsta minne från 1968 då jag bara var 12 år gammal. Andra händelser 1968 var Pragvåren, maj 1968 i Frankrike, händelserna vid demokraternas konvent i Chicago, kulturrevolutionen i Kina, Studentprotesterna i Mexico och Black Power-rörelsens tillväxt.  Världen började förändras, förändrades, men det var 1970-talet som de verkliga förändringarna skedde:

Men de verkligt djupgående förändringarna skedde efter 1968. Det var på 1970-talet som den koloniala revolutionen fullbordades, USA drog sig tillbaka från Indokina med svansen mellan benen och diktaturerna föll i Spanien och Portugal.

Den svenska utvecklingen är särskilt tydlig. Visst var 1968 viktigt också här. Mindre för att några studenter ockuperade sitt kårhus, mer för alla sociala rörelser som blommade upp, för julfastor och värnpliktsvägrare, för de kritiska diskussionerna på universitet och teach-ins, för radikala författare och konstnärer, för en blivande statsminister som inför tusentals vietnamdemonstranter hävdade att en väpnad befrielserörelse i Sydostasien bättre representerade demokratin än USA.

Men samtidigt, många av de fenomen som vi i dag knyter till 1968 är 70-talsfenomen: Den nya kvinnorörelsen med Grupp 8. Gröna vågen och antikärnkraftsrörelsen. Proggen. De många marxistiska vänstergrupperna. Och den stora gruvstrejken som utlöste en våg av vilda strejker. Arbetarklassen, radikalismens traditionella bärare, steg plötsligt in på scenen.

[…]

Det allra mesta som vi i dag förknippar med det svenska välfärdssystemet genomfördes då. 1970-talet var den tid då kvinnors ställning förbättrades snabbare än någon gång tidigare, när aborten tilläts, föräldraförsäkringen infördes, daghemsbyggnaden sköt fart, beslut fattades om fem veckors semester, sänkt (!) pensionsålder och lag om anställningsskydd. Det var då LO krävde löntagarfonder som om de genomförts hade inneburit att fackföreningarna ägt merparten av svensk industri; då skillnaden mellan fattiga och rika var mindre än någonsin; då det byggdes ett offentligt finansierat, ägt och drivet välfärdssystem med få motsvarigheter i världen.

Denna revolution går inte att förklara utan det tryck som skapades av den djupa samhällsradikaliseringen framburen av de sociala rörelserna. För att förstå tillkomsten av alla reformer på jämställdhetsområdet är det nödvändigt att se både Grupp 8:s genomslag och det tryck detta satte på beslutsfattarna och samtidigt den radikalisering som skedde inom de traditionella kvinnoförbunden.

Det var en tid när 68-ornas krav på frihet, demokrati och jämlikhet blev praktisk politik, genomförd av en radikaliserad arbetarrörelse. Det var en tid när också socialdemokrater argumenterade för att politiken skulle överordnas marknaden.

Jag flyttade in till Göteborg 1976 och blev en del av allt det här. Jag blev en ledande aktivist på Göteborg största musikställe, Sprängkullen, som förutom musikverksamhet hade konstnärsverkstäder, teater, barnverksamhet, bokhandel, skivbutik, restaurang, kafé och mycket mer.

Dessutom hamnade jag mitt i Kungstorgsockupationen som leddes av miljöaktivister och folk från Sprängkullen. Pengar, aktivister och utrustning från Sprängkullen kom senare att bidra till starten av Viktoriahuset, föreningshuset där Folkets Bio ligger på Linnégatan, starten av Kulturhuset Falken i Olskroken och till möjligheten för Kulturhuset Oceanen att starta. Föreningen som drev Sprängkullen finansierade dessutom många stora demonstrationer, ockupationer och protester ända fram till demonstrationerna 2001, nästan 20 år efter att stället stängt igen sina portar.

Kungstorgsockupationen räddade inte bara Kungstorget och Stora Saluhallen, det räddade och spårvagnarna i Göteborg och gjorde politikerna känsliga för folkliga opinioner. Något som ledde till att det i princip blev stopp för de storskaliga rivningarna av hela stadsdelar. Rivningar av enskilda hus och kvarter fortsatte dock. Folkomröstningen om kärnkraften var kulmen på miljörörelsen aktiviteter och den egentliga grunden för att Miljöpartiet skapades.

Vidare var jag stammis på Göteborg först gay-klubb, Club Pedro, som drevs av en vän till min faster. Det var enda nöjesstället som var öppet efter klockan 1 på natten. Dessutom så deltog jag förstås i husockupationer och en mängd antifascistiska och antirasistiska demonstrationer. Det sista är något jag fortsatt med genom åren.

På 1970-talet byggdes Svenska Hamnarbetarförbundet upp, idag i praktiken den end helt medlemsstyrda fackföreningen i landet. På den tiden var det solidaritetsaktioner med dem och det är det fortfarande. Kvinnofolkhögskolan som idag är en stabil institution i Göteborg startades under samma årtionde.

Vänstergrupperna som växte sig starka på 1970-talet har idag i de flesta fall avvecklats. Men Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet finns kvar.

Och Kjell Östberg har rätt i sin artikel i Aftonbladet. Tiden efter 1968, dvs 1970-talet, var en tid när allt var möjligt. En tid när samhället kraftigt förändrades till det bättre. En revolutionär tid på sitt sätt. Det var underbar tid. En bra tid. En fantastiskt di. Vi som var m är lyckligt lottade. Vi vet hur det känns att vinna.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements